Prenumerera på inlägg Sorg på nätet är också sorg
Publicerad 2009-12-30
Tanken var att jag idag skulle blogga om läkarmissarna som gjordes under mammas svåra sjukdom. De var så grova att pappa gjorde en anmälan till Hälso och sjukvårdsnämnden. Men för att skriva om det vill jag ha alla detaljer och läsa anmälan en gång till. Har ingen möjlighet att göra det just nu, så det får helt enkelt vänta några dagar.
Har märkt att jag absorberar allt som har med sorg och sjukdomar nu när jag är mitt uppe i det själv. Allt kommer till mig via tidningar, bloggar och nyhetsinslag på TV. Idag läste jag om den artonåriga tjejen som misshandlades till döds i Göteborg. Ofattbart grymt och hur hennes anhöriga mår kan jag bara föreställa mig. Den där ovissheten om vad som egentligen hände och vetskapen om att någon dödade henne med avsikt måste vara fruktansvärd. Aftonbladet.se skriver att sorgearbetet redan påbörjats bland kompisar och okända på internet:http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6362975.ab. Det var samma sak i somras i samband med Sturebymordet. Media rapporterade om unga som sörjde på nätet.
Tycker att det är ganska intressant att ”nätsorgen” fortfarande ses som något nytt och lite annorlunda . För någon månad sedan läste jag en artikel i Uppsala Nya Tidning ( läs den här:http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=81-AV_ID=953421,00.html )där prästen Anna Lundgren uttrycker en viss oro över att sorgen på nätet kan leda till en ännu starkare känsla av ensamhet. Klart att det finns en viss skillnad mellan att uttrycka sin sorg på internet och i verkligheten, men ofta tycker jag att den skillnaden överdrivs. Många gör nog inte så stor skillnad på en kommentar på facebook eller en blogg och det som sägs ansikte mot ansikte. Jag tror, som också nämns i artikeln, att internet kan ha många fördelar när det handlar om sorg. Som jag nämnde i mitt första inlägg var jag lite tveksam till att öppna upp mig på en blogg, men kan inte säga att jag ångrar mig. Det har bara stärkt mig och förhoppningsvis även andra.
Anders som skrev bloggen innan mig bjöd in gästbloggare ibland och det hoppas jag kunna fortsätta med. Jag tycker bara att det är bra om fler röster och perspektiv får komma till tals. Tveka inte att mejla mig på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com om ni vill dela med er av era erfarenheter som anhöriga!
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Frustration på kungliga biblioteket
Publicerad 2009-12-29
Har suttit på KB hela dagen i ett försök att komma igång med pluggandet inför mitt livs första omtenta. Hade glömt hur otroligt frustrerande det är att plöja igenom tegelstenar med oöverblickbar text om Osmanska riket, Habsburgska imperiet, turkar, bulgarer, serber etc. Tentan har hängt över mig ända sedan hösten 2005 (!) och har på något sätt kommit att symbolisera allt som är jobbigt med att plugga. Inte för att Balkans historia är ointressant, kombinationen av tidsbrist och antalet komplicerade detaljer gör att mitt engagemang inte är på topp. Min kompis Samra, muslimsk tjej från Bosnien, hävdar att folk på Balkan inte ens själva förstår historien. Kanske inte en så upplyftande kommentar men visar ju på hur otroligt jävla svårt det är att få koll på allt som hänt där nere. I början av sommaren trycktes det första numret av Fredaktion, Peaceworks Swedens nya medlemstidning. Temat var Östeuropa och jag var en av temaredaktörerna. Vi slet som djur för att förstå och försöka närma oss regionen som ligger så nära men ändå så långt borta. Ni kan läsa tidningen här: http://www.iku.nu/fredaktion
För övrigt blev jag riktigt förbannad när jag hörde om det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6353302.ab. Ibland undrar jag om etik och moral helt saknas på läkarprogrammet.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
På besök i Norrland
Publicerad 2009-12-28
Överlevde julen trots allt. Stundtals kändes allt helt okej dessutom. Otroligt sorgligt men det gick ju. Man klarar visst mycket mer än man tror. Förresten har jag nog varit lite hård mot Uppsala. I ett tidigare inlägg kallade jag staden för spökstad eftersom det känns så förbannat tomt att vara där utan mamma. Det uppskattades inte av andra i min familj och det kan jag förstå. De lever ju kvar där hela tiden och det är ju också för deras skull som jag regelbundet kommer att fortsätta åka dit.
Hur som helst blev det en kortare uppsalavistelse än många andra jular. Hade i förväg sett till att ha en bra anledning att slippa juldagsfirandet och alla ihåliga vad-gör-du-nu-för-tiden-konversationer. På juldagsmorgonen skjutsade pappa mig till Ybussen och sedan tog chaufförerna Siv och Nisse mig ända till Jonas familj i Härnösand. Siv bjöd på choklad och bidrog i allra högsta grad till att norrlandspeppen infann sig.
Har bara varit i Härnösand en gång förut, men eftersom mitt hjärta alltid slagit lite hårdare för allt norr om Uppsala krävdes inte så mycket för att få mig på fall. Här finns hus som ser ut som om de är hämtade från Astrid Lindgrens Bullerbyn, den obligatoriska gågatan, en pub där några grungare som överlevt 90-talet brukar hänga och så vidare. Härnösand känns på många sätt som en typisk svensk småstad vilket jag har förstått också är en av nackdelarna med att bo där. För dem mellan 20 och trettio finns det inte mycket att göra och sedan jag var där senast hade flera affärer bommat igen. Gallerian har fått en ny ägare som höjt hyran så mycket att många butiker blivit tvungna att stänga. Jonas mammas snubbe liknade situationen vid en snara som dras åt. Industrier läggs ned, arbetstillfällen försvinner, de unga ger sig av till storstäderna och så vidare. Knappast ett ovanligt fenomen för svenska småstäder men det är alltid sorgligt när man betraktar det på nära håll.
Jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i en stad som Härnösand om jag hittade något vettigt att göra och jag omgavs av bra folk. Vet inte hur länge men jag är hur som helst inte främmande för att testa det. Lanserade idén för Jonas som snart påminde mig om att jag besökt Härnösand en helg då staden visade sig från sin bästa sida. Grådaskiga dagar i mars är tydligen inte riktigt lika roliga, men å andra sidan, var har man kul i mars? I går tog vi en promenad i en snö så vit att det nästan gjorde ont i ögonen. I Stockholm kan man bara hitta något så vitt på Spy bars toaletter. När bussen svängde in på busstationen kände jag nästan ett fysiskt motstånd. Jag hade behövt stanna i Norrland minst en vecka till!
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Jul är inte alltid kul
Publicerad 2009-12-23
Är i uppsala för att fira jul. Det känns konstigt såklart. Har alltid tyckt att julen är en rätt märklig högtid. Mysig och fin för dem som har nära och kära runt omkring sig, men vemodig och sorglig för dem som har det kämpigt. Vi dissar julklappar sedan några år tillbaka, men mamma kunde ändå inte hålla sig och köpte böcker till oss andra i familjen. Dem brukade hon dela ut vid middagen dagen innan julafton. Förra året fick jag Sofi Oksanens "Stalins kossor" och Elin Jönssons "Konsten att dölja en massaker". Det fanns alltid en tanke bakom böckerna och de passade nästan alltid personen hon gav dem till.
I år blir det inga böcker, det känns inte rätt utan mamma. I stället försöker vi skapa nya traditioner. Lillebror googlar Per Morberg plus älgfärsbiffar och ska imponera på oss andra med sina färdigheter i köket. Om några timmar ska jag gå över till min syster och förbereda lite andra grejer. Tidigare idag gick jag till minnesplatsen. Det var mörkt och kallt men hur fint som helst.
När jag kom hem ringde mammas bästa kompis man. Hon led också av cancer och mannen ringde för att berätta att hon gått bort för en vecka sedan. tänk att två bästa vänner ska drabbas på samma hemska sätt. Jävla cancer!
I morgon ägnar jag en extra tanke åt alla er anhöriga som är mitt uppe i cancerhelvetet eller saknar någon vid jullunchen, julklappsutdelningen eller i soffan framför Kalle anka. Ta hand om er.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Dublin
Publicerad 2009-12-22
Grannarna spelar stekarhouse och jag sitter i köket med några dagars disk och en halv flaska vin som enda sällskap. Med lite god vilja skulle man kunna se mig som en lite sunkigare version av Carrie i ”Sex and the city”. Känner mig egentligen för körd i huvudet för att skriva, men utlovade ju reserapport så här kommer den:
Som jag skrev i mitt nostalgiska blogginlägg inför resan till Dublin så var mina förväntningar på staden i sig inte speciellt höga. Jag föreställde mig mest Dublin som en kuliss i en sjukt bra film där jag, Fabienne och Andreas spelade huvudrollerna som frisläppta och härliga ungdomar. Uppfylldes visst av nostalgin så till den grad att jag glömde nämna att Fabiennes kille skulle med. Inte för att det är något fel på pojkvänner, jag har själv en helt fantastisk sådan, men självklart blev det inte samma känsla när en till person var med
Han var trevlig och charmig på alla sätt, men att tro att vår återförening skulle kännas på samma sätt som kvällarna i Chisinau var kanske lite väl naivt. Jag borde ha insett att ett relativt nyförälskat franskt par behöver mycket tid för sig själva och inte bryr sig om så mycket annat än att mysa och ta på varandra. Enligt Fabienne är tydligen franska par extra fysiska…
Hur som helst spelade det inte så stor roll eftersom förväntningarna var lika med noll. Det var kul att ses och Dublin var precis lika lagom som jag föreställt mig. Sevärdheterna var inte lika många som i Paris eller Berlin och klubbarna hade inte samma hysteriska öppettider. Därmed kunde vi gå ut, härja och samtidigt vara i precis så lagom miserabelt dagen-efter-skick att vi hann med att se åtminstone lite av staden. Om det inte vore för prisnivån som kändes som minst 30-40 procent över den svenska så hade jag lätt återvänt när våren kommer. Andreas ansiktsuttryck när han köpte ett paket cigg för 8, 5 euro glömmer jag inte i första taget. Enligt vad jag har hört ska inte den irländska medellönen vara speciellt hög så förstår inte riktigt hur de överlever där borta. Efter några Guiness spelar det ju visserligen mindre roll och är det semester så är det. Det kan ju dessutom vara ganska kul att låtsas att man är rik, åtminstone tills man kommer hem och kollar kontot. Är man tjej och gillar att gå ut kan jag tänka mig att det är lite enklare att överleva än som kille. Nu besökte jag visserligen Dublin bara några dagar och är säkert ganska fördomsfull, men jag fick ändå känslan av att det fortfarande är de traditionella könsrollerna som gäller på ön. Killarna brölar och står för betalningen av drinkar medan tjejerna är snygga och förväntas ställa upp på lite mys när det är läggdags. Med andra ord ungefär som det är på väldigt många andra ställen i världen.
På torsdagen passade jag och Andreas visserligen på att besöka The George, ett av Dublins äldsta gayställen, och där var ju stämningen självklart annorlunda. Åtminstone inte lika påtagligt heterosexuell som på de andra ställena vi besökte. Självklart trodde många att jag och Andreas var ett par och vi fick ett och annat ont öga, men bortsett från det var det en kul kväll i Lady Gagas anda.
I övrigt slogs jag mest av hur otroligt trevliga alla som vi träffade var. Det känns som något jag läst i Lonely planet, men Dublin är helt klart en av de trevligaste städerna jag har besökt i Europa. Till och med personalen i Ryan airs flygplatsdisk var snälla. Och det trots att ett x antal griniga svenskar krävde ersättningar och ombokningar av dem.
Jag är säker på att det finns många fler fina pubar, klubbar och platser i Dublin än de vi såg, men för första gången på väldigt länge kommer jag hem från en resa utan att känna att jag ”borde ha sett” någonting mer. Det är faktiskt värt ganska mycket.
Jag i Dublin.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Hem ljuva hem
Publicerad 2009-12-21
Är äntligen hemma efter en resa som tog 24 timmar istället för fyra tack vare snön på Skavsta flygplats. Inställt flyg, två timmars kö till Ryans airs ”infodisk”, flyg till Oslo, buss till Oslos busstation och slutligen nattbuss till Stockholm. Kom fram sju i morse, sov tre timmar och gick sedan till jobbet.
Man skulle kanske kunna tro att jag vant mig vid situationer som den här efter alla resor i Östeuropa, men nej, det har jag inte. Tidigare låg bussresan från Kiev till Chisinau november 2006 som nummer ett på listan över mina mest obekväma resor någonsin. Har inte riktigt hunnit analysera hemfärden från Dublin i detalj, men mycket tyder på att Kiev-Chisinau får ta ett steg tillbaka. Måste lägga mig ned, sova och andas lugnt. I morgon kommer reserapport från fina Dublin!
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Månadens profil: Mimmi Ekberg
Publicerad 2009-12-20
”Anhöriga är en grupp ingen tar hand om i dag”
Hennes bror, mor och syster har dött i cancer. Anhörigfondens initiativtagare Mimmi Ekberg vet hur det känns att vara anhörig.
– Det handlar om en grupp som ingen tar hand om, därför är Anhörigfonden viktig, säger Mimmi Ekeberg.
Varje år får runt 50 000 svenskar en cancerdiagnos. Lägg till fyra personer runt den sjuke och du har 200 000 drabbade. Om dem talas det väldigt sällan inom sjukvården.
– Det var avgörande för mitt yrkesval att jag förlorade min bror, mor och far under en femårsperiod på 1980-talet och min syster dog i cancer i år. Det var några väldigt tunga år för mig och förlusten av min syster i höstas jobbar jag med just nu, säger Mimmi Ekberg.
Mimmi var sjuksköterska men sökte sig vidare till läkemedelsindustrin och onkologin. Hon minns tillfället som fick henne att känna att det verkligen var inom onkologin hon hörde hemma.
– Ja, det var när jag jobbade som operationssköterska och hade en patient som var cancersjuk. Jag led med henne när jag behandlade henne, men hon var så oerhört tacksam. Då kände jag att det var rätt spår att gå för mig eftersom jag kunde identifiera mig med henne och hennes problematik, säger Mimmi Ekberg.
Hur kom Anhörigfonden till?
– Jag jobbade med en anhörigbok för Merck Seronos räkning när hela idén kom upp. Under den perioden blev det väldigt klart hur komplex denna problematik är och att någon måste stötta de Anhöriga. Men ingen instans i samhället har det uppdraget och på det viset så föddes hela projektet. Anhöriga är en grupp som ingen tar hand om i dag och som kostar samhället mycket pengar med sjukdomar, depressioner och annat lidande som enkelt skulle kunna lindras. Majoriteten av till exempel Cancerfondens pengar går till cancerforskning, därför behövs Anhörigfonden.
Anhörigfonden har precis delat ut 50 000 kronor?
– Det var en riktig kick att få göra det. Det är fyra projekt som får pengar den här gången: Lydiagården i Höör, Enheten för Rehabilitering och Stöd i Malmö och Lund, Kuratorerna på Länssjukhuset i Halmstad och doktorand Tove Bylund Grenklo på Karolinska Institutet. De tre första projekten riktar sig direkt till anhöriga och det fjärde är ett forskningsprojekt kring tonåringar som förlorar en förälder i cancer. Varje dag förlorar tre barn i Sverige en förälder i cancer. Vad det får för konsekvenser är bara delvis klarlagt. Det är mycket som följer med att vara tonåring och att dessutom förlora en förälder, projektet handlar om unga efterlevande och hur de påverkas av olika faktorer som går att undvika. Man får bli vuxen väldigt fort när man förlorar en förälder och det är inte alltid så bra.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Mimmi Ekberg (till vänster) tillsammans med sina systrar Kajjan och Nillan (avled i cancer den 14 september 2009) håller i en bild av deras bror som dog 1980.
Vad kommer Anhörigfonden att jobba med under 2010?
– Vi ska bland annat ut bjuda in de personer som dagligen arbetar med anhöriga och de som forskar på området till ett seminarium för att bena ut vilka frågor som är viktigast att arbeta med. Kuratorerna är en grupp som av empirisk erfarenhet vet vad som är rätt att satsa på och här har vi mycket att lära. Ett annat projekt som vi diskuterar är anhöriglotsar, att det ska finnas ett antal anhöriglotsar på varje sjukhus som behandlar cancersjuka. Först måste vi utarbeta en plan och ha rätt vetenskaplig grund för idén, men det är absolut ett projekt som skulle kunna hjälpa anhöriga som vi tror mycket på.
Och så planeras det en anhöriggala…
– Ja, vi planerar att anordna en välgörenhetskonsert på Rival i Stockholm den 28 oktober i anknytning till allahelgonahelgen med flera kända artister och förhoppningsvis en tv-sändning där vi kan samla in pengar. Det känns också som om det behövs ett alternativ nu när Alla Helgons blivit alltmer Halloween än en dag att hedra de döda.
Anders Sundin
Namn: Mimmi Ekberg.
Ålder: 50.
Yrke: Marknadsansvarig Merck Serono Onkologi, initiativtagare till Anhörigfonden.
Familj: 2 barn, 10 och 13 år. En äldre syster; Kajjan
Tidigare intervjuer
November: Georg Schottl, från tv-serien Himlen kan vänta. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=309)
Oktober: Lotta Gray, vimmelmamma och reporter på Se&Hör. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=297)
Augusti: Sjuksköterskan och doktoranden Katarina Sjövall, onkologen i Lund. (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=276)
Juli: Dogge Doggelito (http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237).
Juni: sjukhuspräst Mats Johansson (http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=219)
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 0 KOMMENTARER
Sorgen är kärlekens pris
Publicerad 2009-12-16
Så har mamma äntligen fått sin minnesplats. En enkel och lågmäld ceremoni med de allra närmaste. En urna, lite jord, några blommor, tända ljus och ett Uppsala som visade sig från sin bästa sida. Det var den vackraste av alla vinterdagar med sol, blå himmel och den första riktiga snön. Sådana dagar gick mamma långa promenader, tog på sig skidorna och gav sig ut i spåret eller åkte långfärdskridskor med pappa på någon sjö.
Jag tycker att fina dagar som den här är extra jobbiga. Då påminns jag om det som varit och som hade kunnat vara. Saknaden är näst intill outhärdlig men på något paradoxalt sätt samtidigt väldigt fin. För om man saknar någon så här mycket måste det ju betyda att man haft en väldigt bra relation. Som det stod i det där häftet vi fick av sjukvårdsteamet: sorgen är kärlekens pris.
Mamma, julen 2006
Tidigt i morgon åker jag till Dublin. Har packat gummistövlar och sockor. Hoppas Sofi Fahrman kan förlåta mig. La revedere!
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Bara Östeuropa som saknas
Publicerad 2009-12-15
Jag insåg just att det bara är två dagar tills jag åker till Dublin. Det kan vara världens mest oorganiserade semester, men också den mest välbehövliga. Jag har ingen koll på Dublin över huvud taget men det känns som en perfekt stad för det jag vill göra. Äta, dricka öl, dansa och hänga med mina bästisar från året som volontär i Moldavien, mer än så kräver jag inte.
Två och ett halvt år har redan gått sedan den magiska treenigheten bestående av mig, Andreas och Fabienne splittrades. Vi överlevde tio månader i ett höghus i Europas fattigaste land, utsatte oss själva för jobbiga kulturchockar och upplevde mycket märkliga saker tillsammans. Det var också Andreas och Fabienne som först fick reda på att mamma fått cancer. Pappa ringde mig i Chisinau , jag trodde att han pratade om farmor, kunde inte ta in att min fina och friska mamma fått cancer. Det blev några ångestladdade kvällar på balkongen i vårt smått fantastiska höghus, som för övrigt byggdes då Moldavien fortfarande var en del av Sovjetunionen. Efter några veckor opererades mamma och för att slippa oroa mig bestämde jag mig för att tro på att operationen betydde att cancern för alltid var borta. Och så naiv var jag inte, de flesta som drabbas av livmodercancer blir faktiskt friska. Hur som helst var det skönt att bo med Fabienne och Andreas när jag fick det där beskedet. Vi var liksom varandras familj och bästa vänner på en och samma gång.
Sedan tiden i Moldavien har vi träffats två gånger. En gång hemma hos Fabienne i Frankrike och en gång i Stockholm där både jag och Andreas bor. Inför båda gångerna tyckte jag att det var lite läskigt. Man vill ju så gärna att det ska vara som förut, trots att man befinner sig på andra platser. Fanns som tur var aldrig någon anledning att oroa sig. Det enda som saknades var Östeuropa.
När vi bodde i Moldaviens huvudstad Chisinau gjorde vi flera weekendresor tillsammans. Bland annat till Odessa och Bukarest. Jag antar att Dublin kommer att vara väldigt mycket annorlunda men jag hoppas att inte vi kommer att vara det. Jag saknar oss!
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Att fråga eller inte fråga
Publicerad 2009-12-13
Vad ska man säga till någon som just förlorat en anhörig? Den frågan har jag fått flera gånger de senaste månaderna. Senast i går faktiskt. Jag har förstått att många i min omgivning tycker det är svårt att veta hur de ska bete sig mot mig. Allra jobbigast hade de nog under sjukdomsperioden. De som inte hade daglig kontakt med mig kunde ju omöjligt hänga med i det rasande tempo som cancern förändrade allt för mig och min familj. Följden blev att det blev ganska märkligt i vissa situationer. På fester träffade jag ibland kompisar som inte vågade fråga, som nästan fick något panikartat i blicken när jag visade mig. Jag kunde riktigt se hur de funderade; skulle de våga fråga, eller var det bättre om de höll tyst?
Jag kan inte ge något allmängiltigt svar på hur andra bör bete sig mot canceranhöriga och andra som gått igenom något liknande. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv och personligen tycker jag att det är mycket bättre att våga fråga hur är det är. Förstår faktiskt inte riktigt varför så många i det här landet är så rädda för säga eller göra något som är fel när det handlar om sorg. Det är ju ganska ologiskt egentligen för hur kan det någonsin vara fel att visa att man bryr sig? Klart att man som anhörig inte alltid vill prata om död och cancer. Som jag nämnt tidigare här i bloggen är det skönt att ibland göra annat, ha kul eller bara få vara som vanligt. Men även om det är så skulle jag aldrig tycka illa om någon som beklagar sorgen. Att bara vara tyst är bra mycket värre.
Klart att det inte är lätt att hitta ord, det förstår jag också. Det går ju inte direkt att säga något tröstande. Tror hur som helst inte på trötta klyschor som ”inget ont som inte för något gott med sig”. Ibland händer överjävliga saker som är så orättvisa att de inte går att förklara. Just därför tror jag inte att det är lönt att ägna tid åt att komma på ”det rätta” att säga. Bara att säga eller göra någonting är bra!
Jag ska ge ett bra exempel. I våras mitt under de värsta sjukhusvistelserna hade jag en hemsk tentaperiod. En tjej i min klass som jag inte känt så länge men som jag gillar skarpt hade fattat att jag gick igenom ett helvete. När vi satt på en bänk utanför universitet och pluggade tog hon fram en jättefin grekiskortodox ikon. Hon visste att jag inte är troende men förklarade att hon själv brukade känna ett visst lugn när hon tittade på fina ikoner. Jag tycket det var så himla fint gjort och dagen därpå gav jag ikonen till mamma. Hon hade den på sjukhuset och sedan i rummet hemma i lägenheten. Detta trots att hon var så anti religion! Ibland blir det ju så rätt ändå.
POSTAT I DEBATT | 3 KOMMENTARER
K som i kaos
Publicerad 2009-12-12
De senaste två dagarna har varit dagarna med stort k, k som i kaos. Har sprungit som en hetsig terrier på jobbet där i princip allt som kan gå snett gått snett. Försenade matvagnar, jättearga gamlingar, saker som gick sönder och brandlarm som sattes igång av misstag varpå brandkåren kom är bara några av alla saker som hänt. Utöver detta har jag blivit motarbetad av SL, tappat min helt nyköpta bussremsa och väntat på mejl som aldrig kommer. Bäst att passa sig så att man inte slutar som den här kvinnan (enligt mig ett av radiohistoriens allra bästa ögonblick): http://www.youtube.com/watch?v=4jCeRVPkYNw
Var på jazzpuben Glenn Miller i torsdags och firade Jonas 29-årsdag. Gillar stället väldigt mycket men kan inte låta bli att fundera på om det här med frijazz verkligen är något för mig. Visst, musikerna är oftast väldigt duktiga men i längden känns det mest som att titta på ett gäng kompisar som gillar att jamma loss i garaget. Är inte jazz över huvud taget mest en ursäkt för den vita medelklassen att dricka rödvin på vardagar? Jag kanske är för hård och ond nu. På torsdag åker jag på en välbehövlig semester och cath-up med mina europabästisar (fortsättning följer). Lovar att komma hem med så mycket positiv energi att jag skulle kunna leda ett helt pass på friskis och svettis. Nu är det läggdags.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Dags att ta tag i saker
Publicerad 2009-12-10
Vaknade med en påträngande känsla av att det är dags att ta tag i saker. Tyvärr brukar ju sällan anställda på universitetsinstitutioner eller myndigheter som Skatteverket känna likadant. Har ungefär en miljon fönster öppna och vet inte riktigt var jag ska börja. Funderar på om det kanske är dags att googla ”så tar du tag i saker”.
Ganska snart efter att mamma blev sjuk beslutade jag mig för att ta en paus från universitetet. Till en början hade jag något slags vansinnig plan att skriva en C-uppsats men jag insåg snart att den var helt orimlig. Man kan inte kräva så mycket av sig själv när någon i ens närhet blir svårt sjuk. Jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta paus från studier, gå ner i arbetstid, komma hem från backpackerresan etc. Det finns inget som inte kan vänta och den sista tiden är så otroligt värdefull. Sedan är det klart att det ändå är bra att inte släppa taget om allt, för att orka vara närvarande behövs ju ändå någon typ av struktur. Dessutom behöver ju alla inblandade ibland tänka på något annat än bara cancern.
Jag, Johan och Jonas drog i somras på vår sedan länge inplanerade balkansemester. Vi visste att det med största sannolikhet var mammas sista sommar, ändå åkte vi. Det var inget lätt beslut men mamma ville så gärna att vi skulle åka. Jag tror att hon ville slippa stå i centrum för allas lidande ett par veckor och att hon unnade oss att ta en paus från allt elände. Vi höll kontakten via sms som jag fortfarande har kvar i mobilen. Jag ångrar inte att vi åkte även om det innebar att vi fick ännu kortare tid med henne. Det faktum att vi var borta och hade det skönt gjorde att mamma för ett tag fick vara en vanlig mamma som håller kontakt med sina barn under deras semester. Inte den sjuka mamma som alla tycker synd om och vill hjälpa. Jag tror att det var väldigt viktigt för alla i familjen att vi gjorde som vi gjorde.
Men som sagt, nu måste jag försöka ta tag i allt det där som jag bara lämnade som det var när cancern dök upp. Hjälp!
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Bättre att undvika en sharonfrukt än ingen alls
Publicerad 2009-12-09
Motstod frestelsen att köpa en sharonfrukt på Konsum på väg hem från jobbet i går kväll. Jag stoppade den i varukorgen och gick två steg men ångrade mig sedan. För inte ska man köpa frukt från Israel, nej usch och fy. Gav mig själv tusen PK-poäng och fortsatte handla min unna-mig-efter-jobbet-mat. Att kiwin från Italien, som jag valde istället för sharonfrukten, säkert var producerad under vidriga arbetsförhållanden och fraktad runt halva jordklotet var inget jag tänkte på. Jag hade liksom redan fyllt dagens PK-kvot.
Allt det där med att vara konsekvent i sitt beteende var mycket lättare på den tiden livet kretsade kring stallet, fotbollen och undulaten. Jag och mina kompisar startade en förening vars mål, om jag inte minns helt fel, var att samla in pengar till att rädda både djur och natur. Vi köpte regnskogsområden lika stora som tio fotbollsplaner och skrev egna vegetariska kokböcker som vi sålde till folk i området där vi bodde. Ingen kunde ju motstå tre tjejers naiva tro på en bättre värld.
När jag var nio åkte vi förbi en slakttransport på vägen hem från stallet. Några stackars kossor tryckte ut sina huvuden genom en springa från transportbilen och det räckte tydligen för att krossa mitt nioåriga hjärta. Dagen därpå blev jag vegetarian och genomled sedan sex år med svettiga sojakorvar och smaklösa morotsbiffar. Fortfarande tror folk i min släkt att jag inte äter kött. Varje jul får jag frågan ” är inte du vegetarian?” och varje gång jag svarar nej blir mina släktingar lika förvånade. Det händer att jag får frågan varför jag slutade och jag har alltid svårt att komma med någon bra förklaring.
Jag kan komma på minst fem bra skäl till att inte äta kött, ändå gör jag det. Tidigare kunde jag kanske bortförklara det med att ingen i min familj var vegetarian och att det därför blev krångligt om jag var det. Det var i och för sig aldrig en riktigt hållbar ursäkt eftersom flera av mina vegetariankompisar lyckades alldeles utmärkt trots att de bodde hemma. Den enda rimliga förklaringen måste alltså vara att jag gillade kött och att jag saknade känslan av tillfredsställelse som bara en riktigt saftig biff kan ge. Nu finns det definitivt inga ursäkter och jag får helt enkelt leva med att jag är en usel människa tills den dag jag pallar att bli vego igen.
Har dock kommit på att det här med att vara konsekvent kanske inte är lika viktigt längre. Var och en måste väl göra så mycket de känner att de kan. Det måste ju vara bättre att undvika en sharonfrukt än ingen alls. Eller?
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Spökstaden Uppsala
Publicerad 2009-12-07
Åkte till Uppsala i lördags och kom hem rätt sent i går. Det känns bättre att säga Uppsala än att ersätta mamma och pappa med bara pappa. Bara en förälder i min hemstad. Kan på något sätt fortfarande inte ta in att det är så det kommer att vara nu framöver.
När jag är där tycker jag mig se mamma över allt. Hon kommer cyklande från jobbet, gymmet eller något möte. Alltid rosig om kinderna och alltid på väg mot någonting. Uppsala utan henne känns lite som en spökstad, ödsligt som ett stängt museum. Antar att det handlar om att vänja sig, men att staden inte kommer att vara och kännas som tidigare är helt klart.
Anledningen till att jag åkte just nu i helgen var att jag och min syster skulle gå igenom mammas kläder. Kläder och skor för flera tusentals kronor, från ett helt liv. Kjolen som mamma har på det där kortet när hon och jag är på landet, skjortan från julen 2006, vardagskläderna, kavajerna från jobbet och så de där förbannade kläderna som bara påminner om sjukdomen. Mycket kunde vi tyvärr själva inte använda och känslan av att stoppa ned det i svarta sopsäckar, är så smärtsam att det inte går att beskriva med ord. Hade egentligen sluppit göra det men pappa ska hyra ut en del av lägenheten så det var liksom en nödvändighet.
Passade på att träffa Gabriella, en av få gymnasiekompisar som hittat tillbaka till Uppsala. Gabriella är lite som en korsning mellan Nancy Dell'Olio, Philip och Fredrik och Nigella. När hon lagar mat blir det alltså classy italenskt, väldigt gott och samtidigt mycket underhållande. Vi åt som två tjockisar, lyssnade på r&b från 2008 men framför allt skrattade vi åt våra egna skämt. När jag cyklade tillbaka till lägenheten i Luthagen kändes Uppsala, trots regnet, lite mer levande. Jag hade träningsvärk i magmusklerna. Det sorgliga finns ju där hela tiden men ibland är det så skönt att bara tillåta sig att härja och skratta.
Gabriellas mat: serranolindad kyckling med parmesanstinn risotto.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Den lille rödlätte mannen
Publicerad 2009-12-04
I mars satt jag och pluggade på Stockholms universitet när min syster ringde och berättade att jag skulle bli moster för första gången. Någon månad senare befann jag mig på samma plats, en bit längre bort, och tog emot beskedet att mamma bara hade begränsad tid kvar att leva. Resten av året följde jag på nära håll hur ett liv blev till och hur ett annat långsamt och plågsamt gick mot sitt slut. Att kalla det här för kontrasternas år är ingen överdrift.
I dag var det tänkt att lille Oliver, som föddes sex veckor innan mamma gick bort, skulle ha kommit på besök. Tyvärr har han insjuknat i vaccinationsinfluensan och ligger hemma med två svullna babyben. Min besvikelse är naturligtvis total. För även om jag aldrig varit tjejen som skriker sönder sig så fort ett barn kommer i närheten, känner jag enormt mycket för den här lille rödlätte mannen. Min syster skickade några bilder för att stilla min längtan:
Ollie och jag.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Åh nej, nu lyser solen igen
Publicerad 2009-12-03
Till skillnad mot de flesta i det här landet lider jag inte så mycket av gråheten. Tvärtom tycker jag att det är rätt skönt att ha en ursäkt att sitta inne, läsa, lyssna på musik och vara lite småsur. Okej, sådär i början av februari brukar även jag längta efter värme och sommarhärj. Men november och december ska vara gråa. Punkt.
Jag har aldrig riktigt förstått hur det kommer sig att folk blir lika chockade varje år. Borde det inte snarare vara så att man vänjer sig? Många verkar uppleva vintern som sjukt deprimerande och det är väl också under den här tiden som jag-hatar-sverige-jag-hypar-utlandet-gnället är som mest intensivast. Runt jul kommer utlandssvennarna hem och klagar gärna lite extra på hur grått, stelt och tråkigt det är i Sverige. Inte alls lika avspänt, kosmopolitiskt och inspirerande som till exempel Berlin, New York eller hostelbarerna i Asien. Det är lite som i den här låten:
Kom på en lysande idé alldeles nyss. Eftersom dessa människor uppenbarligen har ledsnat på Sverige och hittat nya hem på andra ställen så kan de ju ge bort sitt medborgarskap i julklapp till papperslösa. Det är ju skitbra, alla blir nöjda och glada. *ringer Migrationsverket*
Åh nej, nu lyser solen igen. Måste ut.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
En club sandwich för kärlekens skull
Publicerad 2009-12-02
När jag kom hem från jobbet igår stod en club sandwich och väntade på köksbänken. Min snälle kille hade lagat en kärleksmacka till sin hårt arbetande flickvän. Ibland brukar han skoja och säga att han är en feeder. Ni vet sådana där killar och tjejer som trycker i sina partners jättemycket mat så att de ska bli ohälsosamt tjocka och därmed, enligt dem, skitsexiga. Jag tycker att hela grejen med feeders är rätt läskig. Dels för att det inte på något sätt är bra att vara ohälsosamt fet, dels för att det är sjukt att vilja förändra sin pojk- eller flickväns utseende på det sättet.
Feederrelationer är kanske inte så vanliga, jag är ingen expert på området, men däremot känns det som om osunda parrelationer förekommer ganska ofta. Par som slutar existera som individer och alltid refererar till sig själva som ”vi”, som alltid går hem samtidigt från fester, blir svartsjuka och knappt pallar att den andre går på toaletten ensam osv. Jag pratade om detta med en kompis senast för någon vecka sedan. Hon och hennes PV (skön förkortning av pojkvän) har varit ihop i flera år och är fortfarande två självständiga unga människor som gillar att göra saker på varsitt håll. Nyligen hade min kompis varit på middag där någon frågat om hon och pojkvännen gjort slut eftersom ”man aldrig ser dem tillsammans”. Liknade frågor har jag också fått. ”Var har du killen då?” är nog min hatfavorit. Det är inte en fråga som ställs för att få reda var han är utan för att antyda att det är lite konstigt att han inte är med.
Jag har svårt att förstå hela grejen med att bli ett med den man är ihop med. Jag vägrar tro på att det fungerar i längden. Att jag är uppvuxen med två föräldrar som alltid kört sina egna lopp och skämtat om ”vi-par” har säkert påverkat min inställning. Deras 33 år långa förhållande är ett så fint bevis på att min teori om att vi aldrig får ersätta jag stämmer. Klart att de kompletterade varandra på många sätt och när jag tänker på mamma saknar jag också mamma och pappa tillsammans. Samtidigt lyckades de vara fina på sina egna sätt. Är övertygad om att min pappa kommer att ta sig igenom den här skiten och fortsätta vara världens bästa pappa.
Oj, tänk vad en club sandwich kan sätta igång kreativiteten. Nu ser jag att solen lyser över Djurgården. Bäst att sätta på sig joggingdressen och lapa lite decembersol. Ciao.
P.s Läs DN debatt i dag. http://www.dn.se/opinion/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929 D.s
POSTAT I VARDAG | 3 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier