Upp och ner: Stockholm-Gävle-Uppsala

Publicerad 2010-03-18

I förrgår åt jag lunch med en kompis som jag varken hört ifrån eller träffat på över ett år. Han var lyckligt ovetande om allt som hänt mamma och jag hade naturligtvis kunnat låta bli att berätta. Jag har inte alltid ett behov av att prata om mamma och cancerhelvetet men samtidigt har jag svårt att låtsas som ingenting när någon frågar hur läget är eller hur det är med familjen. Tyvärr går det ju sällan att berätta en sådan sak på ett naturligt sätt. Hur man än gör blir det alltid en chock för den som får höra det för första gången. Och sen då, vad ska man prata om? Vädret? Det kanske kommer en dag då död och sjukdom är lika naturliga samtalsämnen som mat eller vädret. Hoppas det, jag inbillar mig att det skulle kännas lite lättare då.

Någon som i alla fall inte har problem att prata om sjukdom och krämpor är min mormor i Gävle. Hon pratar så ofta om var det gör ont och på vilket sätt att livet blir smått outhärdligt för min morfar. De sitter i sin lägenhet i centrala Gävle och nöter på varandra men är för envisa eller rädda för att acceptera ett annat boende. Åkte dit igår för första gången på länge. Önskar att det blev oftare men av någon anledning blir det alltid ett projekt att ta sig från Stockholm till Gävle. Det är synd, för när jag är där känns det oftast väldigt bra. Efter att ha sett vad den fysiska smärtan gjorde med min mamma är det också lättare att förstå mormor. Rutiner och hjälp från andra blir så otroligt viktiga när kroppens egna krafter sviker. Skitjobigt för alla runt omkring men oundvikligt.

Förlåt mormor, jag var tvungen. Så fina.

När vi åkte hem från Gävle kom jag att tänka på det senaste avsnittet av Desperate Housewives, där Brees man, Orson, hamnat i rullstol efter att ett flygplan störtat i kvarteret. Han är otroligt bitter eftersom hon dessutom varit otrogen. Orson tar ut sin bitterhet över Bree och kräver att hon ska göra allt för honom, vilket hon också gör tills hon totalledsnar. Det slutar med att hon sprutar ned honom med diskmedel och vatten i trädgården, för att sedan få väldigt dåligt samvete. Scenen, som är både rolig och tragisk, är ju överdriven men lyckas ändå beröra de förbjudna känslorna som många i liknande situationer säkert kan känna. Jag kände aldrig så när jag var tvungen att lägga flera av mina planer åt sidan för att ställa upp för mamma. För mig var det en självklarhet, men vad hade hänt om cancerhelvetet fortsatt under flera års tid? Kanske hade jag fått brottas med liknande skuldkänslor som Bree. På sätt och vis är jag tacksam över att jag slipper det.

Nu är jag i Uppsala hos pappa. Vi har druckit öl och sett Messi spöa skiten ur Stuttgart. Det är annorlunda, men helt okej.

POSTAT I | 3 KOMMENTARER

Kommentarer

Cajsa 2010-04-10 05:28:17

Va fina! "...o Muleg ar snabb som en ratta i skidsparet.."

malin 2010-03-25 22:01:31

Ja, visst är dom! Känner mig dock lite elak. Har som princip att inte lägga upp bilder på folk som inte gillar att bli fotade. Men det är ju en fin bild och tror att mormor och morfar är relativt ovetande om bloggvärden : )

Lisa 2010-03-25 21:58:54

Men guuud vad söta!

Skriv kommentar

Senaste kommentarer

Maria om En paus

om ”Mitt sätt att tänka har förändrats”

om En paus

Anhörigbloggen

Malin Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg

Ålder 25

Bor Stockholm

Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009

Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.

Bloggar om Livet före, under och efter cancern

Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com