”Jobbet och Gud blev min räddning”

Publicerad 2009-07-07

Anhörigbloggen fortsätter med att göra intervjuer en gång i månaden. Under juni träffade bloggen sjukhuspräst Mats Johansson. Juli månads profil är rapparen och artisten Douglas León, mer känd som Dogge Doggelito som förlorade sin fru i cancer 2004.
(Har ni någon som ni vill veta mer om får ni gärna höra av er med förslag på personer att intervjua till mig.)


Vi delar ett förfärligt öde Dogge Doggelito och jag. Vi har båda förlorat våra livskamrater och blivit ensamstående med små barn. Karin var 38 och hans fru 32. Min son var 6 och hans dotter 2. Hans fru dog den 1 augusti 2004 efter att ha fått symptom ett halvår före och Karin den 2 augusti 2006 efter sju månaders sjukdom. Likheterna är plågsamt många.

Jag har aldrig tidigare talat med Dogge. Men med hans fru pratade jag med flera gånger i månaden när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet eftersom hon arbetade med promotion på skivbolaget EMI. Dogge vill inte att jag skriver ut varken hans fru eller deras dotters namn.
– De har inget med mitt kändisskap att göra, jag vill hålla dem utanför allt sådant, säger Dogge.

Helt okej. Likheterna är många men den största olikheten mellan oss är att medan Karin och jag levde tillsammans i över sexton år hade Dogge och hans fru precis träffats.
– Allt gick rekordsnabbt. Vi lärde känna varandra genom skivbolaget, hon blev gravid, vi köpte hus, barnet föddes, vi gifte oss, hon gick till doktorn, var full av cancer och sedan dog hon. Allt tog två, tre år. Jag hann knappt reagera, säger Dogge.

Mycket av den här tiden är suddig för Dogge och minnena är lika oskarpa som bilderna han tog på hennes begravning.
– Jag fotograferade för att komma ihåg, alla bilder saknar skärpa. Bilderna visade bara upp mitt mentala tillstånd, säger Dogge.

Hur tycker du att du och din dotter blivit omhändertagna av vården?
– Inte alls. Det var helt värdelöst, jag fick en broschyr eller nåt. Har inte läst den än. Jag gick igenom allt det här själv.

Hur var tiden närmast efteråt?
– Det kom 200 personer på begravningen och telefonen ringde stup i ett. Sedan blev det tyst, som en pungspark. Folk sa konstiga saker när man träffade dem, ”bra att det gick fort så hon slapp ha ont”, ”du kan höra av dig när du vill”, ”vår dörr står alltid öppen” och sånt. Det passar sig inte att säga så, skulle jag höra av mig när jag mådde dåligt? Det fungerar inte så. Jag avsa mig bekantskapen med många och ville inte ha deras fejkteater i mitt liv. Jag lärde mig att se människan på ett annat sätt. Det har tagit fem år, men jag börjar komma ut på andra sidan och det känns bra nu.

Har det här ändrat din syn på det existentiella?
– Jag har varit troende ända sedan jag var liten och det är klart att jag funderat. Jag tror att Gud ledde mig till henne för att förgylla hennes sista tid i livet och hjälpte henne att få göra allt som hon ville hinna med: Att hon fick ett hus, resa, gifta sig, få barn och att hennes mamma fick en bit kvar av henne genom vår dotter. Tror du på Gud vandrar du aldrig ensam. Gud är större än jag själv. Tack och lov hade jag också mycket jobb. Annars vet jag inte hur det hade gått. Jobbet och Gud blev min räddning. Man blir också en sökare på nytt.

Hur har det gått för din dotter som just slutat förstaklass?
– Det har gått väldigt bra. Hon har växt upp utan sin mor och kommer inte ihåg så mycket av henne eftersom hon var så liten. Som tur är har hon sin mormor som blivit lite som en mamma. Det är viktigt med kvinnliga förebilder för ett barn. Men vi kollar på bilder, filmer och pratar öppet om henne. Men hon är sju nu och vill inte alltid höra. När hon blir 14, 15 kanske hon kommer att börja fråga mer igen. Det där måste jag vara lyhörd för och låta henne styra.

Lever du med någon ny kvinna?
– Det där med tjejer blir hur krångligt som helst när man varit med om något sådant här. Alla problem blir så små. Träffar man någon så är det ju en helt annan person som självklart inte kan relatera till det som jag varit med om. Men jag träffar en person nu, ja.

Våra fruars dödsdagar kommer upp dagarna efter varandra om mindre än en månad, uppmärksammar du den på något sätt?
– Aldrig. Det finns inget att fira. Jag går till hennes grav när det faller mig in. Det finns inget som man vill påminnas om, det är så sorgligt att se vår dotter växa upp utan mamma i alla fall. Så det där dagarna får gå förbi orörda för mig.
anders.sundin@mac.com

Fakta Dogge Doggelito
Namn: Douglas León
Ålder: 34 år
Yrke: Rappare och multikonstnär
Familj: En dotter och två pittpullterriers
Intressen: Musik, hundar, tjejer, sport och resor
Favoritfärg: Röd

POSTAT I MåNADENS PROFIL | 0 KOMMENTARER

Kommentarer

Skriv kommentar

Senaste kommentarer

Anhörigbloggen

Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg

Ålder 25

Bor Stockholm

Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009

Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.

Bloggar om Livet före, under och efter cancern

Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com

Bloggarkiv

Månadens profil

Blogglänkar

Kategorier