Prenumerera på inlägg Månadens profil: Katarina Sjövall
Publicerad 2009-08-28
Anhörigbloggen fortsätter att göra intervjuer en gång i månaden. Under juni träffade bloggen sjukhuspräst Mats Johansson och juli månads profil var artisten Dogge Doggelito som förlorade sin fru i cancer 2004. Ni är välkomna att höra av er med förslag på personer till månadens profil.
Sjuksköterskan och doktoranden Katarina Sjövall i Lund har gjort den hittills största studien i Sverige om hur anhöriga till cancerpatienter drabbas medicinskt. Slutsatsen i korthet är att familjens anhöriga drabbas hårt och får i större utsträckning psykiska problem och andra sjukdomar.
– Att just andelen psykiska problem ökade så stort överraskade oss mest. Vi är inte färdiga med analysen än, men det handlar framför allt om akut kris, stresstillstånd och depression, säger Katarina Sjövall.
De 11 000 anhöriga som deltog i studien följdes under två år från att deras sambo/maka/make fått sitt cancerbesked. Resultatet jämfördes sedan med hur det såg ut före cancerdiagnosen.
– Vi tittade på hur det såg ut angående sjukvårdskonsumtion, sjukvårdskostnader och diagnoser som de närstående hade fått före den cancersjukes diagnos. Sedan jämförde vi med hur det såg ut efteråt. Studien gjordes mellan åren 2000 och 2005 i Södra sjukvårdsregionen, berättar Katarina Sjövall.
Och hur såg det ut efteråt?
– Sjukhusvistelserna ökade, sjukvårdskostanden steg mer än den allmänna kostnadsutvecklingen och bland diagnoserna ökade psykiatriska diagnoser upp till tre gånger. Men även cirkulatoriska sjukdomar, det vill säga hjärt- och kärlsjukdomarna, steg med 25 procent hos gruppen. Men också muskelsjukdomarna ökade med ungefär samma siffra. Och även sjukdomar i mag-tarmkanalen ökade med 25 procent.
Såg ni skillnad beroende på vilken cancerform som var aktuell hos den sjuke?
– Ja, faktiskt. De var de anhöriga till de vanligaste cancerformerna bröst-, prostata-, lung- och tarmcancer som undersöktes. Och vi kunde se att de närstående till bröstcancer var dem som drabbades något mindre. Vi tror att det beror på att man inte är så sjuk när den upptäcks om man jämför med till exempel lungcancer som både har högre dödlighet och är ett allvarligare sjukdomstillstånd.
Hur går ni vidare nu?
– Vi ska försöka lägga en till pusselbit ur det hälsoekonomiska perspektivet och titta på sjukrivningarna före och efter. Men vi ska också försöka utvidga och titta på hur hälsan för övriga närstående till cancerpatienterna påverkas: barn, föräldrar och syskon. Cancersjukvården har också ändrats mycket de senaste åren. Fler drabbas av cancer i dag och största förklaringen är att vi helt enkelt lever längre. Och då får fler människor cancer. Men vi har också fler och bättre behandlingar att tillgå. När fler får cancer stiger förstås antalet anhöriga också. Då måste även de närstående uppmärksammas i ett tidigare skede. Att komma in i det palliativa skedet som ofta görs i dag är lite för sent.
Varför är den här forskningen viktig?
– Den sjuke vistas mer i hemmet i dag och det gör att den anhörige därför behövs ännu mer. Som anhörig blir man då en del av vården som hjälper till med bland annat transporter och medicinering, samtidig som den vanliga vardagen ska fungera precis som vanligt. Därför påverkas anhöriga mer både praktiskt och emotionellt än de gjorde förr när den cancersjuke tillbringande mer tid på sjukhus. Då är det också viktigt att forskningen tar reda på mer om den nya situationen.
Varför tror du att vi är så många som känner oss helt utelämnade och ensamma i det här?
– Det är svårt att säga och det finns säkert många svar. Men en del måste sjukvården helt klart ta på sig. Men visst måste det till ett större stöd till de anhöriga, det skulle inte bara minska lidandet utan även spara sjukvården en massa pengar.
Namn: Katarina Sjövall.
Ålder: 44 år.
Yrke: Sjuksköterska onkologiska kliniken i Lund och doktorand vid medicinska fakulteten Lunds Universitet.
Familj: Man, två barn.
Intressen: Friidrott och friluftsliv.
Intervju juni: sjukhuspräst Mats Johansson http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=219
juli: Dogge Doggelito http://www.anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 0 KOMMENTARER
Den sjuka vården
Publicerad 2009-08-27
Jag börja känna mig som en som slår på repeatknappen hela tiden här framför datorn: Men jag står på mig och hävdar fortfarande att vården är en katastrof och jag undrar bara när vi ska bli fler som genomskådar den offentliga lögn vi lever i.
Igår visade SVT:s Uppdrag Granskning ett reportage som bara bekräftar den kampanj jag driver här. Under de senaste 18 månaderna har stafettläkare bidraget till att 27 personer avlidit inom den svenska vården visar granskningen.
Märta Jönsson träffade till exempel sju olika läkare innan hennes cancer upptäcktes. Hösten 2006 sökte hon sig till hälsocentralen i Sveg, en vårdcentral som är helt beroende av stafettläkare. Hon hade bröstsmärtor och doktorn konstaterade att hon var rökare, men någon röntgen gjordes inte. Hennes bror Börje Sundell började omedelbart fundera över rökningen och risken att det var cancer som började visa sig.
– Det var en tanke som bara flög förbi, men jag tänkte att det har väl läkarvården tittat på. Det ska väl inte jag som enkel cykelreparatör behöva tala om, säger han till Uppdrag Granskning.
Året därpå tilltog smärtorna. Märta åkte till vårdcentralen igen och igen. Och träffade nya läkare varje gång. Ingen hittade några allvarliga fel och ingen misstänkte något som ledde till djupare undersökningar. Istället ordinerades Märta bland annat sjukgymnastik och värktabletter.
Först när Märta fick träffa samma läkare två gånger på raken ledde det vidare. Märta skickades på undersökning till Östersund. Där avslöjade röntgenundersökningen det som var Börjes värsta farhåga.
– Då konstaterade man ganska snabbt att det var cancersjukdom, som dels satt i skelettet och dels på lungorna, berättar han för Uppdrag Granskning.
Hennes onda arm visade sig vara bruten, förmodligen försvagad av cancern, och Märta blev snabbt inlagd med stark smärtlindring. Två veckor senare var hon död.
Försök på allvar att sätta er in i situationen att Märta var er mor, farmor, mormor, maka eller syster. Hur skulle ni reagera?
Sätter er sedan in i att enligt Uppdrag Granskning har 27 personer avlidit under liknande omständigheter de senaste 18 månaderna.
Ska vi och kan vi acceptera det…
Här går det att se hela programmet:
POSTAT I DEBATT | 2 KOMMENTARER
Ny gästbloggare på väg in
Publicerad 2009-08-25
Jag har fått kontakt med en person som ser ut att kunna bli nästa gästbloggare. En kvinna som förlorat sin man för bara fem månader sedan. Det är förstås förfärligt och jag läser hennes blogg och får kalla kårar när jag åker tillbaka till den tiden hon befinner sig i och som jag var i 2007. Jag känner igen i stort varje fundering hon har. Hur svarar man när någon säger ”hur mår du?”, dagar som passerar utan att man knappt minns dem, praktiska saker att ta itu med kring bouppteckning och gravstenar. Saker som vi aldrig ens kan föreställa oss att vi ska behöva ta itu med och som blir som till känslomässig tortyr. Men det är viktigt att bli påmind och inte glömma.
I dag, tre år senare, kan jag se klarare men har nästa svårt att förstå hur jag klarade av det första halvåret. Saknaden efter Karin blir inte mindre, men minnena blir i första hand ljusa nu. De var de inte strax efter att det hänt, och jag kunde faktiskt inte förstå att det hänt, att jag var med i den här hemska filmen. För det var jag väl inte?
Och det är så det är, många saker som vi som drabbas känner igen oss i, saker som återkommer och som vården borde fånga upp och ta till sig för att bli bättre.
Jag har bett henne skriva ett inlägg och förhoppningsvis kan hon göra det till nästa vecka. Det är viktigt att vi får in fler röster och även höra från personer som befinner sig i andra känslomässiga lägen än jag. Det ska bli intressant att få läsa och ta del av hennes funderingar.
Förresten, hör gärna av er om ni vill gästblogga.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Stora och små frågor som berör
Publicerad 2009-08-24
Mitt senaste inlägg som handlade om att anhöriga till cancerpatienter själva oftare blir sjuka och som utgick från en undersökning som sjuksköterskan Katarina Sjövall vid onkologiska kliniken i Lund gjort ligger bakom har gett gensvar i många medier. Först i Dagens Eko men även Sydsvenska och TT har hängt på och uppmärksammat Katarina Sjövalls undersökning.
Jag har nu fått kontakt med henne och återkommer med en intervju med henne senare under veckan.
Inlägget före handlade om att jag aldrig köpt sängkläder, en skitsak kan tyckas. Men för oss som förlorat våra fruar/män/sambor är de där små detaljerna i vardagslivet som aldrig tar slut och som gör att man plötsligt blir påmind om sin förlust. Så här kommenterade t ex signaturen Figge det inlägget:
”Man jobbar och stånkar och kämpar och ser aldrig andra delar av livet.. Och så står man där och barnen frågar om man kan göra Scones som Mamma brukade göra... DÅ fattar man att det man tagit för givet som varma scones, att köpa sängkläder, baka..... gjordes av någon annan och sjävl är man paff... Hur fasen slår man omslagspapper på en skolbok ?”
Precis så. Då blir man paff.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Ökad risk för sjukdom för canceranhöriga
Publicerad 2009-08-20
Anhöriga riskar själva bli sjuka rapporterar Dagens Eko i dag på morgonen. Tell us all about it, det här varnade jag och Anhörigfondens initiativtagare Mimmi Ekberg för redan förra året på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, ”Stöd till anhöriga ger mångfalt tillbaka” (19/7 2008).
Nu finns det alltså dokumenterat i den hittills största studien av hur anhöriga till cancerpatienter drabbas medicinskt. Det är sjuksköterskan Katarina Sjövall vid onkologiska kliniken i Lund som gjort undersökningen. 11 000 anhöriga har deltagit i studien och de har följts två år efter att deras nära (sambo, make/maka) drabbats av cancer. Sedan har de jämförts med deras sjukdomsbild före cancerbeskedet. Två år senare hade dubbelt så många psykiska diagnoser, men även andra sjukdomar hade ökat kraftigt.
– Cirkulatoriska sjukdomar, det vill säga hjärt-kärlsjukdomar, ökar med ungefär 25 procent i hela gruppen. Och även muskelsjukdomar ökar med ungefär 25 procent. Även sjukdomar i mag-tarmkanalen ökar med ungefär 25 procent, säger Katarina Sjövall till Dagens Eko.
Kraven på oss anhöriga har ökat med åren hävdar Katarina Sjövall och att det varierar kraftig i landet hur vi tas emot.
– Att hitta en gemensam nationell strategi för hur vi möter de anhöriga är viktigt, säger Katarina Sjövall till Dagens Eko.
Mimmi Ekberg och jag listade tre punkter som vi ansågs nödvändiga i vår debattartikel förra året, jag upprepar våra krav ännu en gång.
1. Det måste bli obligatoriskt att etablera stödgrupper på institutioner där cancersjuka kommer in för vård. Att sammanföra anhöriga som får utbyta erfarenheter tillsammans med professionellt stöd av kuratorer och psykologer är ett av de bästa och mest kostnadseffektiva sätten att hjälpa en anhörig.
2. Det måste utvecklas enkla metoder att fånga upp de anhöriga i samma ögonblick de får beskedet och informera om vad situationen innebär.
3. Öka forskningen. Vi vet lite om gruppen anhöriga och deras situation. Det bedrivs för lite forskning om hur man kan stötta anhöriga eller vad de upplever skulle hjälpa dem. Vår uppmaning till Sveriges sjukvårdspolitiker är att satsa ökade resurser på gruppen ¬anhöriga. Även en liten satsning kommer att ge mångfalt tillbaka i form av minskade sjukskrivningar. En satsning kan ”räknas hem” både i minskat lidande, och i kronor och ören.”
Hela artikeln går att läsa här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1471203.svd
Här finns Dagens Ekos inslag att lyssna på. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1905083&BroadcastDate=&IsBlock=
POSTAT I DEBATT | 4 KOMMENTARER
Jag har aldrig köpt sängkläder
Publicerad 2009-08-19
Jag har aldrig köpt sängkläder. Underlig fundering tycker kanske någon. Men jag har verkligen aldrig köpt sängkläder. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma ihåg att jag köpt sängkläder. Någonsin.
Törs påstå att Karin och jag levde så jämställt det bara går. Men det är ju ändå så att vissa saker gör den ena i ett förhållande utan att man ens tänker på det när man levt länge tillsammans. Det var till exempel jag som oftast städade, Karin brukade stryka skjortor, jag skötte praktiska saker och Karin brukade planera storköp och resor. Och hon hade körkort i över tio år utan att tanka bilen en enda gång, ”Anders, bilen behöver tankas”, sa hon bara och så var det inget mer med det. Men jag har aldrig köpt sängkläder.
Jag vet inte om det har något med jämställdhet att göra, men för mig bevisar det att vi levde tillsammans på lika villkor i alla fall: Karin var både chef och längre än jag. Det där att hon var längre än jag var det många som diskret undrade över när vi just inlett vårt förhållande. Men vadå, det var hon som var lång, jag är i alla fall 1,79 och inte ovanligt kort, så det sket väl jag i. Jag älskade henne som hon var och hon var lika lång i sin själ också kan jag säga, 1,89. Men med åren hände det alltmer sällan att någon kommenterade det. Men jag har aldrig köpt sängkläder. Det var det alltid Karin som gjorde.
Jag märker sådana saker så här tre år efter att hon dött och när jag slängt några av örngotten och lakanen eftersom det blivit slitna. Ett litet vardagsbestyr av många som bara dyker upp så där från ingenstans: Jag har aldrig köpt sängkläder.
Jag har i alla fall precis köpt bänk- och bokpapper till sonens skolstart, det har jag nog gjort förr, men oj vad Karin skulle ha tyckt om det. Hon hade lagt ner stor omsorg på att välja papper, slå in böckerna och göra det fint tillsammans med Love. Hon hade ägnat alla tid åt honom i det läget. Hon var bra på sådant. Jag ska försöka tänka på det och lägga ner samma närvaro på honom som jag vet att hon skulle ha gjort.
Nån som vet vad sängkläder kostar förresten?
POSTAT I VARDAG | 3 KOMMENTARER
Skolstart hösten 2009
Publicerad 2009-08-18
Jag följde med och lämnade sonen på nya skolan nu på morgonen. Engelska skolan som för första gången tar emot fjärde- och femteklassare här i stan. Nu har de ett helt mellanstadium. Love börjar i 4E, frågan är vem som hade mest pirr i magen, han eller jag? Inte var det han i alla fall, han är grymt cool, det har han ärvt av sin mamma.
Jag är så himla glad att han börjar på Engelska skolan, det var Karins önskan också. Hon pratade om det redan när han började förskolan. Det är förresten helt obegripligt att förstå att hon inte ens fick se honom börja i ettan, hon dog två veckor före. Skolan är så himla viktig och jag har så arbetargrabb jag är nu satt min son i privatskolan.
Men jag vill faktiskt att han ska bli bra på engelska. Han har tre kusiner i Skottland och de talar svenska, italienska och engelska förstås. Det är en bra morot. Men mina stora barn har gått i kommunala skolor i en arbetarstadsdel och det har gått bra för dem ändå. Min äldste son har precis slutat på KTH och min dotter går på Karolinska Institutet.
POSTAT I SKOLA | 0 KOMMENTARER
Nystart hösten 2009 startar nu
Publicerad 2009-08-17
Nu är vårt gamla liv över på allvar. I morgon börjar Love en ny skola och vi har därmed avslutat det allra sista i den stadsdel där vi bodde när Karin levde. Det tog ett år sedan sålde vi huset, ett halvår senare flyttade vi och började så sakta dra oss in mot stan. Men Love gick kvar i skolan där ute till i juni i år eftersom han trivdes så bra och det kändes som det var bäst att låta honom gå där trots att jag fick skjutsa honom en och en halvmil om dagen tur och retur.
Nu har det gått tre år och Love ska börja i fyran och mellanstadiet ett par kilometer ifrån där vi bor nu dit han kan cykla själv. Jag kan på allvar säga att jag befinner mig i den sista fasen av sorgen nu: Nyetableringsfasen. Att skriva min bok var vad jag behövde för att ta mig igenom Bearbetningsfasen, de två första kallas för Chockfas och Reaktionsfas. Jag är ingen teoretiker men kan konstatera att de fyra stadierna stämmer på mig i alla fall.
Det här betyder inte att vi på något sätt suddat ut Karin, inte alls, snarare så har vi accepterat att hon inte finns längre, men hon finns inom oss hela tiden och vi pratar väldigt ofta om henne. Men nu gör vi det mer av värme än av sorg. Hon var bara bäst.
Men vi ser framåt nu på allvar för första gången utan att det känns alltför jobbigt. Frågan är bara i vilken riktning jag ska gå?
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Svar till Fillifjonkan om Kärlek i tystnadens tid
Publicerad 2009-08-13
Jag har fått en förfrågan bland kommentarerna om min bok ”Kärlek i cancerns tid” har inspirerats av Peter LeMarcs skiva och låttitel ”Kärlek i tystnadens tid”. Frågan kom från Fillifjonkan.
Svaret på frågan är nej, skivan kom precis ut när jag började skriva hösten 2007 har jag tagit reda på. Faktum är att det allra första jag skrev var just de fyra orden ”Kärlek i cancerns tid” och satte sedan igång. Jag kände mig tvärsäker på titeln utan att tänka så mycket mer på varför. Sedan har den passerat förläggare, redaktörer och lektörer på mitt förlag Wahlström & Widstrand utan att någon velat ändra den. Så jag var rätt ute från start. Min bok ges ut den 8 oktober och jag kommer att vara med på bokmässen i Göteborg i slutet av september (så den kommer nog att finnas tillgänlig redan då)
Jag skulle istället tro att både Peter LeMarc och jag medvetet har valt att travestera nobelpristagaren och den colombianske författaren Gabríel Garcia Márquez bok ”Kärlek i kolerans tid” som gavs ut 1985 på spanska och översattes till svenska 1986. Den filmatiserades 2007 av Mike Newell, men fick inget vidare mottagande.
Kärlek i kolerans tid.
Jag har faktiskt inte läst boken och har även letat efter den bland Karins alla böcker utan att hitta den. Men jag utgår ifrån att hon läst den i alla fall. Min bok leds förövrigt framåt i handlingen av Karins stora bokintresse. Varje kapitel börjar med en boktitel.
Kärlek i tystnadens tid.
Utan jämförelser i övrigt, så är det gemensamma med våra böcker att de båda är kärlekshistorier. Jag måste förresten läsa ”Kärlek i kolerans tid” nu när jag tänker efter. Tack för din fråga.
Kärlek i cancerns tid.
POSTAT I BöCKER | 0 KOMMENTARER
Snart börjar ht 09
Publicerad 2009-08-12
Det är dags för skolstart om en vecka och jag gick ju och våndades hela våren innan jag valde skola till min son som var tvungen att sluta den lilla trevliga byskolan han gått i eftersom det bara finns lågstadiet där. Stora viktiga beslut som jag är tvungen att ta alldeles själv utan att ha någon att diskutera med. Det var med stor vånda och mycket ångest jag valde. Men nu är det gjort och det känns faktiskt jättebra. Det jag försöker säga är att det är bara ett av avgörande val som man normalt diskuterar med den andra föräldern som jag nu måste bestämma själv.
***
Det blev en kort rak kvällstidningsvinkel på mitt möte med NHL-stjärnan Nicklas Bäckström i går. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockeybladet/internationellt/nhl/article5631867.ab
Men själva intervjun kommer senare och blir längre.
***
Så här ser jag ut när jag körde mig själv genom www.madmenyourself.com efter den coola tv-serien. Riktigt så där mycket flint har jag inte… men annars är det rätt likt…
POSTAT I SKOLA | 0 KOMMENTARER
Augustivakuum
Publicerad 2009-08-11
Jobb i dag åt Aftonbladet, det brukar oftast vara matcher när Gefle IF eller Brynäs spelar i allsvenskan respektive elitserien. Men i dag ska jag göra en intervju med en av Sveriges mest framgångsrika NHL-proffs. Läs mer i Aftonbladet i morgon.
***
Annars går vi väl många i ett vakuum inför hösten just nu. Sista veckan innan skolan börjar är alltid lite speciell. Det är liksom först då rutinerna kommer tillbaka igen.
***
Ser att jag sprungit mina tre Midnattslopp på genomsnittstiden 52.15. Har närt en förhoppning att komma under 50 minuter någon gång, men jag får nog ge upp den, även om jag är mer vältränad än någonsin för tillfället. Så här ser resultaten ut. (Jag skyller på den långa backen i Vitabergsparken. Första fem kilometrarna brukar jag ta på 24 minuter nämligen.)
År placering tid
2006 4483 0.52:42
2007 4185 0.51.46
2008 5068 0.52.19
***
Kommande Delbert McClinton-plattan ”Acquired Taste” är mycket bra. Man kan alltid lita på en 69-årig Texasbo, typ.
***
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Hade det kunnat gå annorlunda?
Publicerad 2009-08-10
Jag fortsätter min kritik mot vården. Och jag är noga med att säga att det inte är själva vården i sig som är problemet. När man väl får sin behandling så är den toppen.
Det är bristen på att se hela människan och all jävla administration som ställer till det. Kan man inte lägga ut det på något privat företag? Låta vården sköta det som de är bra och låta något proffs ta hand om logistiken.
Jag minns när Karin skulle flyttas från röntgenmottagningen och var mycket dålig. Hon låg i en säng och var svårt medtagen. När undersökningen var klar skulle hon flyttas den långa vägen tillbaka till onkologen. De var tvungen att ringa till Transportavdelningen eller vad det heter för att få henne tillbaka. Under tiden fick hon ligga till allmän beskådan i korridoren. Jag var galen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag klarade inte av att dra sängen själv. Efter 20 minuter kommer två och hämtar henne.
Här två artiklar om hur slarv med prover och borttappade remisser gjorde att operationen av en man med magcancer tog sju månader längre än beräknat. Nu är han död. Hade det kunnat gå annorlunda om inte remisserna tappats bort?
http://gd.se/nyheter/gavle/1.279196
http://gd.se/nyheter/gavle/1.1253978
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Willy DeVille har checkat ut
Publicerad 2009-08-08
Den amerikanske sångaren och låtskrivaren Willy DeVille har avlidit. Han led av cancer i bukspottkörteln och blev 55 år. Jag såg aldrig DeVille men vet att han gjorde några legendariska konserter på klassiska klubben Ritz vid Medborgarplatsen.
Så här beskriver TT DeVille: ”Han blev först känd genom gruppen Mink DeVille, som han själv ledde. I slutet av 70-talet uppträdde han bland annat på kultstället CBGB i New York.
Musikaliskt gick Willy DeVille från punkrock till soul och latinorytmer. På 90-talet, sedan han flyttat till New Orleans, drogs han till bland annat rhythm’n’blues och cajun.
Kända hits som han stod bakom var framför allt Italian Shoes och en mariachi-version av Hey Joe.”
Uppdat 13/8: Här en cool Spotify-låt-lista med DeVille från min kompis Jurek Holzer:
spotify:user:jholzer:playlist:2FlpeDCN850yyX5GBJMpC1
POSTAT I MUSIK | 2 KOMMENTARER
Manlig skörhet II
Publicerad 2009-08-07
Vi hade en trevlig stund tillsammans F och jag igår. Åt lasagne, drack kaffe och diskuterade livet på min balkong i den tryckande värmen. Kom fram till saker som vi lärt oss om livet sedan våra fruar dött. F tog upp en kruka på bordet och sa bestämt: ”Den här svarta krukan är mer kruka än den var före min fru dog”. Jag fattar precis vad han menar, saker och händelser har blivit fyllda med så mycket mer liv efter det vi varit med om. I alla fall i det läget vi kommit till nu, tre år efter att de dog. Det är en lång, men samtidigt väldigt kort tid.
Vi snackade också om en idé och föreläsning vi skulle kunna göra tillsammans. Vi har levt så väldigt olika efter våra förluster, jag blev ju ensam med en sexåring och har slutit mig för att ta reda på honom på bästa sätt. F och hans fru hade inte hunnit få barn så han har levt mer extrovert och stundtals självförbrännande. Vi har liksom hela skalan där emellan som vi skulle kunna berätta om. Vi får se.
***
Var klockan 07.45 på Jernvallen i Sandviken eftersom sonen har hockeyläger där. Himla tidig uppgång i morse kan jag säga.
***
Lyssnar på Electric Boys platta Groovus Maximus från 1992, den är riktigt bra. Oj, vad Electric Boys slarvade bort sin karriär. Karin gillade boysen, vi har sett dem flera gånger. Hittade en t-shirt från deras turné 1992, hur cool är inte den?
***
Coola elektriska pojkar 1992.
Brynäs visar upp sig för första gången i kväll för sin hemmapublik. Laget har uppvisning och så kallad skills competition där man tävlar i straffläggning, teknik och vem som skjuter hårdast. Daniel Widing vann förra året med 145 km/h. Det är rätt hårt. Bostons 206 centimeter slovak Zdeno Chara har världsrekordet, nästan 177 km/h. Det måste göra ont att rädda en sån puck…
***
206 centimeter slovak, Zedno Chara.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Manlig skörhet
Publicerad 2009-08-06
Idag stannar min vän F till här hos mig på vägen mellan Sundsvall och Stockholm, jag håller på och förbereder mat redan nu. Vi har inte känt varandra längre än tre år. Vi lärde känna varandra på ett makabert sätt, båda våra fruar dog i cancer och med en månads mellanrum. S först och sedan Karin. Vi sågs av och till i korridorerna på onkologen tillsammans med våra sjuka fruar. Noterade varandra i ögonvrån så där som man gör, vi hade liksom annat att tänka på. När sedan båda våra livskamrater var döda sprang vi på varandra på stan av misstag och sedan dess träffas vi regelbundet och talas vid. Det är skönt att prata med någon som har en liknande situation, vi är väldigt olika och har olika livssituationer på många sätt, men vi har en gemensam strävan. Vi vet att vi sitter inne med kunskap som kan hjälpa andra i liknande situationer.
Det märkliga är att ingen inom sjukvården kopplade samman oss när våra fruar var sjuk eller direkt efter att de hade dött. Men sjukvården gör inte sånt, de botar för stunden och skiter i helheten. Där finns det mycket att göra, vi ska prata om sånt bland annat F och jag när han kommer hit.
På något sätt visar vi upp en slags manlig skörhet. Det är lite fint tycker jag. Manlig skörhet, det hör man inte talas om så ofta, men det är nog det som vi så ogenerat visar upp och när jag tänker efter så är det nog det som min kommande bok också delvis handlar om, manlig skörhet. Jag är stolt över att få bli dess ansikte.
POSTAT I STöD | 1 KOMMENTARER
Anhörigbloggen 2.0
Publicerad 2009-08-05
Hej igen. Tillbaka efter möte med Anhörigfondens styrelseledamot Carl Thalén. Carl är en go kille med lite sköna intressen, eller vad sägs om champagne, frimureri och hårdrock… Vi snackade lite om Zaak Wylde (Ozzys gamla gitarrist) bland annat.
Nåväl, vi kom fram till lite saker att göra med bloggen under hösten. Det mesta har smugit sig in redan. En gång i månaden ska jag ha en intervju med någon som har med anhöriga att göra, hittills har det varit sjukhuspräst Mats Johansson (juni) och Dogge Doggelito (juli). Vi kom upp några namnförslag som skulle kunna vara aktuella under hösten. Återkommer. Finns under rubriken ”Intervju” här intill.
Gästbloggare minst en gång i månaden om möjligt, i juli har Ima bloggat mycket känslosamt. Finns under rubriken ”Gäsbloggare”. Jag har flera namn i luften och ska ta flera kontaker framöver. Vi vill också ha in fler berättelser under rubriken ”Anhörigas berättelser” här på sajten. Även debatter är önskvärda, feel free att höra av er.
Vi avhandlade också en massa teknikaliteter, bloggande bygger mycket på det, att försöka få bloggen mer korskopplad för att få in mer trafik och öka kommenterandet. Försök ska göras för få bloggen att ”åka med” hos något större medieföretag, en del kontakter har redan tagits. Även en del smärre layoutförändringar kommer att ske.
Snillen spekulerar. Carl och Anders i möte, jag ser ut som ett miffo eftersom jag försöker fotografera och håller i kameran med en hand, det här var enda bilden som gick att använda.
POSTAT I VARDAG | 3 KOMMENTARER
HT 09 startar nu
Publicerad 2009-08-04
Höstterminen startar så sakta upp. Jag åker till Stockholm på möte under tisdagen, men Anhörigfonden faktiskt. Jag återkommer till vad vi pratade om. Men det är ett litet informellt möte och en slags utvärdering av bland annat mitt bloggande.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Den 2 augusti – en konstig dag
Publicerad 2009-08-02
Den 2 augusti, datumet då Karin har namnsdag, kommer för evigt att bli en konstigt dag. Det är dagen då Karin dog. En dag som hon samtidigt älskade, på många sätt tyckte hon nämligen bättre om sin namnsdag mitt i högsommaren än sin födelsedag i snöblasket i februari. Vi brukade äta jordgubbstårta och bada.
Just i dag är det alltså tre år sedan hon dog, den 2 augusti 2006. Jag försöker låta bli att uppmärksamma den här dagen mer än nödvändigt, vad är det att fira egentligen? Att hon dog?
Men det går heller inte att låta bli. Love och jag har varit och plockat sensommarblommor och satt på hennes grav. Och så har vi pratat om henne förstås. Vi hade ett bra samtal i dag Love och jag. Att vi ska börja om. Han sa så. Ja, vi ska börja om utan Karin. Men hon finns med för alltid i alla fall, la jag till. Men det hade han fattat alla redan.
Jag tror att det finns en mening med att hon dog på sin namnsdag.
2 augusti 2004
2 augusti 2006
2 augusti 2009
POSTAT I VARDAG | 2 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier