Prenumerera på inlägg När saknaden kommer smygande
Publicerad 2010-02-26
Tog en paus från självdisciplinen och beslöt mig för att ta tag i min akuta byxsituation istället. På stan var det en massa tonårstjejer och killar som shoppade med sina mammor, precis som jag och min mamma också brukade göra. Vi träffades nästan alltid på gågatan och på några timmar plöjde vi oss igenom de få affärer i Uppsala som faktiskt har något att erbjuda. När vi tröttnade satte vi oss på något café och fikade eller åt lunch. De dagarna var alltid bra och jag minns att det kändes skönt att få ha mamma för mig själv en stund. Kom på mig själv med att sakna den känslan idag när jag såg tonårskidsen med sina mammor. Jag undrar om de vet hur bra de har det.
Över huvud taget är det märkligt hur saknaden kan komma smygande från ingenstans. Som igår när jag trodde att jag skulle avlida under spinningpassets sista låtar. Jag var nära att bara gå därifrån eftersom det var nästintill outhärdligt ansträngande, men så kom jag att tänka på mamma. Jag mindes hennes beundransvärda förmåga att aldrig ge upp och plötsligt kom några minnen från sjukdomsperioden tillbaka. De flesta av dem vill jag helst förtränga, förutom de som ändå någonstans är positiva. Jag tänker till exempel på alla de där gångerna då jag följde med mamma på promenader i skogen som ligger i närheten av mitt barndomshem. Mamma vägde säkert inte mer än 40 kilo och hade enorma svårigheter att röra sig. Ändå tog hon stavarna som pappa köpt och gick med långsamma, men beslutsamma steg genom skogen. Det var på ett sätt fruktansvärt att se någon som tidigare varit i toppskick nu knappt orkade mer än en kilometer. Samtidigt var det häftigt att få vara i närheten av någon som var så psykiskt stark. Det är något jag tror att jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.
En fin bild från förr. Men vad har jag på mig?
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Anders Södergrens näst största vinst?
Publicerad 2010-02-24
Skadeglädjen är den sanna glädjen. Förlåt mig Norge, jag njuter. Inget norskt gull i herrarnas stafett, men vi får hoppas att någon ger Nothug en klem för hans grymma upphämtning på sista sträckan. Åh, jag älskar skidor och OS! Det bästa är att man får vara arg, glad, nationalistisk, skadeglad och stolt på samma gång. För egentligen spelar det ju absolut ingen roll, sport är ju bara sport. Kanske de där grabbarna i SVT-studion inte håller med men det gör i alla fall Anders Södergren som tog guld ikväll. Han fick testikelcancer och efter det förändrades hans inställning till både sporten och livet. Läs en intervju med honom här: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Artiklar-och-mer-fakta/Artikelarkiv/Nyheter/Sodergrens-storsta-vinst/
Gullyra!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Stockholmarnas dyrbara tid
Publicerad 2010-02-23
SL ställer in tunnelbanetåg och folk rasar- det kan vara så nära ett krig vi kommer i Stockholm. Stämningen har varit minst sagt aggressiv och igår hamnade jag mitt i rusningskaoset när jag av någon anledning satte mig på ett tåg mot Liljeholmen istället för Gullmarsplan. Det var förmodligen årets sämsta dag att åka fel men såhär i efterhand ganska spännande. Under de dryga två timmar som jag var i SL:s våld, delvis på grund av min egen klantighet alltså, såg jag väldigt många arga och stressade människor. En man var så arg att han pratade illa om SL högt för sig själv och vid Slussen försökte folk på perrongen trycka sig in i tågen, samtidigt som de som skulle av försökte ta sig ut. Det gick inte så bra och alla blev ännu argare. Själv valde jag att ta några steg tillbaka och vänta på ett tåg där stämningen inte var lika deppig som i en slakttransport.
Medan jag väntade pratade jag med min kompis som redan satt på ett tåg mot Gullmarsplan och hon tyckte liksom jag att stämningen var smått obehaglig. Hon hade till och med blivit utknuffad på perrongen av en man som tydligen hade jääääättebråttom. Jag undrar vart han skulle, kanske hem till Os? Vad är det alla i den här staden har så bråttom till? Vad är det som gör att tiden i Stockholm är så dyrbar att folk börjar bete sig som as när en timme eller två går förlorade? Intressanta frågor kräver intressanta svar. Den som har dem, ge mig gärna!
Så här kan man också välja att bete sig när resor blir inställda:
Ryan air ställde in vår resa hem från Dublin. Tog bussen från Oslo istället.
- Kom igen, nu kör vi!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Ett fint mejl
Publicerad 2010-02-22
Jag har förstått att man kan använda facebook/bloggar/twitter lite som ett sätt att visa för andra att man är bra och omtyckt. Tänkte att jag också skulle testa det. Fick nämligen ett fint mejl om bloggen för någon dag sedan. Det var så fint att jag måste citera det här:
"Du, jag halkar in på din facebook ibland och flera gånger har jag tagit mig vidare till din blogg. Varje gång fastnar jag i typ en timme och bara läser, läser, läser allt. Skrattar och gråter och blir förbannad och hoppfull. Du är så jävla bra. De är så jävla bra"
Återkommer i morgon med en rapport om kriget i tunnelbanan.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Ingen sån där student
Publicerad 2010-02-21
Det här med att blogga ofta verkar vara svårförenligt med att tänka på c-uppsats och läsa teorikurs. Den härveckan har det varit jag och universitetet mot världen. Jag har släpat mig dit, trots aktivt motstånd från tunnelbanor och kyla. Med matlådor med ledsna kikärtor och överdrivet stor fjällräven ryggsäck innehållandes bland annat en bok om postkolonialism har jag känt mig lite som en vandrande IR-studentklyscha. Och jag som inte ens identifierar mig som en sån där student.
Som uppvuxen i Uppsala har jag blivit matad med studentspex, att någon utklädd till en blå mupp eller vampyr kommer springandes genom centrum har liksom tillhört vardagen. Jag tror helt enkelt att jag fick för mycket av det där stereotypa studentlivet redan innan jag ens blev student. Att gå ut på nation var kul ungefär en termin sedan kändes det som om dansgolven blev lite trånga och att antalet brölande, nyss utflugna män från till exempel Söderköping blev lite väl många. Jag försökte att bo i en korridor en sommar men blev livrädd när korridorarna föreslog glassätartävlingar och satte upp post-it lappar med kärleksfulla budskap på varandras dörrar. Egentligen är det ju jättefint, men för mig kändes det krystat, liksom mycket annat som tillhör studentlivet. Följden blev att jag gömde mig på mitt rum och undvek det gemensamma köket som såklart alltid var i fokus för olika diskussioner. För av någon anledning verkar det som om studenter och grisiga kök hänger ihop. Det här korridorsköket räddades av några duktiga tjejer men jag har varit i andra som verkligen varit k-a-t-a-s-t-r-o-f-a-l-a.
Apropå mat och studenter hittade jag och några kursare en kokbok för studenter för några veckor sedan. Antar att det var tänkt att den skulle fungera som inspiration till billig och god matlagning, men någonting måste ha gått snett i själva utformandet. Intill recepten fanns ”pedagogiska” bilder på studenter, fotograferade från väldigt osmickrande perspektiv. På en av bilderna stod en kille, högröd i ansiktet, vid spisen med en kastrull med makaroner utan (!) vatten i. Hur var det tänkt där? Kanske var det ett försök att driva med den stereotypa uppfattningen att studenter har så lite pengar att de inte kan laga god mat. Skumt var det hur som helst.
Nu ska jag glida ner på stan, handla något gott och laga en god lunch/middag. Det går faktiskt, även om man är student
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Vården tar hjälp av fotokonst
Publicerad 2010-02-17
Jag har ju tidigare här i bloggen varit väldigt kritisk mot svensk cancervård, men det är naturligtvis viktigt att även uppmärksamma de bra sakerna. Jag tänker framför allt på de läkare och sjuksköterskor som gör så gott de kan trots brister i organisation och struktur. Några av dem träffade jag under mammas sjukdom och de var fantastiska trots att förutsättningarna inte var de bästa. Speciellt uppskattade jag, och även min mamma, personalen i hemsjukvårdsteamet. De var naturliga och flexibla på ett sätt som man önskar att alla inom vården kunde vara. Hoppas att de såg tackannonsen vi satte in i Upsala Nya Tidning.
Igår visades ett inslag i Aktuellt om Landstinget i Växjö och dess beslut att använda sig av fotoutställningen ”Anhörig på liv och död” i samtal kring patientbemötande. Bra där!
Ni kan se inslaget här:
http://svtplay.se/v/1891196/varden_tar_hjalp_av_fotokonst
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Fyraåringen var trendigare än jag
Publicerad 2010-02-16
”Jag tittade mig i spegeln och började nästan gråta.”- så eländig tyckte min bandkompis att han såg ut efter höstens turnérande. Ungefär så kände även jag mig när jag såg mitt morgonbleka ansikte imorse. Inte blev det bättre av att sex proppfulla säckar med tvätt stod och gav mig dåligt samvete i sovrummet. Där låg halva min garderob plus allt annat tvättbart som jag äger. I ett försök att känna mig lite fräschare gick jag mot tvättstugan men insåg snabbt att jag inte hade några mynt till tvättmaskinen. I mitt hus kostar nämligen varje maskin femton kronor och har man inga femkronor är det lika bra att skita i tvättiden. Det återstod alltså bara ett alternativ: köpa nya kläder.
Att handla kläder är bland det tråkigaste jag vet. Kanske är det modebloggarnas och ”snygghetsens” fel och den som vill kan betrakta det som ett aktivt ställningstagande från min sida. Så gjorde även jag ända tills jag insåg att det är just själva inhandlingsmomentet som är problemet. Att vara snygg är ju egentligen ganska roligt och det är inte okej att bara ha ett par byxor den kallaste vintern på väldigt länge. Men vägen till snyggheten är så sjukt tråkig och tidskrävande. Jag hittar aldrig något jag tycker är snyggt och det slutar alltid med att jag köper mat istället. Ibland kanske jag orkar mig ner till Weekdays och ber någon häftig tjej som klätt sig i mormors nattlinne och farfars glasögon om hjälp. Men oftast inte. Det har hänt att jag tänkt fråga någon av de där skitsnygga tjejerna på till exempel Studentpalatset hur de hinner/orkar vara så snygga. För mig är det ett mysterium.
Dagens shoppingrunda slutade inte helt oväntat med att jag kom hem med några strumpor, glödlampor och en diskpropp. I korsningen utanför Dramaten såg jag ett barn, högst fyra år, klädd i det senaste inom bratmodet för barn. Barnets outfit kostade förmodligen mer än hela min garderob. Jag gick hem och åt en avocado.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Ett år och en bebis senare
Publicerad 2010-02-14
Efter att ha sett Aftonbladets och Expressens löpsedlar om Bo Holmbergs död kan jag konstatera att de båda kammar hem första priset i tävlingen om årets hittills mest osmakliga löpsedel. Att Bo Holmberg ”dog knäckt och ensam” är kanske sant men absolut inget som behöver basuneras ut på kvällstidningarnas löp. Vilket hån mot hans och Anna Lindhs två barn, 14 och 19 år gamla. Hade de som satte löpen supit bort all medkänsla och empati, eller vad hände? Vidrigt vilket som.
Förutom att ha varit uppretad har jag även hunnit med att vara förkyld, barnvakt och på middag med min familj. Vi var hemma hos en vän till familjen och tömde en bag in box och diskuterade allt ifrån pappas eventuella framtida besök på en ”hauzklubb” (houseklubb) till EU eller inte EU. Det var en bra kväll på alla sätt, men mammas frånvaro märktes. Det var konstigt, för samtidigt kändes det som om hon var så närvarande. Som om hon när som helst skulle komma in i köket med en dräpande och rolig icke-politiskt korrekt kommentar.
För nästan exakt ett år sedan var mamma och pappa på middag hos mig och vi sa att det här gör vi om snart igen. Tog några kort på henne den kvällen. Tänkte först att jag skulle lägga upp dem här men nu, när man vet hur det verkligen låg till, syns det hur ont hon hade. Mamma ville inte se sig själv som cancersjuk och så tänker jag heller inte minnas henne. Istället kommer jag alltid att tänka på den där häftiga kvinnan som inte gav upp förrän det verkligen inte gick att göra något mer. Det är ju henne jag saknar!
Ollie på mitt vardagsrumsgolv. Har hört att det är trendigt att lägga upp bilder på barn...OBS! Filten är inte min.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Stackars Anton
Publicerad 2010-02-11
Det finns mycket man kan säga om Östermalm. Att det är dyrt, snobbigt och att det finns många töntiga hundar är bara några av de fördomar som jag tycker stämmer. Men ingen kan anklaga min kära stadsdel för att inte vara Stockholms bästa område för kändis-spotting. Under tiden jag har bott här har jag bland annat sprungit in i Dr Alban på Konsum, sett Maud Olofsson handla middag på Ica med sina två livvakter, så gott som dagligen spanat på Erik Gadd när han familjemyser osv. Och idag såg jag ingen mindre än Anton-våld-är-dåligt-Abele på Kungliga biblioteket.
Anton verkade plugga något komplicerat, han satt nämligen och skakade sina ben lite smått panikartat. Hans närvaro hade såklart dåligt inflytande på min koncentration och efter att jag fått syn på honom blev det inte mycket gjort. Ett tag tänkte jag att jag skulle fråga honom om han inte ville diskutera lite politik över en kopp kaffe, men insåg snabbt att det skulle kunna tolkas fel.
Faktum är att jag tycker lite synd om Anton Abele. Ända sedan han drog igång den där bevara-oss-från-gatuvåldet-kampanjen efter Riccardo Campogianis död har han varit lite av ett favorithatobjekt både här och där. När jag kom hem var jag tvungen att googla honom och fick upp ganska många obehagliga kommentarer om hans utseende och hans tafatta försök att ge sig in i politikens värld. Okej, jag tycker också att han är lite rolig och jag kan inte säga att jag riktigt förstår vad han vill. Men han vill någonting i alla fall och det är det faktiskt inte alla som vill! Hade jag varit 16 hade jag säkert tyckt att Anton varit en tönt som borde åka utanför tullarna innan han uttalar sig, men nu känner jag mest moderskänslor. Kan inte någon på ett litet snällt sätt tala om för honom att han kanske borde satsa på något annat?
Här använder raggar Anton fans/väljare på youtube:
http://www.youtube.com/watch#playnext=1&playnext_from=TL&videos=00tB76ahkiU&v=gLeKycjf4Ag
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Sorg will tear us apart
Publicerad 2010-02-10
Kunde inte hålla mig borta från dokumentären om Joy division igår. Detta trots att Ian Curtis livsöde är bland det mest deprimerande jag vet. När jag såg ”Control” grät jag en hel flod och igår var det nära att jag grät ännu en. Jag var visserligen aldrig tjejen som satt på mitt tonårsrum och ylade ut min ångest till Joy division men det är väl i princip omöjligt att inte ha någon typ av relation till dem eller New order. Hur som helst är dokumentären sevärd även om man inte gillar musiken.
Delarna där de andra bandmedlemmerna reflekter över hur de agerade under Ian Curtis sjukdomsperiod och efter hans död är allra mest intressanta. För precis som en av dem säger så är det ganska otroligt att ingen av dem reagerade tidigare. I de liveframträdanden som visas i dokumentären framstår Ian Curtis som både ett geni och en vandrande emotionell katastrof. Att det skulle sluta illa behövde man nog knappast vara utbildad psykolog för att förstå.
Visserligen var de andra medlemmarna unga, jävligt karriärkåta och säkert så där osäkra som bara vilsna tjugo-någonting-killar-med-instrument kan vara. Ändå tycker jag på något sätt att deras handlingsförlamning påminner en del om hur folk i allmänhet förhåller sig till sjukdom och jobbiga situationer. Vi kan/vågar/vill inte lägga oss i onödan.
Förra veckan inledde vår föreläsare ett seminarium med att berätta att hon precis fått reda på att en nära vän gått bort och att hon därför var lite frånvarande. Efteråt blev det knäpptyst i klassrummet. Det gick nästan att ta på den konstiga stämningen. Det är lite som någon här på bloggen kommenterade: i skolan lär vi oss hur vi blir till men vi pratar aldrig om vad som händer när allting tar slut.
Missa inte "Control" 22.45 på svt2 imorgon.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Aldrig mer natthamburgare
Publicerad 2010-02-08
Har fortfarande psykiska men efter lördagsnattens besök på Mcdonald’s Kungsgatan. Den tiden på dygnet beter sig folk (svenskar?) som djur och i djurens värld gäller som bekant andra regler. Det är primitiva känslor som hunger som avgör och då spelar det ingen roll hur jävla illa man än beter sig. Det är lite som att komma till systembolaget fem minuter innan det stänger på fredagar och lördagar. Väldigt arg och småkriminell stämning.
Jag och min vän flydde två, av okänd anledning, mycket upprörda unga kvinnor. När vi sedan satt där på en blöt bänk på Stureplan med en varsin flottig donkenpåse kände vi oss lite smutsiga inombords. Nästa gång blir det varmkorv, helt klart!
Dagen efter träffade jag en annan kompis som jag inte pratat med på mycket länge. Var naturligtvis tvungen att berätta om nattens skräckupplevelse varpå han berättade några av sina självupplevda hamburgaranekdoter. Min favorit blev den om tjejen i kassan som började gråta för att folk var så jobbiga. Det säger liksom allt om hur odrägligt det är på svenska hamburgerställen på helgerna.
Jag tycker att våra kära politiker kan unna oss lite längre öppettider på klubbarna istället. Folk kommer att dansa mer och längre och därmed bli lyckligare (alla blir ju glada av att dansa, kolla bara på Let’s dance!). När natten går över till morgon kommer folk vara så trötta och mosiga att de bara vill gå hem. Mycket bättre än att slänga ut alla klockan tre när de är som fullast, hungrigast och mest besvikna över att fem-i-tre-ragget inte ville följa med hem.
POSTAT I FEST | 0 KOMMENTARER
Bland killar och gamla papper
Publicerad 2010-02-06
Har haft lite äkta tjej-hang-out med Gabster. Det innebär i vår värld god mat (gärna i överdrivna mängder), öl och väldigt mycket Beyonce. Vi tycker själva att vi är väldigt roliga och brukar inte behöva andra för att festen ska komma igång. Igår bestämde vi oss hur som helst för att försöka socialisera oss på Morfar Ginko. Där var det som vanligt jättemånga killar i stora glasögon som vevade med armarna till techno nära dj:n. Var kommer alla dessa män ifrån? De är överallt! Kanske är det så att många kvinnor under 30 har åkt utomlands för mysa med lite mer exotiska män. Jag vet inte, konstigt är det i alla fall.
Nu har Gabster åkt tillbaka till Uppsala och jag har gått igenom gamla papper och kvitton. Hittade ett födelsedagskort som mamma skrivit till mig på min 24-årsdag. Det var det sista födelsedagskortet hon hann ge mig. På min 25-årsdag var hon svårt sjuk och hade inte många dagar kvar att leva. Ändå hade hon mitt i all fysisk och psykisk smärta sett till att ha en present till mig. Någon helg tidigare hade hon sin sista helg med sina ridkompisar. En av dem hade med sig jättefina sjalar som de alla köpte. En av dem blev min present. Den tillsammans med födelsedagskortet och andra materiella saker som förknippas med mamma har ett otroligt stort affektionsvärde för mig. De hjälper mig att hålla minnet av mamma vid liv.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Någon borde klippa det gröna gräset på andra sidan
Publicerad 2010-02-05
Nackdelen med att bo utomlands i längre perioder är att det väcker ett begär efter spänning som ett liv i Stockholm aldrig kommer att kunna släcka. För trots att jag tycker att det är fruktansvärt osexigt med Sverige-suger-gnället så drabbas jag då och då av känslan av att det kanske är lite roligare, lite mer spännande någon annanstans. Jag avundas verkligen dem som hittat en plats där de känner sig hemma och villa stanna på. Jag hade gärna flyttat till Åmål om jag hade vetat att det var min plats på jorden.
Tittade på Kobra och avsnittet om Ryssland i morse så kanske är det därför som Stockholm känns lite litet i dag. Annars brukar känslan ofta infinna sig när jag varit i Berlin. Det är på något sätt en stad som man bara inte kan lämna utan vidare. Den etsar sig fast, på gott och ont. Varenda gång jag kommer dit känns det som om jag granskad med misstänksamhet. Lite som om Berlin ifrågasätter varför jag valt att gå vidare med mitt liv någon annstans. Och egentligen är frågan befogad, för vilken stad i Europa är egentligen mer fantastisk än Berlin? Jag har i alla fall inte varit i någon som ens kommer i närheten. Samtidigt trivdes jag bättre i det stora hela i Chisinau. Detta trots att staden saknar allt som är bra med Berlin: konst, bra klubbar, konserter och känslan av att man bara kan få vara precis hur man vill.
Jag blev först förvånad över att jag trivdes i en stad som så många ogillar. Men egentligen är det ganska självklart, jag befann mig i ett sammanhang och gjorde något jag gillade. Under sådana omständigheter kan man, eller åtminstone jag, trivas i princip var som helst. Jag saknar inte staden på samma sätt som jag saknar Berlin, men jag kan längta tillbaka till tiden jag spenderade där. För hur jävla skitjobbigt det än var så hade jag aldrig tråkigt. Inte heller när den första tidens spänning gick över till vardag.
Att jag flyttade till Stockholm hade mest med kärlek och familj att göra och med tiden har jag hittat fler anledningar att stanna. Det är inget fel med någonting förutom att det aldrig händer någonting riktigt crazy. Ibland önskar jag att Berlin och Moskva kunde skänka några stadsdelar till Stockholm för att öka antalet crazyinslag i vardagen. Kanske kan kontakta Merkel, Reinfeldt och Medvedev ( eller kanske Putin är bättre) på facebook och diskutera saken närmare.
För den som inte har sett Kobra-avsnittet om Rysk kultur: http://svtplay.se/v/1852334/kobra/kobra_i_ryssland?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1852334/sb,p102859,1,f,-1
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Om livet vore som Coma cat
Publicerad 2010-02-03
Jag har helt förlorat mig i teorier om det internationella systemet de senaste dagarna. Det är bra för intellektet och projekt gå vidare, men sämre för bloggandet. Det kommer bättre tider, det lovar jag. Men för ikväll får det räcka med den här fantastiska låten:
Jag tror den har potential att skapa världsfred. Föreställer mig hur världens ledare startar ett coma cat-tåg och dansar genom alla världsdelar och hur vanliga dödliga sluter upp bakom. Lite som en modern "we're the world" men utan sliskiga rader om att det är vi som är världen och barnen.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Min vän hobbypsykologen
Publicerad 2010-02-01
Översittare, överallt dyker de upp: i skolan, på arbetsplatser och universitet. De kan vara tjocka, smala, långa, korta, svarta eller vita, men att de alltid tycker sig veta bäst har de i alla fall gemensamt.
Jag inbillar mig att jag går bra ihop med de flesta typer av människor ( det brukar jag skriva när jag söker jobb i alla fall) men när det gäller översittare får jag uppenbara problem. Det skär sig mellan mig och dem på samma sätt som riktigt knallig rosa och rött. Det funkar helt enkelt inte.
Idag diskuterade jag saken med min vän hobbypsykologen. Han gav mig tips på hur jag ska hantera översittare i fortsättningen. Det lät ungefär så här:
” Malin, du måste säga det till dem. De kan inte få ta övertag helt! Hemligheten är att lägga fram det på ett sätt så att de tror att de är de själva, och inte du, som kommit på att de är jobbiga. Det är det enda sättet att tackla dem.”
Tidigare brukade jag alltid fråga psykologen mamma om råd men hobbypsykologer duger kanske också. De är åtminstone underhållande.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier