”Jag får prata om livet från morgon till kväll”

Publicerad 2009-06-22

Hans arbetsplats är bokstavligen ett ställe där döden och svårt sjuka ständigt finns närvarande. Anhörigbloggen besökte sjukhuspräst Mats Johansson en helt vanligt måndag i juni.
– Döden behöver inte flåsa en i nacken som på film eller i en roman för att man ska söka sig till mig, säger Mats Johansson.

Mats Johansson överraskar mig omgående när jag slagit mig ner i hans ljusa rum några trappor upp i ett av de många små husen och ingångarna på Gävle sjukhus.
– Du får inte fotografera mig, säger han bestämt när jag lägger upp min kamera tillsammans med min mp3-intervjuspelare och anteckningsblock på bordet.

Nähä. Sådant brukar bara betyda att jag får övertala lite för att till sist få ta min bild, man vill ju liksom se den som pratar i artikeln. Det brukar alltid gå bra. Men Johansson förklarar så övertygande varför han inte vill bli förevigad på bild.
– Min tid är till för dem här på sjukhuset och jag har märkt att jag får förfrågningar att ställa upp på olika saker utanför sjukhuset när jag är med i tidningar och ställer upp på intervjuer. Och är jag med på bild blir det ännu fler utanför sjukhuset som vill ha en bit av mig. Jag vill skydda mig från det, jag vill inte vara publik, säger Mats Johansson.

Tuff shit och överskattar han inte min lilla bloggs inflytande… Men jag stoppar ner min kamera i väskan igen.

Varför är det så, tror du?
– Det finns präster och diakoner utanför sjukhuset som gör precis samma sak som jag, men det verkar som om det är ett större steg att höra av sig till dem. Tröskeln är lägre till kyrkan i sjukhuset än till kyrkan i kyrkan så att säga. När det blir kopplat till tro blir många människor osäkra och vet inte hur de ska formulera det inför sina vänner och sin omgivning. Att de sökt sig till en präst på sjukhuset gör det lite mer begripligt. Men vi är på väg bort lite från det tycker jag, det finns en större frimodighet bland dem som är 20, 30 år än dem som är medelålders tycker jag mig märka.

Vad är det då som du erbjuder?
– Vården är fokuserad på patienten i första hand. Jag är undantaget. Jag riktar mig till patient, anhörig och personal. Jag kommer när någon kallar på mig. Så här mycket som jag pratar med dig är ovanligt, jag lyssnar mest och ger stöd, försöker ha ”mjuka öron”. Man behöver heller inte vara dödssjuk för att vilja tala med mig. Sjukhuset är ju i dag polikliniskt, det vill säga man kommer hit för behandling och lämnar sedan sjukhuset igen. Då händer det att någon som ska på till exempel röntgen beställer tid och träffar mig i samband med besöket. Många känner sig trygga i att det som de säger här stannar här. De har kanske tankar de inte kan ta upp med någon annan. Ibland funderar jag också som en symbol.

Hur då?
– Det är inte så vanligt att jag sitter med när någon dör som många tror. ”För pappa var det viktigt att prästen skulle komma när han dog” kan de säga. När vi har kontakt med något som är gränsöverskridande så kommer sådana frågor upp. Det var viktigt för honom att prästen kom, ja, då är det viktig för hela familjen. Jag försöker individanpassa så gott jag kan.

Finns det några frågor som återkommer?
– (Lång tystnad) Svår fråga. En hel del provar sig fram, det vill säga den tänkta tanken och det sagda ordet stämmer inte alltid överens. Här hos mig kan man prova och ta tillbaka det som man sagt. Ungefär som när Madicken går in i garderoben och svär och sedan går ut så är allt bra igen. Men alla frågor handlar om livet. Alla vill inte prata heller, där går det en tydlig skiljelinje mellan män och kvinnor. Kvinnor verkar ha ett större behov av att prata. Där tar samtalet bort ångesten medan det hos många män verkar komma fram vid samtal. Det är kanske därför det finns garage…

Mats Johansson ville inte ställa upp på bild, men så här ser en del av hans
arbetsplats ut i alla fall.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att få gå till jobbet och veta att jag gör angelägna saker och få prata om livet från morgon till kväll.

Och vad är det värsta?
– Det är väldigt olika och där spelar min dagsform stor roll. Även identifikation är avgörande, jag har alltid haft jobbigt att se en död man i min egen ålder och med en liknande familjesituation som mig. Det tar också kraft att se människor som drabbats av brännskador och så barn förstås. Men jag har lärt känna mina reaktioner vid olika situationer genom åren och hanterar det på bästa sätt. Jag är ju inte här för min egen skull i första hand.

Hur gör man när man dör?
– Du dör som du har levt. Döendet tillhör livet och kan inte bli på något annat sätt. Har du varit stillsam så talar mycket för att livet avslutas på samma sätt och är du envis så följer det med till slutet. Har du levt stökigt är risken att de följer med ända in på upploppet.

Jag delar din uppfattning, men jag upplever det som kontroversiellt att säga så. Att till exempel en lång och strulig dödskamp skulle betyda att det finns många obearbetade saker kvar…
– Jag lägger ingen värdering i det, du dör bara en död och mitt konstaterande betyder inte att det är bra eller dåligt.

Fönsterputsare ska in i Mats Johansson kontor och putsa hans fönster så vi har satt oss på en bänk ute i korridoren. En kvinna har strukit förbi oss några gånger och Johansson frågar om hon letar efter någon speciell. ”Någon att prata med”, svarar den unga kvinnan. Vi avslutar intervjun lite hastigt för vi har avhandlat det jag hade för avsikt. Jag ser hur han redan kopplat på sin ”mjuka öron” som han berättat om. Tar mig i hand och tackar vänligt och går tillbaka till kontoret som fönsterputsarna nu är klara med och han ägnar all uppmärksamhet åt hon som bad om att få någon att prata med.
anders.sundin@mac.com


Namn: Mats Johansson
Ålder: 55 år
Yrke: Sjukhuspräst sedan 31 år tillbaka
Född: I Heby
Familj: Hustru Boel, präst och barnen Ida och Jakob



På infarten till Gävle sjukhus står Olof Ahlbergs vackra skulptur ”Diana på jakt”
från 1955.

POSTAT I MåNADENS PROFIL | 0 KOMMENTARER

Kommentarer

Skriv kommentar

Senaste kommentarer

Anhörigbloggen

Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg

Ålder 25

Bor Stockholm

Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009

Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.

Bloggar om Livet före, under och efter cancern

Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com

Bloggarkiv

Månadens profil

Blogglänkar

Kategorier