Prenumerera på inlägg Sova, äta, jobba
Publicerad 2009-11-30
Ska jobba i dag igen. 13-20. Vad är det för tid egentligen? Sova, jobba, äta, se på TV, sova, jobba. Inte undra på att så många som jobbar för länge inom vården blir bittra och sura.
Jag har inte pratat så mycket om mammas sjukdom på jobbet. Inte för att jag känner att de jag jobbar med inte kan hantera sådana saker. Tvärtom, tror jag att de flesta av mina jobbarkompisar kan relatera till död och sjukdom bättre än många andra i min omgivning. Det handlar snarare om att jag tycker att det är rätt skönt att vara på en plats där jag slipper påminnas om cancerhelvetet. Visserligen är ju miljön rätt snarlik den på sjukhus så det är klart att jag ibland associerar till de smärtsamma upplevelserna på Akademiska sjukhuset. Men för det mesta tycker jag som sagt att det är skönt. Åldersrelaterade sjukdomar är ändå något annat. Många av dem som bor på avdelningen jag jobbar har redan levt sina liv. De flesta av dem är över 85 och många ser faktiskt fram emot döden. Man ska naturligtvis akta sig för att jämföra sorg, men när någon yngre går bort finns det så mycket som är ogjort. Mamma skulle pensioneras om några år. Ut och resa med pappa, se sina barn bli vuxna på riktigt, vara världens ballaste mormor på landet. Jag säger inte att det är värre, men det är en sorg som många gånger kan vara svårare att acceptera.
För några kvällar sedan frågade en tjej på jobbet varför jag varit borta så mycket i höst. Gubbarna och tanterna hade somnat och just då kändes det som rätt tillfälle att öppna sig. Det visade sig att tjejen som bara är nitton och från Eritrea också hade förlorat sin mamma i cancer. Hon var bara elva år. Ett halvår senare dog hennes pappa. Senare adopterades hon av en släkting till Sverige. Cancern finns verkligen så mycket närmare än vad man ofta tror.
POSTAT I | 3 KOMMENTARER
I Frankrike ligger det inte skräp på gatorna
Publicerad 2009-11-29
Vet inte om helgen blev lika som jag hade hoppats, men helt okej ändå. I fredags fortsatte jag, Johan (bror) och Jonas (pojkvän) den matorgie som vi påbörjade under vår balkanresa i somras. Vi åt ett kilo belgiska musslor och drack öl på Belgobar. Senare slöt lite annat folk upp och eftersom det var helgen efter löning hade alla råd med en ölrunda på Östermalm.
Har bott här i lite mer än två år nu och har börjat vänja mig vid östermalmsprisernas misshandel av csn:s lilla månadspeng. Jag hade ganska svårt att acceptera Östermalm till en början. Fick en lätt klaustrofobisk känsla av alla herrar i rock, små butiker med märkesbarnkläder, specialdesignade hundkoppel och så vidare. Minns en gång när mamma kom på besök och vi bestämde träff vid Stureplan. Hon kom tidigare än jag och hade som vanligt gjort en snabbanalys av alla runt omkring. ”Haha, Malin, det är ju helt otroligt. Alla ser ju ut och beter sig som man föreställer sig att de ska göra”. Mamma hade inte så mycket till övers för rikemansattityden och det är nog samma för mig.
Min värsta mardröm är att vakna upp i tron att Östermalm är världens mittpunkt. Uppenbarligen är det rätt många östermalmsbor som har den inställningen. Åtminstone får jag den känslan när jag läser den fantastiska lokaltidningen Östermalmsnytt. Jag misstänker att hälften av insändarna är skrivna av min surgranne, han i rock som hatar mig och Jonas. I början av hösten låg det rätt mycket skräp på gatan utanför vårt hus. I vanlig ordning misstänkte han mig och frågade därför om jag visste vem som smutsat ned. Jag svarade självklart nej och sa, som ett försök att tina upp isen mellan oss, att det är synd att folk skräpar ned så ofta. Kommentaren han fällde sedan skrattar jag fortfarande åt. ” Ja, det är hemskt. Jag kom precis hem från en semester i Frankrike. Där ligger det minsann aldrig skräp på gatorna”.
Men det som är obehagligt med Östermalm är också ganska underhållande. Jag tycker till exempel att det är ganska roligt att personalen på Ica Esplanad niar en när man betalar. Jag älskar insändarna i Östermalmsnytt och de allra bästa har jag klippt ut och hängt upp i badrummet. Kungliga Biblioteket, närheten till allt och vår finfina lägenhet gör dessutom att jag tycker att det är rätt fett att bo här. Åtminstone ett tag till.
Nu ska jag diska och städa alldeles själv. Inte ringa min polska städerska som mina kära grannar. Senare spelar Barcelona mot Real Madrid. Hoppas Zlatan är med.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Jag var bättre än Zlatan
Publicerad 2009-11-27
Drömde en så skön dröm inatt. Jag spelade fotboll i en video till Markus Krunegårds ”Jag är en vampyr” och dribblade snabbare än både Zlatan och Messi. Alla tyckte att jag var bäst och själv kände jag mig skön och underbar. Det kanske är ett tecken på att jag borde lägga ned mina rädda-världen-planer och börja spela fotboll istället. Har visserligen knappt rört en boll sedan korsbandet gick sönder sommaren innan ettan. I samband med det upptäckte jag nämligen skunk.nu ( har i min värld nu ersatts av facebook) och efter det har jag i princip inte rört något annat än fingrarna. Mitt förhållande till internet är ganska osunt.
Igår råkade jag till exempel ställa frågan ”Ursäkta vet du var facebookbutiken, nej jag menar facebutiken ligger?”. Hur vältränad jag hade kunnat vara om inte internet kommit in i mitt liv vågar jag inte ens tänka på. Hur som helst så bestämde jag mig för några månader sedan för att aktivt försöka göra något åt slasksurfandet. När pappa erbjöd sig betala mitt årskort på Friskis och Svettis tyckte jag att det passade ganska bra.
Har gått några veckor nu och visst det är väl helt okej, men oftast känner jag mig så sjukt töntig. När jag ligger där på golvet bredvid Sven 55 i boxershorts (ja, det var faktiskt en man som kom i bara boxershorts en gång) och gör någon konstig juckrörelse undrar jag allt som oftast vad det är jag håller på med. Ledarna är alltid käcka och fulla med energi. Har man riktigt otur kan man hamna på något pass där ledaren älskar Latinamerika och latinamerikanska rytmer. Ni kan ju tänka er själva hur bra stämning det blir när en grupp svennar utan taktkänsla ska rulla på höfterna till Ricky Martin. Efter passen ska man av någon oförklarlig anledning applådera sig själv för sin ”härliga energi”. Jag förstår poängen med Friskis och Svettis och det är fint att alla får vara med, men varför måste det bli så larvig stämning?
Har ju köpt ett årskort så kan ju inte dra mig ur nu. Kan ju alltid hoppas på att jag känner mig mer bekväm om ett tag. Ska gå på ett pass om en halvtimme. Ska försöka bära med mig känslan från drömmen. Jag är ju bättre än Zlatan! Det kan nog bli något bra av den här helgen.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
När räknas man egentligen som vuxen?
Publicerad 2009-11-25
Häromdagen blev jag nekad att köpa snus på 7 eleven. Jag hade inte brytt mig om det inte varit så att min extremt bakfulla kompis bett mig rädda hans dag med en dosa General white.
– Jag är faktiskt 25, försökte jag men snubben i kassan var obeveklig. Ingen legitimation, inget snus.
Det kändes lite komiskt att bli behandlad som en fjunis när jag i så många andra sammanhang tydligen räknas som vuxen. Från sjukvårdens sida har jag tydligen varit tillräckligt vuxen för att kunna hantera jobbiga cancerupplevelser helt utan psykologiskt stöd. Ingen har någonsin tagit hänsyn till att jag och mina syskon faktiskt förlorat vår mamma och kanske därför behöver lite extra stöd. Enda anledningen till att jag visste att det fanns en kurator på Akademiska sjukhuset var för att mina föräldrar upplyste mig om det. Visserligen har jag säkert kunnat hantera cancerhelvetet bättre än ångestladdade tonåringar som är med om samma sak. Men ändå, att förlora sin mamma när man är tjugofem är alldeles för tidigt. Jag behöver henne fortfarande, hon fattas mig varje dag, varje sekund.
Lustigt nog skriver DN idag om Martin som var 16 när han förlorade sin mamma i livmodercancer. Här kan ni läsa: http://www.dn.se/insidan/jag-fick-inte-ta-farval-av-morsan-1.1001272. Själv är jag så glad att mina föräldrar aldrig undanhöll någon obehaglig information och att jag fick vara med ända till slutet. Hoppas att fler föräldrar gör samma sak.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Heja Per- Ragnar
Publicerad 2009-11-24
Per- Ragnar (jag minns honom mest som den där sjukt obehaglige pastorn i "Tre kronor") har skrivit en bok om sorg som jag absolut tänker läsa. I går skrev han dessutom ett väldigt bra debattinlägg på Newsmill. Läs det här: http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/23/sorgen-hos-skavlan
Ibland är det så skönt när andra sätter ord på det man känner.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Yacine Asmani ger en röst åt papperslösa
Publicerad 2009-11-23
Har varit dålig på att sitta framför datorn de senaste dagarna, därav bloggtorkan. Satte på God morgon Sverige för en stund sedan. Migrationsminister Tobias Billström kommenterade debatten om de ensamkommande flyktingbarnen i Vellinge. Det påminde mig om den gången jag, som student på Poppius journalistskola, intervjuade Yacine Asmani från Papperslösa Stockholm. Det var i och för sig i början av 2008 men mycket av det vi pratade om är fortfarande tänkvärt. Hittade intervjun bland skräpet på min dator. Here it is:
Den som tror att leva illegalt i Sverige är lika med ett liv i skymundan har inte träffat Yacine Asmani. Orädd för konsekvenser initierade han Papperslösa Stockholm, ett nätverk som kämpar för papperslösas rättigheter. Hans arbete har uppmärksammats av media och människorättsorganisationer. Men själv tror han mest på det civila samhällets gemensamma krafter.
- Jag skulle inte vilja kalla mig hjälte. Det arbete vi gör i Papperslösa Stockholm beror inte bara på mig. Jag är idag den som har hand om kontakt med media och politiker men vi är ändå en grupp som arbetar tillsammans, säger Yacine Asmani när vi ses på Kulturhuset.
Vi sitter på en soffa på första våningen, inte långt från det bibliotek som han ofta brukar gå till. Att kunna låna böcker på biblioteket är något svenska medborgare tar för givet. För den som är papperslös är det dock långt ifrån självklart.
- Saknar du de sista fyra siffrorna i personnumret är du utanför systemet. Du har till heller ingen rätt till sjukvård eller rätt att kräva anständig lön.
Yacine vet vad han talar om. Under fyra år levde han själv som papperslös i Sverige. Därefter prövades hans fall igen och efter ytterligare två år kom äntligen beskedet om permanent uppehållstillstånd.
Arbetet med Papperslösa Stockholm blev ett sätt för Yacine att undvika att bli deprimerad så som han sett många andra papperslösa bli. Det var också en möjlighet att göra någonting kreativt av den frustration han kände. Samtidigt innebar det att han allt mer kom att synas i det offentliga, vilket kanske inte är en väg de flesta papperslösa skulle välja att gå.
- Jag har rört mig fritt hela tiden. I mitt arbete med Papperslösa Stockholm har jag ofta träffat poliser. En av dem har jag speciellt bra kontakt med. När jag i januari fick mitt permanenta uppehållstillstånd frågade jag om han ville ta en kaffe för att fira. ”Fira vaddå?”, undrade han. Han hade inte haft en aning om att jag levt som papperslös.
Varje onsdag klockan fem genomförs en manifestation för papperslösas rättigheter. Platsen är mynttorget i Gamla stan, bara ett stenkast från Regeringskansliet. Det är också här jag, någon vecka tidigare, träffar Yacine för första gången. Han och ett tiotal andra från Papperslösa Stockholm, samt några politiker, har samlats för att för åttioandra gången visa Sverige att en förändring måste ske. Några minuter innan slutet tar Yacine ordet:
- Det spelar ingen roll hur många vi är. Huvudsaken är att det alltid är någon här. Vi måste fortsätta komma hit tills alla papperslösa får rättigheter!
Engagemanget går inte att ta miste på och för ögonblicket känns målet inom räckhåll.
Och visst, Papperslösa Stockholms arbete har gett resultat. Frågorna har uppmärksammats av såväl allmänheten som politiker. Samtidigt finns det fortfarande negativa tendenser. Genom att neka papperslösa vård bryter Sverige mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Regeringen är splittrad i frågan och migrationsminister Tobias Billström har anklagats för att driva en alltför hårdför flyktingpolitik. Yacine har själv träffat honom.
- Många svenska politiker verkar tro att man själv väljer att vara papperslös. Men jag tycker inte man kan kalla det ett val när alternativet är att sändas tillbaka till ett land där man riskerar att dö.
Han fortsätter:
- Men egentligen bryr jag mig inte om politiker som Billström, det viktigaste är att samhället reagerar. Jag tror att det är samhället som kan förändra politiken, inte tvärtom.
Vi fortsätter att diskutera Sverige. Det märks att det är ett ämne som tar upp mycket av Yacines tankeverksamhet. Han pratar entusiastiskt och när det svenska språket inte räcker till byter vi till engelska. Trots så många år utanför det svenska systemet märks ingen bitterhet i hans sätt att prata om Sverige och framtiden. Däremot är han på det klara med vad det svenska folket behöver göra:
- Svenskar måste lära sig att säga ifrån mycket mer. När SL höjde priserna på månadskorten blev folk upprörda, men få gjorde någonting mer än så. Hade detta hänt i Frankrike hade det varit som att släppa en bomb.
Själv har Yacine aldrig tvekat att säga ifrån. I hemlandet Algeriet engagerade han sig tidigt politiskt. Han tillhör berberminoriteten, en minoritetsgrupp som fått kämpa hårt för sin kultur och sina rättigheter.
På kinden syns flera ärr från bettet av en polishund som släpptes lös under en demonstration. Yacine stod längst fram i ledet och blev den första att utsättas för hundens attack. Ärren vittnar om att priset för det politiska engagemanget varit stort. Han berättar också om vänner som torterats och mördats för att de trott på sin sak. På något märkligt sätt får Yacine svåra saker att låta enkla, men det känns ändå befogat att fråga om han aldrig känt rädsla.
- Rädsla? Jag ser det inte så. Jag har alltid kämpat för något jag tror på och då kan jag inte vara rädd.
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Min bästa väns födelsedag
Publicerad 2009-11-19
För ungefär 22 år sedan träffade jag min bästa kompis Lisa för första gången. Båda cyklade på varsin trehjuling och någonstans i närheten av sandlådan på vår ”medelklassvennegård” började vi prata. Jag minns inte om vad men enligt min mamma gick vi hem till oss och förstörde min systers barbiedockor. Det låter lite som en barndomskliche´ men utvecklades till en vänskap som jag tror kommer att hålla så länge vi båda lever.
Min bästa kompis är söt, snäll, omtänksam, rolig och smart. Hon är kanske inte den som hade bäst betyg av dem jag känner, men efter gymnasiet insåg man ju att det faktiskt inte spelar så stor roll. Lisa ignorerade ”akademikerhetsen”, utbildade sig till make-up artist och försörjer sig nu som frilans. Plugghästarna från gymnasiet drömmer fortfarande om jobb. Men det där med jobb spelar ju egentligen mindre roll. Jag tror att Lisa och jag hade varit kompisar oavsett vad vi valt att syssla med. Det blir liksom så med de där personerna som sett alla ens sidor under så lång tid.
När jag fick reda på att mammas cancer var tillbaka var Lisa den första jag ringde. Hon tog det på allvar direkt och fortsatte sedan att höra av sig även när jag uppenbart inte pallade att prata eller umgås. Hon bara fanns där på ett så självklart sätt och drog sig inte undan trots att det säkert hade besparat henne mycket skit.
Idag fyller Lisa 25 och jag önskar att jag kunde komma på något bra sätt att fira henne på. Hade jag varit en av alla dessa svarta kvinnor med fantastisk röst, som både hon och jag älskar, hade jag ringt henne och sjungit Stevie Wonders ”Happy Birthday”. Nu är det ju inte så men jag ska strax ringa henne ändå.
Jag hoppas att alla har åtminstone en Lisa i sin närhet.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Det kan hända dig också
Publicerad 2009-11-17
Har jobbat hela helgen och känner mig helt uttömd på leenden och klämkäcka kommentarer. När jag hjälper de gamla går jag in i rollen som den positiva unga flickan som älskar att ge till andra. Inte så att jag fejkar, tvärtom så gillar jag faktiskt mitt jobb, men självklart är jag mer tillmötesgående och charmig än jag är annars. Det gäller nog de flesta som jobbar inom vården eller med serviceyrken.
Jag har träffat flera som frågat om jag inte tycker det är äckligt att hjälpa äldre att gå på toaletten eller att duscha. Såklart finns det saker jag hellre gör, men att över huvud taget ställa frågan tyder på ett visst människoförakt som jag tycker är ganska obehagligt. Det visar också på att många utgår från att de själva aldrig kommer att hamna i en sådan situation. Sjukdomar och ålderdom tycks vara ett sånt tabu att många hellre väljer att ta avstånd än att försöka närma sig.
För en tid sedan träffade jag en kompis som förlorade sin pappa i år. Vi pratade lite om hur omgivningen reagerade. ”Folk tycker synd om dig och mig för att vi har förlorat våra föräldrar, men de fattar inte att det kan hända dem själva väldigt snart”. Naturligtvis skulle det ju bli rätt deppigt att tänka så hela tiden, men det skulle inte skada om medvetenheten om vår egen sårbarhet ökades. Det känns som om de flesta kör sitt odödliga race och medvetet förtränger att det en dag bara kan ta stopp. Jag tror att det är bland annat därför så många anhöriga, däribland jag själv, upplever att det är så få som på riktigt försöker förstå hur det känns.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Månadens profil, november: George Schottl
Publicerad 2009-11-17
Himlen får vänta ett tag till på George
George Schottl från SVT-serien ”Himlen kan vänta” lever på lånad tid sedan tre år tillbaka. I november 2006 han fick beskedet malignt mesotheliom, cancer i hela kroppen och i höger lunga. I dag tittar han framåt igen.
– Jag börjar till och med se en framtid, säger George Schottl.
Med ”Himlen kan vänta” flyttade cancern in i vardagsrummet på bästa sändningstid. Livshotande sjukdom blev till hoppfull tv under några veckor förra året. Samtidig fick serien upp ögonen för hur den förbannade cancern och annan sjukdom kan slå till mitt i livet och helt utan förvarning. I dag lever bara tre av de fem deltagarna, däribland George.
– Jag var den som skulle dö först enligt prognoserna. Läkarna sa att jag skulle leva i tre till nio månader när jag fick min diagnos. Det var ingen vidare prognos att få höra, men jag var bara tvungen att få veta så jag visste hur vi skulle planera, säger George Schottl som precis gift sig med Sara när han fick det livsavgörande beskedet.
Det första året kom George Schottl i kontakt med tolv olika läkare. Alla vara eniga om att han inte skulle klara av att leva ett år till. Alla utom en.
– Han sa att jag skulle fortsätta att leva precis som vanligt. Vi stod precis inför att köpa hus och alla avrådde oss från att göra det. Men den här läkaren sa att större under ha skett så kör på bara. Det är jag oerhört tacksam för i dag, säger George Schottl.
Vilket stöd har du fått?
– Min fru har stöttat mig i allt och vi tog tag i det vi måste ordna omgående: testamente, hus och företaget. Sen släppte vi det och nu tar vi en sak i taget. Det kan komma ett botemedel i morgon, det är det vi jobbar emot. Det går att leva längre än förväntat, det är jag ett levande bevis på. Det finns ett värde i att tillåta sig leva – och att dö. Jag börjar till och med se en framtid efter att levt så här länge på övertid.
Vilket stöd har din fru fått?
– Vid varje ny avdelning jag har hamnat på som patient, utan undantag har Sara fått frågan, vill du ha hjälp genom att prata med någon? Frågan har alltid ställts av sköterskor, aldrig läkare direkt. Sara avböjde kuratorssamtal efter första gången då hon blev ”ilsk” på kuratorn. Sara har fått 60 dagar anhörigstöd från försäkringskassan. Hon har även fått ett erbjudande om städhjälp/hemtjänst när min kropp var så skadad att jag inte kunde gå längre än tio meter. Erbjudandet avböjdes. Utöver detta har hon fått tio dagar extra per år i stöd av sitt jobb. Det är klart att hennes släkt och så stöttat henne också. Hon har kraschat en gång under den här resan. Det var för snart två år sedan till julen när jag var nära att dö av en blodförgiftning.
Du har förberett din död?
– Jag planerar för att dö, men räknar inte med det. Men jag har försäkrat mig om att allt är ordnat och hur jag vill ha det på min begravning. Monty Pythons ”Always Look On The Bright Side Of Life” ska spelas och så ska det vara mackor och en stor fet bar och fest hela natten…
Det är många varma skratt under vår intervju och det första han säger när jag så där slentrianmässig som man gör frågar hur läget är: ”Bra, alldeles strålande tack”. Jag gillar svaret eftersom jag vet hur styltigt det kan bli när folk frågar mig hur det ”EGENTLIGEN ÄR” och lägger huvudet på sned.
Så, vad har hänt med dig sedan tv-kamerorna slocknade?
– Det har nu gått ett år och man kan säga att jag fått en gåva av sjukdomen. Jag är engagerad i många cancerföreningar och jag vill verkligen ge tillbaka. Du och jag är också experter som de borde lyssna på. Vad det gäller sjukdomen så hålls den i schack av medicinering och jag slåss mer mot skadorna av cellgiftsbehandlingen än av själva cancern i dag.
Det var den positiva inställningen till livet som gjorde att han ställde upp i det uppmärksammade SVT-programmet med Ann Lundberg som programledare.
– De lovade att det skulle handla om livet och inte om döden, det var också förutsättningen för mitt deltagande. Och det tycker jag att programmet gör och jag är stolt över att få vara med, säger George Schottl.
Din blogg, vad betyder den för dig?
– Oerhört mycket. Jag fattade inte att jag var ett föredöme, men det är jag med tanke på all respons som jag får. Som patient vill man lämna något tillbaka och det här är vad jag lämnar.
I mellandagarna eller efter nyår sänder SVT ett timslångt uppföljningsprogram till ”Himlen kan vänta” om hur det gått för alla deltagarna, programmet spelas in för tillfället.
Anders Sundin
anders.sundin@mac.com
Namn: George Schottl.
Ålder: 41 år.
Yrke: Företagare.
Familj: Gift med Sara, två hundar.
Blogg: http://georgeschottl.wordpress.com/
Tidigare intervjuer
Oktober: Lotta Gray, vimmelmamma och reporter på Se&Hör
Augusti: Sjuksköterskan och doktoranden Katarina Sjövall, onkologen i Lund.
Juli: Dogge Doggelito
Juni: Sjukhuspräst Mats Johansson
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 2 KOMMENTARER
Ett symboliskt avslut
Publicerad 2009-11-13
I dag är det en vecka sedan mammas begravning. Det var första gången jag gick på en begravning så jag har inget att jämför med, men jag kommer helt klart att minnas den som väldigt fin.
Mamma var ateist ut i fingerspetsarna. Ibland gick det nästan till överdrift på ett komiskt sätt. Jag minns till exempel ett dop då mamma under en psalm viskade i mitt öra att det är irriterande att man alltid antar att gud är en han. Under resten av psalmen sjöng mamma hon på de ställen där alla andra sjöng han. Annat än en borglig begravning hade självklart varit ett hån.
Nu ordnade vi istället en personlig begravning, med en officiant som hade relation till familjen, fina programblad och låtar som påminde om mamma. Efteråt gick vi och 115 personer till en av hennes favoritpubar i Uppsala. Där fortsatte minnesstuden med många fina tal och efteråt kändes det faktiskt som om jag fått lära känna nya sidor av min mamma.
När eftermiddagen blev kväll och de flesta av dem som kommit för mammas skull hade gått, kom andra pubgäster, lyckligt ovetande om den sorg som tidigare fyllt lokalen. Men för oss som var kvar blev det ett skönt sätt att gå över till någon slags verklighet. En väldigt märklig sak hände precis innan vi gick. En kvinna från något asiatiskt land satt i baren, uppenbart för full. Efter ett tag blev hon högljudd och på bruten svenska skrek hon ”jag hatar alla män”. Personalen agerade rent instinktivt, för fulla gäster är inte välkomna. Att det var en iskall novemberkväll och att kvinnan var uppenbart utsatt verkade inte spela någon roll. Från fönstret där vi satt, jag och några av mina kompisar och släktingar, såg vi henne vingla ut för att sedan falla ihop med ansiktet mot marken. Några personer stannade och tittade till henne, men det kändes så fel att sitta där och titta på. I sällskap av min farbror och kusin sprang jag ut och satte mig bredvid henne. Vi hjälpte henne att sätta sig och efter någon minut somnade hon gråtandes i min famn. Så satt vi tills polisen kom och hjälpte henne därifrån.
”Det du gjorde nyss är precis så som din mamma skulle ha gjort” sa min farbror medan vi gick in igen.
Det känns nästan som om vi fick ett symboliskt avslut på en fin dag. Vi fick chansen att förvalta lite av det civilkurage som mamma alltid haft
Jag avslutar med länkar till två fina minnesord som publicerats i Uppsala nya tidning. Vi är många som saknar min mamma!
http://www2.unt.se/avd/1,,MC=0-TYPE=paperarticle,00.html?db=UNTW&search7_guid=UNT200911110235
http://www2.unt.se/avd/1,,MC=0-TYPE=paperarticle,00.html?db=UNTW&search7_guid=UNT200911060280
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Modiga ambassadörer för anhöriga behövs
Publicerad 2009-11-12
Hej hej. Nu tar jag över efter Anders som har gjort ett jättejobb med både bloggen och sin bok.
Ända sedan jag i våras fick det hemska beskedet att mammas cancer var tillbaka och här för att stanna, har jag känt ett behov av att skriva. Alla de där bisarra upplevelserna, som man som anhörig får på köpet, har väckt så många tankar och funderingar som jag på något sätt har velat sammanfatta i ord. Samtidigt är livet med cancern så otroligt intensivt, cancern liksom äter allt i ens tillvaro. Jag tyckte heller inte riktigt att jag fattade vad som hände förrän någon månad innan mamma, efter en lång och hård kamp, slutligen somnade in. Därför har det aldrig blivit mer än några slarvigt nedklottrade rader i ett block som jag inte vet var jag lagt.
Att börja blogga är säkert inte något de allra flesta skulle välja att göra i min situation. Det är ju en sak att känna att man vill skriva, en annan att göra det så att vem som helst kan läsa. Jag har själv tänkt på det ganska mycket. Hur privat man egentligen bör/vill vara i det offentliga etc. Det är en svår balansgång naturligtvis, men jag vet bara att det har hjälpt mig väldigt mycket att läsa andras berättelser. Jag tycker helt enkelt att det behövs fler modiga ambassadörer för alla anhöriga som lider i tysthet.
Mina ambitioner med bloggen är egentligen inte mer än att bara skriva. Allt kommer naturligtvis inte att handla om cancer. För det är ju lite det som är att gå vidare, att inse att saker och ting händer även utanför cancerbubblan. Vi får helt enkelt se hur det slutar.
Kram
Malin
POSTAT I | 3 KOMMENTARER
Det är dags att släppa in en ny röst
Publicerad 2009-11-11
Efter nästan sju månaders bloggande loggar jag av och lämnar över stafettpinnen till Malin att ta över.
Malin är 25 år, bor i Stockholm och har precis förlorat sin mor i livmodercancer. Malin skriver sitt första inlägg under torsdagen och tar därefter över helt och hållet. Hon kommer att berätta mer om sig i morgon.
Jag kommer att återvända en gång i månaden och göra intervjun till månadens profil, läs gärna dem. Hittas på: http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=297
Tack så länge
Hörs
Anders
(det blev drygt 200.000 tecken på sju månader, det är ungefär som hel hel bok...)
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Intresset för boken fortsätter
Publicerad 2009-11-04
Intresset kring boken fortsätter men börjar klinga av lite grand, som gammal redaktör vet jag tack och lov hur det fungerar och att det kan bli ett vakuum när allt lagt sig. Men jag tycker att det ska bli lite skönt, jag är trött att tala om mig själv hela tiden.
Och jag vill heller inte dras tillbaka in min sorg mer än nödvändigt igen. Jag har kommit framåt och där vill jag stanna.
Jag sålde ett par böcker när jag var med på sorgseminariet i förra veckan, en kvinna utan kontanter undrade om hon kunde betala med Rikskuponger. Självklart! Jag gillar sånt, hon var jättegullig och charmerande och jag hade gärna snackat lite mer med henne.
Jag har köpt en scanner och har börjat scanna en del gamla bilder, då kommer också minnena tillbaka eftersom Karin är med på många av dem. Jag avbröt det igår för jag kände att jag var på väg att bli lite nerstämd.
Här en bild från Dalarock i Hedemora 1995 tror jag att det är. Karin & Anders, o kolla vad vacker hon är... och vilken märklig frilla jag har...
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier