Prenumerera på inlägg Hårt liv i Amerika
Publicerad 2010-01-31
Idag har jag kollat på TV sex timmar i sträck. The Hills, The City och Project Runaway är några av programmen jag sett. Av dessa kan jag dra följande slutsatser:
1. Det är viktigt att vara chic
2. Mode är dödsallvarligt
3. ALLA tjejer i New York har mittbena, skyhöga klackar och vill göra karriär.
4. Dejta aldrig din kompis ex
5. ”As you know in fashion one day you’re in. The next day you’re out”
Verkar tufft där borta i Amerika!
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Svenskmoldavisk sambo-get-together
Publicerad 2010-01-30
Sambomiddag nummer 1. Vi bjöd på viltskavsgryta...
...och pratade mycket om ryska maffian. Ruslan visade maffiaposen (mobilen långt ifrån örat)
Vuxenspex framför kameran innan världens kortaste utgång ( "Man är ju trött efter en lång arbetsvecka")
I dag blev det turistpromenad.
Den obligatoriska turistbilden.
Jag gillar moldaviska tjejer...
...men de svenska är ju ändå bäst!
Det var sjukt kallt och för många souvenirer i gamla stan. Vi flydde till värmen och chokladen.
Väl hemma var det dags för sambomiddag nummer 2. Mannerströms pyttipanna.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Konstant saknad
Publicerad 2010-01-28
Hur orkar jag? Jag vet faktiskt inte, men det går. Och de bra stunderna kan ibland till och med vara bättre än innan cancern. Det låter förstås konstigt fast det är kanske det som, lite klyschigt, kallas ”att komma till insikt”? Det finns antagligen en mängd föreställningar om hur någon som förlorat en nära anhörig bör bete sig. Säkert vore det enklare om det gick att ”sörja av sig” under några månader och sedan återgå till allt som om ingenting hade hänt. Kanske funkar det för vissa, inte för mig. Sorgen och saknaden finns där hela tiden. Ibland mer, ibland mindre.
Imorgon kommer min kompis från Moldavien och hennes man ( hjälp! Har folk redan män på det sättet?) och jag håller på att förbereda mig mentalt för mitt livs första parmiddag. Kul blir det nog hur som helst. Om någon har tips på ett bra ställe att härja på som inte tar en moldavisk månadslön i inträde så säg till!
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Alla vuxna bara larvar sig
Publicerad 2010-01-27
Är tillbaka efter tre dagar i Messlingen, i närheten av Funäsdalen. En av de bästa sakerna med att befinna sig på en mindre ort är att lokalnyheterna oftast är så mycket charmigare än vad de är i till exempel Stockholm. Den här gången blev det mest lokal-tv och lokal-radio. Mycket kretsade förstås kring George Clooney som sedan några dagar befinner sig i Östersund. WOW! När jag återvände till civilisationen (eller köpte Aftonbladet i Sveg, eller var det kanske Färila?) insåg jag att det visst inte bara var en stor nyhet på lokal nivå. Det lider onekligen stor brist på riktiga kändisar i det här landet. Det märktes på Guldbaggegalan också. Det lilla jag såg var liksom inte så häftigt. Tycker att galor ska vara häftiga, påkostade och stjärnspäckade. Men Lena Endre, hallå?! Kan inte någon bara ringa Brad och Angelina och betala dem för att sitta i publiken. Tror det skulle göra mycket för vårt lilla land.
När jag ändå är inne på Guldbaggegalan så måste jag passa på att berätta att jag funderar på att ge mig in i filmens värld. Min plan är att göra en svår dokumentärfilm med barnets perspektiv i fokus ( ” den är ju i alla fall bra för att vara svensk”). De senaste dagarna har jag nämligen umgåtts mycket med min systerson och iakttagit hur alla vuxna (inklusive mig själv) blivit helt förändrade så fort de kommit i hans närhet. Plötsligt framkallas de mest utomjordiska läten och underliga grimaser. ”Titta han skrattar, gullirullibulliolliebollgrolll, ååååh sööötiz ”. Det han gör är lika fascinerande varje gång. Vare sig han ler, skriker eller äter blir vuxna helt till sig. Tidigare tänkte jag att det enbart berodde på hur underbar han faktiskt är, men efter att ha varit lite mer observant de senaste dagarna har jag insett att det handlar om mer än så. Vuxna tycker nämligen att det är helt fantastiskt att få bekräftelse på det de gör. När Olivier skattar åt en grimas eller ett grottljud betyder det ju att personen i fråga varit rolig. Och lyckas man underhålla ett barn, då är man ju rolig på riktigt. Och snäll. Och charmig.
Vad barnet egentligen tycker om att vuxna larvar sig kommer att vara det centrala i min film. Jag ska fästa en kamera vid Olivers lilla kropp och sedan ska kameran få leva sitt eget liv och filmen skapa sig själv. Förhoppningsvis blir den så svårbegriplig att alla filmpretton ger den högsta betyg i rädsla för att avslöja ”att de inte fattat grejen”. Kanske blir det jag som står där med bagge nästa år. Tack, tack, tack!
Nej, nu ska jag sluta larva mig och se på TV.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
”Mitt sätt att tänka har förändrats”
Publicerad 2010-01-25
Månadens profil: Klas Ingesson
Hjälten från fotbollslandslaget som tog VM-brons i USA 1994 fick i maj förra året diagnosen myelom, cancer i benmärgen. Där och då inledde den före detta mittfältsstjärnan sin allra tuffaste match.
– Det låter motsägelsefullt, men jag känner en sorts inre frid jag aldrig känt tidigare, säger Klas Ingesson.
Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet
Klas Ingesson med sina hundar Mila och Kira.
Klas Ingesson var svenska fotbollslandslagets hårdföre mittfältare mellan åren 1989 och 1998 och spelade 57 landskamper. Han krönte karriären med att vinna VM-brons i USA 1994 vilket gav honom och laget Bragdguldet samma år. En spelare som var känd för att aldrig ge upp och som avslutade karriären 2001 för att driva eget skogsbruk med tillhörande kurs- och konferensgård i Östergötland på heltid. Något han alltid drömt om och som kunde finansieras efter framgångsrika år som professionell fotbollsspelare i lag som IFK Göteborg, PSV Eindhoven, Sheffield Wednesday, Bologna och Olympique Marseille.
– Jag hade alltid haft drömmar om egen skog för att kunna jaga och fiska, säger Klas Ingesson.
Under vintern 2008/2009 började han känna sig sliten och värken i ryggen blev ständigt återkommande. Våren 2009 var han så dålig att det inte längre gick blunda för att problemen var av allvarligare art. – Jag trodde först att jag hade ryggskott eller gått in i väggen. Till sist var jag så dålig att jag låg i sängen hela dagarna och hade en sådan fruktansvärd värk att jag inte ens kunde gå upp för att gå på toaletten. Då blev det för mycket och jag var tvungen att söka akut läkarhjälp, säger Klas Ingesson.
En lördag i maj 2009 tog han sig till Universitetssjukhuset i Linköping där man två dagar senare kunde konstatera att han hade myelom. En obotlig form av cancer som hålls i schack med cellgifter och genom stamcellstransplantation. – Jag fattade ingenting. Det blev tvärtilt i skallen, jag trodde att det var något annat, vägrade förstå. Först när de började prata om cellgifter förstod jag att det vara cancer, säger Klas Ingesson.
Cancer är ett laddat ord, vad tänkte du när du hörde att du råkat ut för sjukdomen första gången?
– Två dagar kvar, sedan är det bara att gräva… stålmansbilden av mig rasade helt. Det var förjävla jobbigt i ett par, tre veckor. Man är ju van att hålla god min och inte prata om sjukdom och död. Ordet cancer används ofta i fel sammanhang, man behöver inte dö när man får cancer. Men då kändes det inte riktig så.
Hur fick din familj beskedet?
– Läkaren frågade om han eller jag skulle berätta. Det var skönt att få det valet för jag förstod ju inte själv ens vad som hänt. Så han tog barnen och min fru åt sidan och förklarade vad jag hade råkat ut för. Det fungerade alldeles utmärkt.
De satte omedelbart in cellgifter och gjorde en stamcellstransplantation på dig, vad hann du tänka?
– Inte mycket, med det mesta har gått väldigt bra så här långt och det finns inga spår av cancer kvar. Det enda som var riktigt kämpigt var själva stamcellsbytet. Eller snarare tiden efteråt, immunförsvaret blir utslaget och jag var helt isolerad på ett rum från alla utom min familj i tre veckor. Under den tiden hinner man tänka en hel del. De första tre månaderna direkt efteråt var också jobbiga eftersom man inte visste om allt gått bra och om jag var fri från cancern. Då fanns oron där och man funderade på om man skulle få se sina barn växa upp och sådana saker.
Din sjukdom är kronisk och du måste gå på regelbundna kontroller, hur är det att leva i perioderna mellan kontrollerna?
– Jag går på kontrollerna var sjätte, sjunde vecka, dagarna före kan jag känna lite oro. Sen är det bara ”skönt att det gick bra den här gången också”.
Klas Ingesson håller sitt känslosamma tal på Fotbollsgalan.
Hur har ditt vardagsliv förändrats efter det här?
– Inte mycket. Det är mitt huvud och mitt sätt att tänka som förändrats. Jag är mer hemma nu och är med familjen så mycket jag bara kan och försöker ta vara på de där små sakerna. Förr kunde jag flacka runt mer. Jag har också blivit bättre på att sortera bland alla funderingar man har. Det låter kanske konstigt, men jag mår mycket bättre psykiskt i dag än jag gjorde före sjukdomen.
Vilken hjälp har du haft av att du har varit idrottsman på allra högsta nivå?
– Allt stöd jag fått från människor som minns mig sedan mina aktiva år har varit ovärderlig, jag fick det stöd jag behövde mentalt. Fysiskt hjälpte det mig förstås också, min kropp kunde ta emot alla gifter bättre och det underlättade stamcellsbytet avsevärt. Men egentligen spelar det nog ingen roll, det som sker sker, vi har alla en dag när allt kommer ikapp oss…
På fotbollsgalan i november förra året höll du ett känslosamt tal som fick stående ovationer och folk som började gråta, hur klarade du av det?
– Jag hade egentligen ingen lust och det gick väldigt tungt på genrepet, ”det här kommer aldrig att gå” sa jag till min fru. Men jag kände att jag var tvungen att göra det för det var min chans att tacka alla. Benen skakade när jag klev ut på scenen men jag blev alldeles lugn av hyllningen och sedan gick allt av sig själv.
Har det här ändrat din syn till det existentiella i livet?
– Det som är mest påtagligt är att jag har en inre frid jag aldrig hade tidigare. Men jag kan också känna en rädsla för att dö. Jag var på min morfars begravning för ett tag sedan. Då såg jag mig själv ligga där i kistan.
Anders Sundin
Namn: Klas Ingesson.
Ålder: 41.
Yrke: Skogsarbetare, före detta fotbollsproffs.
Familj: Hustrun Veronica och två söner, 10 och 15 år gamla.
Karriär i korthet: Moderklubb Ödeshögs IK, gjorde debut i allsvenskan i IFK Göteborg 1987. Har bl a spelat i PSV Eindhoven, Bologna och US Lecce. Spelade i landslaget 1989–1998, gjorde tretton mål. Var med och vann VM-brons i USA 1994.
Tidigare intervjuer
Mimmi Ekberg, grundare Anhörigfonden. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=335)
Georg Schottl, från tv-serien Himlen kan vänta. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=309)
Lotta Gray, vimmelmamma och reporter på Se&Hör. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=297)
Katarina Sjövall, sjuksköterska och donkologen i Lund. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=276)
Dogge Doggelito (http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237).
Mats Johansson, sjukhuspräst (http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=219)
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 1 KOMMENTARER
En pärs belönas med en bärs
Publicerad 2010-01-22
Andra fredagskvällen i rad som jag sitter med en universitetsuppgift. Man blir lite trött va! Denna gång handlar det om en seminarieuppgift som dessutom ska skrivas i grupp. Vem var det egentligen som kom på grupparbete som examineringsform? Förmodligen någon hippie som trodde på det här med kollektivet. De flesta i min klass är antagligen, liksom jag, födda på 80-talet. Vi är uppvuxna med att tänka på oss själva, varför ska vi nu tvingas handla annorlunda? Nog för att många som läser det jag gör säkert drömmer om att bli världsförbättrare och antagligen ”gillar att arbeta med människor”, men kan inte det vänta till efter examen? Åh, vilken pärs, nu behöver jag bärs!
I morgon åker jag och familjen plus lite annat folk till fjällen. Jag ska ta mig det där jullovet som jag aldrig fick, åka skidor och läsa. Ska bli skönt men också lite konstigt. Första familjesemestern utan mamma. Hon kommer att fattas oss!
Kommer nog inte att ha tillgång till internet så mycket, men är tillbaka på onsdag. Håll utkik efter månadens profil så länge!
Så här ska en öl egentligen avnjutas
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Life's a bitch
Publicerad 2010-01-21
Är det bara jag eller är det fler som tycker att antalet fattiga gatumusikanter har ökat det senaste halvåret? Har i och för sig inte sett någon statistik som bekräftar det, snarare handlar det om en känsla.
Östermalm är som en liten bubbla. Även fast jag kämpar emot är det lätt att glömma att det finns många människor i Stockholm som inte handlar middag i Ica Esplanads delikatessdisk. Kontrasterna till Moldavien kunde knappast vara större. Där gick det inte att ignorera fattigdomen på samma sätt, även om levnadsstandarden generellt sett är högre i Chisinau än på landsbygden. Förutom att fattigdomen ständigt gjorde sig påmind på gator och i marsjrutkorna (typ minibussar i linjetrafik) så utgjorde den ett avstånd mellan mig och mina moldaviska kompisar. Jag hade gärna oftare sagt ”kom och hälsa på mig i Stockholm” men gjorde det sällan eftersom jag visste att både pengar och visumhinder låg i vägen. Men om en vecka får jag äntligen mitt första besök. Det blir två dagar av vodka och sweet memories!
Apropå fattigdom såg jag ” Fish tank” på bio igår. Kan fortfarande inte riktigt släppa den. De första tio minuterna trodde jag att det var ännu en av dessa brittiska filmer som frossar i socialpornografi och diskbänksrealism. Men nej, det här var något helt annat. Ska inte säga mer än att den var mycket fin och att slutscenen gjorde att jag blev väldigt sugen på att lyssna på Nas. Life’s a bitch!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Suget efter öst
Publicerad 2010-01-19
Kom precis hem efter att ha hängt med mina ryskakompisar. Alltså inte ryska kompisar utan kompisar från kurserna i ryska på Slaviska institutionen. Som vanligt kretsade 75 % av samtalsämnena kring språk, Ryssland och forna Sovjet.
Jag älskar sådant häng. Länge trodde jag att jag var ensam om att vara besatt öst. Väldigt ofta var jag tvungen att förklara varför jag valt att plugga det jag gör, varför jag hellre semestrar i Ukraina än i Spanien osv. Men nu händer det inte så ofta längre. Jag har hittat ett antal likasinnade och vi behöver liksom inte förklara för varandra varför vi är som vi är och varför vi gör som vi gör. Vi bara är och gör. Vi både älskar och hatar det där stora landet i öst.
Jag skrev en krönika om just det här för något år sedan. Den publicerades på zenit, sidas globala forum för unga. Tyvärr finns inte sajten längre. Vår nuvarande regering verkar inte tycka att det är värt att satsa pengar på att öka ungdomars kunskap om globala frågor. Det tycker jag! Det här var i alla fall vad jag skrev:
Det är snart tjugo år sedan Kalla krigets slut och den politiska uppdelningen mellan Öst och Västeuropa har upphört. Trots det tycks det som om en mental järnridå finns kvar, fortfarande anser många att öst är hopplöst efter väst.
Själv har jag alltid haft ett slags dragning till regionen som andra älskar att förakta. Jag vet inte exakt vad det är men historien, människorna och känslan av att vara så långt borta men ändå så nära fascinerar mig. Det började med en tidig roadtrip till Ungern via Östtyskland, och fortsatte med Östeuropakunskap på Uppsala universitet. Öststatseuforin nådde sedan sin kulmen under mitt år som EVS-volontär i Moldavien.
Att jag är relativt ensam om att känna så har jag mer än väl förstått, men allra tydligast blev det innan avresan till Moldavien. Människor rynkade på näsan, nämnde någonting om elände och trafficking eller var ärliga med sin okunskap; för var ligger egentligen Moldavien? På förberedelselägret här i Sverige dansades det salsa och utbyttes erfarenheter om Afrika och Latinamerika. Hur jag kunde välja att åka till ett land som Moldavien tycktes vara frågan ingen vågade ställa.
Det finns enormt många fördomar när det gäller Moldavien och andra europeiska länder som en gång varit styrda av kommunister. Begreppet Östeuropa är i sig inte helt oproblematiskt. Det säger egentligen ingenting om de skillnader som finns länderna emellan. Idag är det ju till exempel väldigt stor skillnad på till exempel Polen och Ukraina. Ändå envisas många med att benämna dem båda som öststater. Även om det går att se begreppet som nödvändigt för Europas geografiska uppdelning, används det ofta i sammanhang som inte är speciellt smickrande. Media älskar att rapportera om brottslighet från Östeuropa och när det går bra för länder som Serbien och Georgien i melodifestivalen uttrycks missnöje över Östeuropas sätt att hålla på sina grannar. Detta trots att det är något som så kallade Västeuropeiska stater gjort i all evighet. Att nämna våra östra grannar i samma andetag som grått och smaklöst, verkar vara allmänt accepterat och ifrågasätts sällan.
Självklart handlar det inte bara om förakt utan också om okunskap. Bilden som ges är heller inte alltid osann, bara väldigt onyanserad. Det stämmer att många Östeuropeiska länder har problem med till exempel fattigdom och korruption. När jag bodde i Moldavien hatade jag systemets tröghet och höll på att bli vansinnig på väldigt mycket. Men jag träffade också många moldaver som tyckte precis likadant. De, liksom många andra östeuropéer, är inte så annorlunda som många i väst inbillar sig.
Att vi här i Sverige ser på våra grannar i öst på ett mer öppet sätt är just nu, med tanke på det som händer i Georgien, viktigare än någonsin. Det håller inte att klamra sig fast vid en föreställning om att Ryssland är farligt och att det som händer i öst inte är vårt bekymmer. Det gäller inte bara på politisk nivå utan även för oss vanliga dödliga. Genom att åka till länder som Moldavien eller Ukraina, lära sig ryska, eller läsa om kulturen kan vi förstå mycket mer. Min rysklärare brukar säga att vi studenter inte bara har i uppgift att lära oss språket utan även att rädda världen. Med det menar han att det är vi, som väljer att ta till oss kulturen istället för att ignorera och isolera, som kommer att kunna förändra attityder. Det är ganska stora ord, men jag tror ändå att det ligger någonting i det han säger. Ryssland och Östeuropa ligger där det ligger. Vi kan inte ändra på historien och inte heller radera ut de skillnader som finns, men vi kan samarbeta och lära oss mer. För det är dags att fler får upp ögonen för länderna i öst.
Avslutar med en rysk hit:
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Konsten att underhålla sig själv
Publicerad 2010-01-18
Jag funderar på om det är bra eller dåligt att kunna underhålla sig själv i fem timmar framför datorn. Det var i alla fall vad jag gjorde i eftermiddags. Lyssnade på allt ifrån Toto till Swedish house maffia. Efter att ha varit på flera fester den senaste tiden där män med dålig musiksmak (ja vilka annars?) avbrutit mina dj-sessioner var det skönt att få vara den som byter låt efter 10 sekunder. Undrar varför det aldrig är någon tjej som gör så. Kanske någon som forskar om genus som kan svara på det? Ja ja, det här var min favorit idag:
Har för övrigt en kompis som dansar precis som både roboten och kvinnan. Magisk kombination vill jag lova.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Tveka inte att anmäla misstag
Publicerad 2010-01-17
Oj, bloggtorka! Att inom kort tid börja flera inlägg med att ursäkta sig är kanske inte ett bra tecken, men har verkligen varit helt uppslukad av tentan. Nu är det i alla fall över. Oavsett vad resultatet blir betraktar jag den som ett avslutat kapitel. Det kan jag däremot inte säga om alla de minnen och upplevelser från mammas sjukdom. De fortsätter att göra sig påminda och så kommer det nog att vara en lång tid framöver.
Den 30/12 lovade jag att berätta om de läkarmissar som begicks under mammas sjukdom. Jag har väntat längre med det än vad jag först tänkte mig. Har läst anmälan flera gånger och har gång på gång frågat mig hur det kunde gå som det gick. Jag har fortfarande inte kommit fram till något svar, mer än att svensk cancervård fortfarande brister i rutiner och kunskap. Mer än så går det kanske inte att säga men det här var i alla fall vad som hände:
I slutet av januari 2009 besöker mamma Akademiska sjukhusets kvinnoklinik för uppföljning av den operation för livmodercancer som gjordes 2007. Hon uttrycker vid det här tillfället en oro över tarm- och magsmärtor. Sedan tidigare var det konstaterat att cancern var av den allvarliga sorten. Här borde alltså varningsklockor ringa hos ansvarige läkare. Utan att ens bli röntgad skickas mamma istället hem som ”friskförklarad”.
Månaderna går och mamma får allt ondare i magen. Ben och buk sväller. Hon kontaktar husläkaren, han ringer inte upp. Hon försöker få ett svar på vad det är som händer i hennes kropp, men det går trögt. Den 18/3 får hon till slut en akut tid på kvinnokliniken där hon undersöks. Fortfarande görs ingen koppling till eventuellt återfall. Inte heller undersöks magproblemen för att se om det finns något samband. Fokus ligger enbart på gynområdet.
Ytterligare två veckor går. Och två veckor är lång tid i cancerns värld. Den 31/3 görs en cystoskopi och efter inläggning äntligen en röntgen. Två dagar senare får mamma som befarat besked om metastaser. Vi i familjen försöker se framåt, tänka att behandling ändå kan fungera. Det måste den bara göra. Jag och mina syskon åker på vår sedan länge inplanerade resa till Berlin. Hemma i Uppsala bara rasar allt. Det går så snabbt att det är svårt att förstå.
Mammas magsmärtor är nu så svåra att hon inte kan sova på nätterna och den 10/4 åker hon på egen begäran akut till 96:an på kvinnokliniken. Hon får vattenlavemang som tyvärr bara ökar smärtan. Ännu görs ingen ordentlig undersökning av tarmen så därför förstår inte ansvarige läkare att det handlar om ett totalstopp som absolut inte bör stimuleras med lavemang. Dagen därpå blir mamma hemskickad i fruktansvärt fysiskt och psykiskt skick. Men hemma klarar hon inte av att vara mer än någon dag. Smärtan är outhärdlig. Hon kan knappt stå.
Den 12/4 tar hon sig med pappas hjälp till kirurgakuten. Då görs äntligen en skiktröntgen och stoppet i tarmen upptäcks. Två dagar senare görs en stomioperation. Vi kommer hem från Berlin och dras direkt in i cancerns helvete.
Maj är en hemsk månad. Stomin verkar inte fungera och mamma blir tunnare och tunnare. Hon och pappa får motta besked i korridorer och ingen vet riktigt vad som händer. Cancern lever sitt eget liv. Det råder anarki i mammas kropp, allt sker snabbt och okontrollerat. Men nu är hon i alla fall ”inne i systemet”. Läkarna gör vad de kan, men deras förutsättningar är urusla.
Till sist tas beslutet att göra ännu en stomioperation. Det är riskabelt eftersom varje ingrepp i magen medför en risk för komplikationer. Men så verkar det äntligen som att det vänder. De naturliga funktionerna i mammas kropp fungerar åtminstone och i slutet av maj kan cytostatikabehandlingen påbörjas. Fyra månader har då gått förlorade. Mamma hinner bara genomgå tre av sex behandlingar innan läkarna konstaterar att det är lönlöst. Cancern hade vunnit.
I anmälan som min pappa, med mammas hjälp, gjorde till Hälso- och sjukvårdsnämnden ifrågasätts varför uppföljningen av mammas cancer gjordes på kvinnokliniken och inte på onkologen där operationen genomfördes. Det är ju där den mesta kunskapen om cancer finns! Dessutom undrar vi i min familj varför ansvarige läkare inte reagerade, tog mammas oro på allvar. Varför dröjde det så lång tid innan skiktröntgen gjordes? Varför försökte läkarna inte se en helhetsbild? Varför gjordes inga kopplingar till eventuellt recidiv?
Troligtvis hade mammas liv inte kunnat räddas även om behandlingen påbörjats tidigare, men på grund av misstagen fick hon utstå otroligt mycket onödigt lidande. Och det värsta av allt, det som är så jobbigt att tänka på att jag helst undviker det, är att hon kanske hade levt idag. Hade den satts in i början av förra året, istället för i maj när immunförsvaret var totalt nedbrutet hade utgångsläget varit bättre. På så sätt hade hon kanske kunnat få en bättre sista period, resa med oss till fjällen, göra en sista resa utomlands och träffa sitt barnbarn lite mer.
Nu blev det inte så och anmälan kan naturligtvis inte göra det som hänt ogjort. Men förhoppningsvis har det lätt till ändrade rutiner. Förhoppningsvis händer inte samma sak igen. Därför tycker jag aldrig att man ska tveka att anmäla eventuella misstag.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Lite mer om det här med död och internet
Publicerad 2010-01-13
Skrev ett ganska långt blogginlägg som försvann. Kommer tyvärr inte hinna skriva om det förrän på lördag. I morgon går jag nämligen in i tentakoma. Har inte skrivit den här typen av hemtenta på väldigt länge och känner att min analytiska förmåga är under all kritik. Lika bra att öva i och för sig. På måndag börjar nämligen C-kursen i internationella relationer. Ska alltså skriva en C-uppsats i vår. Känns lite som ett dåligt skämt just nu men tror att det kan bli bra om jag hittar något lagom komplicerat och östrelaterat. Kanske borde skriva om cancervård i Ryssland. Säkert väldigt upplyftande. Eller inte.
Apropå något helt annat, var det förresten någon mer än jag som såg rapport och inslaget om döda på facebook igår? Här är det i alla fall: http://svt.se/2.22620/1.1843989/sunnivas_dode_sambo_kvar_pa_facebook
Ni som följer min blogg vet ju att jag är rätt fascinerad av det här med sorg på internet. Funderar på hur jag själv hade reagerat om mamma hade haft en facebooksida. På ett sätt tror jag att jag hade velat ha den kvar, som minne. Men samtidigt hade det nog känts väldigt märkligt om avlägsna bekanta fortsatt att skriva på hennes ”wall” eller logg eller vad man nu säger. Tack och lov har min familj inte behövt ta ställning till det, men det är bra att ämnet diskuteras. Över huvud taget känns det som om det behövs mer information om hur man handskas med allt det där praktiska när någon nära går bort. Boupptäckning, arv, testamenten, kyrkogård eller minneslund, vit kista eller brun, spara kläder eller ge bort ossv. Det är som att at sig genom en djungel utan karta eller gps!
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Gästblogg: Styrkan som ger hopp
Publicerad 2010-01-12
Idag överlåter jag bloggen till Maria som förlorade sin pappa i cancer nu i höstas:
Av alla ord du har i ditt ordförråd, alla ord du någonsin har hört och kommer att höra under din livstid, bland dessa ord finns det INGET som kan beskriva den känsla som finns när man förlorar en nära anhörig. Saknad, sorg, orättvisa, tomhet – alla i nära, men inte tillräckligt. Jag känner mig tom, förbannad, frustrerad, ledsen, lugn, trött, förvirrad och tusen andra känslor i en salig blandning på samma gång. Tomheten finns för att en av de finaste personerna i mitt liv fattas mig. Förbannad för att det är så orättvist, frustrerad för att jag inte har någon som jag kan bli förbannad på. Ledsen – ja, det kan ni fundera ut själva. Lugn av någon konstig anledning som jag inte kan beskriva. Trött för att alla känslor finns på samma gång, trött för att tårarna tar all min energi vissa dagar. Förvirrad för att jag inte kan förstå varför, varför min underbara pappa togs ifrån oss alldeles för tidigt.
Hur kommer det då sig att man orkar med alla dessa känslor på samma gång? Är det så vi människor fungerar? Att vi undermedvetet blockerar vissa saker för att orka med? Beror det på att vi människor är så mycket starkare än vad vi egentligen tror?
Personer säger ofta till mig att jag är stark, givetvis inte fysiskt – där har min 53 kilos kropp inte så mycket att komma med. Men att vara stark i en sådan här situation handlar inte om att lyckas klara av allt på egen hand. Jag försöker komma ihåg det, men det är inte alltid som min hjärna anser att det är så. Jag vill ofta försöka klara allt på egen hand, men det fungerar inte alltid så. För mig handlar min styrka mycket om envishet, en – enligt mig – bra egenskap som jag fått från min kära far. Jag gillar min envishet, den får mig att inte ge upp när vissa kanske hade lagt ner för länge sen.
Men när det väl kommer till kritan så är det så att världen och verkligheten fortsätter i sin vanliga takt, oavsett om man vill det eller inte. Jag har bestämt mig för att hänga med, och jag kämpar för att göra det – vissa dagar mer än andra dagar. Jag bryter ihop ibland, och får en sådan känsla av att jag är 50 centimeter hög och att inget någonsin kommer att bli sig likt igen. Och det är okej, det kommer inte bli sig likt igen eftersom min värld har förändrats, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå.
Jag bryter ihop, och jag tar mig upp igen, för det är en del av min värld just nu. Men jag är fortfarande jag, en person med en evig tro på hoppet, en person som lever i tron på klyschan "If you can imagine it, you can achieve it. If you can dream it, you can become it". Och det är inget jag kommer ge upp i första taget.
För mig är familjen det absolut viktigaste som finns. Och min familj är stor, den består inte bara av den familjen som jag fick lyckan av att få när jag föddes, den består även av mina underbara släktingar och av mina vänner – alla, enligt mig, de vackraste personerna som knatar runt på den här jorden. Utan dessa personer är jag ingenting, de är dessa som ger mig styrkan.
Så när ni beundrar mig för att jag är stark, tacka då er själva, för det är ni som gör mig till den jag är.
Maria
Maria nås på maria.eriksson85@hotmail.com
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 3 KOMMENTARER
Pensionärshelg med pappa
Publicerad 2010-01-11
Har varit i Uppsala hos pappa hela helgen. Tyvärr kräver hans dator ett tålamod som jag inte har så därför har det inte blivit att jag bloggat. Istället har jag och pappa gjort allt det där som man gjorde innan internet kom in i bilden. Vi har åkt skidor, tittat på fotboll, läst, ätit oxfilé, pratat och gått på promenad. Lite som två isolerade pensionärer som njuter av det lilla.
Min pappa är så jävla tuff. Jag tycker att hans sätt att leva vidare är beundransvärt. Han har all anledning i världen att bara lägga sig ned och skrika rakt ut. Trots det går han till jobbet, bygger om och planerar resor. Detta samtidigt som han tar hand om alla praktiska detaljer som tyvärr följer med ett dödsfall. Pappa pratar ofta om att det är viktigt att leva nära det jobbiga, att våga prata om det som varit men att samtidigt försöka gå vidare. Han är stark på ett sätt som jag inte vet om jag hade kunnat vara i hans sits.
För första gången på länge kändes det som om det kommer att gå utan mamma. Uppsala kändes behagligare och mindre spöklikt. Fast jag undrar när eller om det kommer en dag då jag inte längre känner det som hänt oss är overkligt.
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Mitt decennium-en resumé
Publicerad 2010-01-07
Tjugohundratalets första decennium passerade så snabbt att jag knappt hann reflektera över det. Nu har det redan gått en vecka sedan decennium nummer två påbörjades så kanske das att göra en summering av det första.
2000
Genomlider sista terminen i högstadiet. Åker till Stockholm för att hänga med L på helgerna. Obeskrivlig tristess. Någon dag innan vi slutade nian får vi skriva små korta berättelser om hur vi tyckte att de tre åren hade varit. En kille i min klass beskriver det som om han varit en fågel, inspärrad i en bur som släpps fri. Det är väl så nära sanningen man kan komma. På sommaren åker jag till Tyskland med barndomsvännerna Lopez och Kaiser. Mitt första av många besök i Berlin.
På hösten börjar jag i gymnasiet, hoppandes på kryckor efter korsbandsolyckan. Gabster hjälper mig med min bricka i matkön. Stocksanna och jag känner oss ”alternativa”. Äntligen omgiven av folk ”som förstår mig”.
2001
Tvekar ett tag på om samhällsvetenskapliga programmet med inriktning journalistik verkligen var rätt val. Allt för många ”borde” och ”borde inte” passerar genom min redan överbelastade tonårshjärna innan jag inser att allt är toppen. På sommaren tågluffar jag och L för första gången. En man i Christiania tycker att L är ”baff baff”. Det blir början på vårt ”baffbaffliv”. Ett liv som symboliserades av nära vänskap, vansinniga skrattanfall och sjuk humor.
2002
Ett mellanår i gymnasiet. Minns inte så mycket mer än att mycket kretsade kring skolan och att inte vara 18. Lyssnade säkert på en och annan ledsen kille med gitarr. På sommaren åkte jag och L på vår andra tågluff. Det var vi mot Europa.
2003
Jag fyller 18 och upplever det bästa året i gymnasiet hittills. Skolan går bra. Jag tycker att jag är bäst i klassen och har fler kompisar än jag behöver. På vintern åker jag till Nya Zealand och hälsar på min syster. I hennes fula bil åker vi på road trip och när jag kommer hem har jag med mig halsband av snäckor och skivor med konstig nya zealändsk musik. Jag är frälst men återfår snart fattningen och lägger alla pengar och energi på studentskivorna. På onsdagarna hänger alla på Fellini och har det bra. I November flyttar jag och L till ett kollektiv i Schöneberg i Berlin.
2004
Flyttar till Görlitzer Straße i Berlin. Jag och L bor med B1, en tysk vars enda mål i livet (åtminstone under den här tiden)är att röka braj och leva på sina föräldrar. Stämningen i vår lägenhet påminner om ett ovanligt långt Big Brother-avsnitt. Mitt i allt ihop blir jag tillsammans med B2, en annan tysk som presenterar sig som ”musiker”. Jag är nog mer kär i Berlin än honom men blir ändå otroligt hjärtekrossad när han hittar en tyska åtta månader senare. L är inte kvar men jag stannar och festar en hel höst med min nya rumskompis M.
Huset på Görlitzer Straße.
2005
Bor hemma hos föräldrarna igen. Jobbar på hemtjänsten och får bittert erfara att allt inte blir som man tänkt sig. Inte förrän hösten känns allt kul igen. Flyttar igen (!) och en väldigt snöig kväll i december träffar jag J. Då har jag redan ansökt om en praktik/volontärplats i Moldavien hösten 2006.
2006
I september åker jag till Moldavien. Ett absurt men fantastiskt möte. De naiva ”rädda världen-ambitionerna” får sig en käftsmäll. På många sätt ett jobbigt år men samtidigt väldigt kul. Jobbar först med ett UNHCR-sponsrat flyktingprojekt som saknar allt vad organisation heter. Byter efter ett tag till organisationen Independet Journalism Center där jag träffar många häftiga människor.
Utsikten från mitt köksfönster. Mmm Sovjet.
2007
Första halvan spenderas i Moldavien. Jag jobbar hårt med att undersöka vilket stöd som ges till moldavisk massmedia. Det resulterar i en lång artikel med rubriken ” Donor support to Moldovan mass media- EU should take the leading role”. Jag besöker moldaviska kompisar på landsbygden, diskuterar politik och dricker öl på kvällarna. På sommaren besöker mamma och pappa mig. Vi åker till Odessa och återvänder sedan till Moldavien tillsammans med ukrainska maffian. När hösten kommer flyttar jag till Stockholm till fina J som väntat på mig i 11 månader.
Mammi och pappi vid Svarta havet.
2008
Läser internationella relationer, jobbar och går en kvällskurs på Poppius journalistskola. Försöker fortfarande acklimatisera mig efter året i Moldavien. Stockholm är annorlunda men jag hittar rätt till slut!
2009
Kommentarer överflödiga.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Hej sibiriska kylan
Publicerad 2010-01-06
Det kan vara så att det är minusgrader i mitt kök. Vågar inte kolla, men förbannat kallt är det. Egentligen känns det lite överflödigt att ens kommentera kylan. Löpsedlarna, facebookstatusarna och huttrande människor på stan har ju redan sagt nog, men den här kylan är helt galen! Det är som om den sibiriska vintern glömt att den ska lite längre österut.
Ganska roligt att vädret alltid är en så stor grej i Sverige. Kan inte minnas att jag hörde någon diskutera väderleken lika ofta i Berlin eller Chisinau när jag bodde där. Vi kanske inte har så mycket annat att bry oss om här. Många har det ju ganska bekvämt så vid överdriven kyla blir dagens största projekt att ta sig ut. Jag ska inte säga att jag är så mycket annorlunda men igår tog jag mig i alla fall till Café Kompott i Vasastan, där en kompis jobbar. På hennes initiativ kommer mat och dryck säljas till After Work priser varje fredag i januari. Premiären var igår och för 70 kronor fick man varmrätt plus öl eller vin. Sådant gillar jag. Anlände i sällskap med Linnea, en av mina otaliga bästisar. Jag hade termobyxor och så många sjalar att jag såg ut som en blandning mellan en rysk tant och en björn.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Förstaklassig pep talk-r&b med Mary J Blige
Publicerad 2010-01-04
Men åh vad jag saknar min mamma!
Ibland undrar jag om jag glorifierar henne i efterhand. Lite så där som det blir med alla kändisar som dör. Men nej, hon var verkligen så fantastisk, det är ingen överdrift. Rolig, omtänksam och smart. Min kvinnliga förebild på alla plan förutom det musikaliska.
Mamma spelade inget instrument. Hemma hos oss var det alltid pappa som sjöng och satt vid pianot. Kan faktiskt inte minnas att hon lyssnade på några andra band än Rolling Stones och Pink Floyd. Själv är jag en kommersiell r&b-sucker som en kille i min gymnasieklass kallade mig. Jag älskar slickiga produktioner med ledsna killar, kaxiga tjejer, festande killar, kärlekskranka tjejer osv. Men mest av allt älskar jag Mary J Blige. Mary har gjort mig sällskap ända från högstadiet till nu. Vi har tagit oss igenom olycklig kärlek, gråtit, sjungit allsång och festat ihop. Med åren har hon blivit gladare och mindre hjärtekrossad än hon var på de där första skivorna. Hon har gjort bättre och sämre skivor men riktigt dålig är hon bara i den där gräsliga duetten "One" med Bono.
De senaste åren har visserligen inte varit mina och Marys toppår. 2007 års ”Growing Pains” har jag fortfarande knappt lyssnat på. Att vi inte har haft lika bra relation som tidigare kan i och för sig också bero på att jag bodde i Moldavien utan bredband i ett år. Kom in i något slags konstig fas där ryska radiohits var dagens musikaliska höjdpunkt. Trots att det var mer än två år sedan jag flyttade hem har jag inte riktigt pallat att uppdatera mig förrän nu. Skaffade Spotify först för någon vecka sedan och kände plötsligt ett sug efter Mary igen. Blev så glad när jag såg att hon nyss släppt en ny skiva. ”Stronger with each tear” är förstaklassig pep talk-r&b som lyckas låta både gammal och ny på samma gång.
Av någon anledning har jag fastnat mest för ”I feel Good”. Det är egentligen ingen klassisk Mary-hit men jag får en skön glida-runt-i-Stockholm-och-känna-mig-skön-känsla av den. Det är fan värt mycket i sorgetider!
http://www.youtube.com/watch?v=Ka4mfderNWM
don't know what it is
but it's got me [fly] and i like it
i don't know what it is
but i'm alright, and the best way to describe it is...
i feel good, like the moon is shinin just for me
tonight i'm fly as i can be, though
don't u try to bring me down
it's not like you could
i feel too damn good!~ say oooh
i feel too damn good!~ say oooh
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Alltid härligt att bjuda på sig själv
Publicerad 2010-01-03
Uppstod en ganska komisk situation igår på väg till Morfar Ginko. Jag tog tunnelbanan och hamnade bredvid en tjej och en kille, fulla och glada. Båda var kontaktsökande på ett sätt som bara fulla människor är. Som nykter kan man ju sällan ge samma bemötande så jag kände mig ganska obekväm där jag satt. Jag vet inte om det berodde på paranoia eller att jag blivit allt för skadad av det ironiska nittiotalet men plötsligt fick jag en känsla av att de drev med mig.
När tunnelbanan stannade vid Slussen var jag så disträ att jag fick för mig att jag var tvungen att byta till gröna linjen. Kom dock på det lite för sent och kastade mig därför ut precis innan dörrarna stängdes. Kan bara föreställa mig hur roligt det måste ha sett ut när jag därefter stannade upp och insåg att jag borde ha stannat på det tåg jag åkte med. Kanske blev jag killen och tjejens internskämt den kvällen. Alltid lika härligt att bjuda på sig själv!
Det blev en ganska sen natt så har ägnat det mesta av dagen åt att samla sambopoäng. Diskat, handlat, lagat mat med Jonas och sett på film i soffan. Betalade även mina räkningar och passade på att kolla mitt kontoutdrag. Tydligen köpte jag en hamburgare på Dublins flygplats som kostade 737 kronor! Brukar inte så ofta dubbelkolla mina inköp men jag kanske borde göra det i fortsättningen. Får ringa Skandiabanken och bråka i morgon. Det finns inte en hamburgare i världen som är värld så mycket. Inte ens den serbiska!
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Plugga bland lattemammor ingen bra ide´
Publicerad 2010-01-02
Gick antagligen upp tidigare än de flesta som var på samma nyårsfest som jag. För att återhämta sig efter ett sådant härj behövs egentligen minst två nätters skönhetssömn, men Balkans historia kräver det mesta av min uppmärksamhet just nu. Begav mig därför till Citykonditoriet, det fantastiska tantfiket på Adolf Fredriks kyrkogata. Tänkte att det inte borde vara så mycket folk ute en dag som denna men ack så fel jag hade. Glömde totalt bort barnfamiljerna. Trots att fiket är rätt stort var såklart den mest högljudda av dem tvungen att sätta sig precis vid bordet intill mig. Jag trodde kanske att jag fått högre toleransnivå för skrikande barn nu efter att jag blivit moster. Hade fel igen. De små liven avbröt mig mitt i läsningen om Krimkriget och efter det var det svårt att koncentrera sig igen. Naturligtvis borde jag rikta min irritation mot föräldrarna men det är väl bara att acceptera att man inte alltid är så rationell. Men skaffar jag någonsin egna barn ska jag aldrig placera dem klaustrofobiskt nära stackars studenter på fik.
Kanske går ut ikväll trots tröttheten. Det är ett nytt år och i år ska jag gå ut mer. Ha roligare på alla sätt. Andra nyårslöften:
1. Äta god mat oftare
2. Ta mig utanför Europa
3. Ta en kandidat
4. Åka skidor och träna
5. Prata mer ryska
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Hejdå 2009
Publicerad 2010-01-01
Det är väl knappast någon hemlighet att 2009 har varit ett skitår för min del. Bestämde mig därför för att jag var värd att inleda det nya decenniet med en fet fest istället för jobb som jag först hade tänkt. Iförd ett par guldtajts och massa bling bling-accessoarer tog jag tåget till Uppsala med Jonas och Edvard. Festen som hölls i ett hus på landet blev jättekul. Utan att avslöja allt för många detaljer så kan jag säga att den innehöll god mat, bra dans och bisarrt många fjortishångel i sovsäckar. För att citera min kompis Mia: "Om nyårsnattens rolighetsnivå är en indikation på hur kommande år ska bli kommer jag nog ha ett fantastiskt år". Vi får se hur det blir med det men det kan ju inte bli sämre än 2009 i alla fall. Här kommer lite bilder från några stunder som trots allt gjorde året uthärdligt:
1 januari. Dans och härj i ett iskallt Budapest.
April.Åkte med Trans Sweden Express- tjugo ohippa svenskar som älskar öl och dans-till Berlin.Vi hyrde en egen båt och dansade till kommersiell techno på floden Spree.
Juli. Jag, Johan (till höger på bilden)och Jonas drog till Balkan.
Vi åt billig och god mat...
...badade
...och besökte fina städer.
September. Ollie föds.
December. Dublinbesök med kompisar från förr.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier