Prenumerera på inlägg Projekt ensamhet
Publicerad 2009-07-31
Ensamhet. Tvåsamhet. Jag vaknade upp med feber i går morse, kom som en blixt från en klar himmel. Kände mig frusen och blev kvar hela förmiddagen i sängen. Men sonen ska ju ha mat, åka till kompisar och uppmärksamhet i alla fall. Tänkte då på hur det är att vara hundra procent ensamstående småbarnsförälder än en gång. Det finns liksom inget att vinka på. Ingen som bryr sig om lilla ömkliga mig heller för den delen. Upp och i med dubbel dos Alvedon och in i duschen och duscha borta den värsta febersvetten. I väg till affären, handla, laga mat och skjutsa till kompis. Sedan kunde jag ta hand om mig själv ett tag igen. Tack och lov fyller han tio i år och är precis som mamma en självsäker kille som kan ta vara på sig själv. En ren lyckträff var dessutom att han kunde sova över hos sin kompis så jag fick vara för mig själv och svettas ur den värsta av febern hel kvällen. Men febern hänger i idag också.
(Undrar hur det går med min träning inför Midnattsloppet om två veckor nu? Jag vill ju så gärna springa milen på Söder under 50 minuter en gång, men jag lär väl inte klara det i år heller, uppförsbacken vid Sofia kyrka knäcker mig. Men nu kan jag i alla fall skylla på febern om jag inte klarar det.)
Det här är en sådan typisk situation som man knappt reflekterar över när man lever vanligt familjeliv, som att ensamstående blir det värsta projektet.
POSTAT I VARDAG | 3 KOMMENTARER
Ima, privat sjukvård och stark text
Publicerad 2009-07-30
Jag vill än en gång tacka Ima för hennes två blogginlägg i veckan. Ett par kommentarer har kommit in och en av dem undrar varför sjukvården inte kan se människan i ett större perspektiv. Det är väl den kritiken vi har gemensamt både jag, Ima och Juttan som skrev kommentaren. Att de aldrig lär sig.
Jag har ju som ett led i detta propagerat för privat sjukvård, inte av ideologiska skäl, utan för att jag tror att det skulle fungera bättre om de det fanns en tydligt huvudman med ansvar på riktigt. Eller så lägger vi ner alla landsting och gör sjukvården statlig, för idag är det så att när du som patient skickas emellan landstingen så startar en administration som både kostar pengar och drar personal om du behöver få en behandling som inte finns inom det landsting där du är folkbokförd. Helt onödigt och väldigt ineffektivt.
Martin Gelin skrev ett väldigt starkt och gripande reportaget om bristen på sjukvård i USA i söndagens SvD. Eller vad som händer när allt är privat och man saknar försäkringar. Så kan vi förstås inte ha det heller. Men läs hans väldigt gripande rep här:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3256539.svd
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
”Att stå öga mot öga med djävulen”
Publicerad 2009-07-29
Gästbloggare Ima fortsätter här med sitt andra inlägg. Ima är både cancerpatient och anhörig och har således erfarenhet från båda sidor. I sitt första inlägg beskrev hon hur det är att vara sjuk. I det här berättar hon mer om hur hennes nära har blivit bemötta.
Ambitionen är att ta in gästbloggare ibland för att bredda och låta fler komma till tals. Så hör av dig till mig med inlägg eller förslag på personer som jag kan kontakta.
anders.sundin@mac.com
”Att stå öga mot öga med djävulen”
De närmaste, barnen och sambo, särbo, make/maka borde alltid ingå i patientstödet. Alla behöver prata, mer eller mindre. Alla borde få information. Alla borde i alla fall få chansen, möjligheten.
Ännu, tre månader sedan diagnosen, har INGEN från sjukvården reflekterat eller frågat hur mina barn mår, hur de har tagit det här. Ingen har heller frågat om min Hjärt, hur han mår. Hur det går för oss. Behöver vi någon hjälp?
Inte ens EN fråga… Det är jobbigt. Det är skräck. Som att stå öga mot öga med djävulen. Ensam.
Har det blivit sådan rutin på att bara vårda patient att man inte ser att patient skulle må mycket bättre i sin situation om dennes nära och kära fick det stöd och den hjälp man borde ha rätt till. Om den sjuke fick möjlighet att använda sin energi att fokusera på sin hälsa, att bli frisk, i stället för att stötta och vara stark för att anhöriga ska orka hålla ihop.
Jag har stått på bägge sidorna. Som anhörig när min mamma avled i sviterna av cancer 1981, jag var då 10 år gammal. Fanns inte en tillstymmelse till stöd eller hjälp då. Hon var borta och så var det med det. Det är hon fortfarande. Letade, sökte, i många år innan jag på riktigt insåg att så var fallet.
Nu som patient med skärrade och rädda anhöriga som har det jobbigt att hantera att jag har mindre ork, är tröttare, att jag inte är mig själv, får cellgiftsbehandlingar som tär på både kropp och själ, tappet av hår, peruk och allmän sjukdomskänsla. Enbröstad. Med sina egna tankar och funderingar. Finns inte en tillstymmelse av stöd eller hjälp idag heller, 28 år senare.
I sådana här situationer orkar man inte alltid slåss för att få hjälp, det är annars det som gäller idag.
Ska vi ha det så här? Ska man verkligen behöva vara frisk och envis och leta paragrafer för att få hjälp och stöd?
Är inte sjukvården i Sverige, en av de bättre i världen?
Människan, patienten och anhöriga, kan i alla fall inte räknas in i det…
Min egen styrka har hjälpt mig. Döden flåsar mig inte längre i nacken. Livet blir inte som jag hade tänkt det, men blir det någonsin det? Det blir bara på ett annat sätt.
Jag ser inget längre som självklart, men njuter av varje sekund.
Jag önskar att min styrka räckte till att dela med mig till mina nära och kära. Hade det räckt med enbart min kärlek hade inte någonting varit problem.
Vem ska trösta knyttet?
Ima
snorpan5@hotmail.com
http://www.lifeofima.blogspot.com/
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 3 KOMMENTARER
Gästbloggare: Ima
Publicerad 2009-07-27
Idag är det premiär för det första gästinlägget på Anhörigbloggen. Ambitionen är att ta in gästbloggare ibland för att bredda och låta fler komma till tals. Så hör av dig till mig med inlägg eller förslag på personer som jag kan kontakta.
anders.sundin@mac.com
Först ut är Ima, 39, som bor i Åkersberga är särbo och har tre barn. Hon förlorade sin mor 1981 i cancer och fick i april i år själv diagnosen bröstcancer. Ima vet alltså hur det är att både vara anhörig och sjuk. Under två dagar berätta hon sin historia här på Anhörigbloggen.
Dumbodagen
”Shit! Fan! Vi är för bra för det här… Älskar dig så grymt, innerligt och av hela mitt hjärta. Bara gråter, men snart kommer fightern fram. Cancern, som ligger så lågt ner på skalan, får mig mest förbannad.”
Detta var mitt första meddelande till min Hjärt, min Kärlek, efter mitt besked. Jag kunde inte ringa. Jag hade ingen röst. Jag hade ingen luft. Jag var bara så tom…
Detta var den 17 april 2009. Dagen då jag fick besked om min bröstcancer. Som jag kom att kalla ”Dumbo”.
Dagen då livet tog en ny vändning.
Dagen då inget längre var självklart.
Dagen då jag verkligen kände att döden flåsade mig i nacken.
Dagen då jag insåg att livet inte blir som jag tänkt mig.
Dagen då jag också insåg att jag skulle komma att behöva all min styrka, för mig, för barnen, Hjärt och mina vänner.
Hur mycket anade jag inte då.
Den här dagen var en av de märkligaste i mitt liv. Trots att jag redan ”visste” att jag hade bröstcancer, så var det som att dra ner en rullgardin. Livet passerade verkligen revy.
Allt medan läkaren satt och pratade, använde jag all min energi och styrka att hålla ihop, att inte bryta ihop. För jag visste att släpper jag ventilen brakar jag sönder och samman. Måste vara stark! Under samma kaosartade läkarlugn flög en och miljoner tankar igenom huvudet.
”Jag kommer att dö”, "Vem ska få älska min Hjärt”, ”Vem ska ta hand om barnen?”, ”Ska de också behöva förlora sin mamma, som jag gjorde 10 år gammal?”
Det var inte min egen död som skrämde mig. Det var tanken, kärleken och känslan för de som blir kvar. Hunden?! Vem ska ta hand om hunden? Min lilla bror och min pappa…
Kände ett stort behov av att krypa ur mitt skinn, ur min kropp. Ville inte vara med…
Innan läkaren ens var klar med sitt prat, reste jag mig upp och tänkte gå.
Nu skulle livet fortsätta som vanligt.
Var tvungen.
Höll på att kvävas därinne.
Det blev för mycket.
Så fel jag hade. Det var bara början.
Läkaren lät mig inte gå. Tacksam för det idag, men inte då. Han ville att jag skulle sätta mig i ett rum bredvid för att samla mig lite och kanske ringa till någon. Jag satte mig ner. Ensam i ett rum. Jag och mina en och miljoner tankar.
Jag och alla mina tårar.
Bröt ihop kan man säga.
Vem ska jag ringa? Vad ska jag säga? Hur säger man?
Vet inte hur länge jag satt där. Ensam.
Fick information om att sjukhusets kurator skulle komma att ringa upp mig någon av kommande dagar.
Men nu då?
Jag släpptes hem.
Hem, med ett kaos i huvudet.
Hem till mina barn och min Hjärt.
Var fanns stödet och hjälpen i min krissituation?
Vad säger man till barnen när man inte ens vet något själv?
Vad säger man? Vad gör man? Vad händer?
Jag löste det själv.
Jag samlade ihop mig.
Bet ihop.
Bestämde mig för att hur jag än mår i mitt inre, hur tungt det än är, och hur illa jag än mår så ska jag ALDRIG släppa det på de jag håller kär.
”Jag är snart frisk.” Minns hur jag säger till min 16-åring att ”jag har inte tid att vara sjuk”. Inte en tår jag fällde. Jag är INTE stolt över det. Det är mera tragiskt.
”Jag ska bli frisk, finns inget annat, så är det” Är en annan mening jag yttrat fler gånger än jag kan räkna till. Som ett mantra.
Men det har varit och är tungt.
Jag är patient, cancersjuk, cancerfrisk, mamma, flickvän, exfru och vän. Stöd finns för mig som patient, som sjuk. Men jag måste också vara stöd, vara stark, vara bäst som mamma, flickvän, exfru och vän. För de som jag håller närmast mitt hjärta finns inget stöd i sådana här situationer.
Ima
Läs mer av Ima på hennes blogg: http://www.lifeofima.blogspot.com/
POSTAT I GäSTBLOGGARE | 1 KOMMENTARER
Anhörigbloggen höjer ambitionen
Publicerad 2009-07-24
Vi höjer angelägenheten på anhörigbloggen från och med nästa vecka då bloggens första gästbloggare gör sin debut. Jag vill gärna att fler av er hör av sig och skriver gästinlägg. Det kan handla om det mesta kring att vara anhörig men får gärna vara av debattkaraktär.
Jag ska försöka införa fler återkommande punkter, som gästbloggare och månadens intervju. Missa inte månadens intervju förresten. Juni var sjukhuspräst Mats Johansson och julis profil var Dogge Doggelito. Både hittas under rubriken ”Intervju” här till höger. På måndag höjer vi alltså ambitionen ytterligare då bloggens första gästinlägg från en läsare publiceras. Trevlig helg.
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
På besök hos lokalradion
Publicerad 2009-07-23
I dag har jag pratat i lokalradion om min bok ”Kärlek i cancerns tid” med snälla, gulliga och alltid lika trevliga Marie Björk som kör förmiddagarna hos SR Gävleborg över sommaren. Hon hade fattat vad boken handlar om på ett bra sätt, glömde att säga det till henne förresten.
Jag försöker låta bli att kritisera vården och istället prata om min bok när jag väl får chansen. Men det går liksom inte att låta bli att berätta hur det ser ut för oss anhöriga. Att ingen bryr sig eller lyssnar. Så jag sa det också.
Här i lyssnararkivet går det att höra om man vill och orkar.
Dag: torsdag 23 juli. Och jag var med i timmen mellan 12 och 13, det är bara att blippa och lyssna.
http://www.sr.se/cgi-bin/gavleborg/program/index.asp?ProgramID=60
Så här såg det ut från den sidan av disken jag satt, Marie blev bra på bild på en gång, det här är första och typ enda rutan jag tog.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Beaste Boys Adam Yauch har drabbats av cancer
Publicerad 2009-07-22
Beastie Boys ställer in sin turné och skjuter upp sin kommande skiva sedan det konstaterats att Adam ”MCA” Yauch har cancer. En tumör har upptäckts i munhålan, spottkörtlarna, och är en sällsynt tumörsjukdom.
I ett videouttalande på sin sajt (www.beastieboys.com) berättar Adam Yauch att han kommer att opereras redan i nästa vecka och sedan gå igenom en strålningsbehandling och antagligen även cellgiftsbehandling. Det var för två månader sedan Yauch började känna av problemen när trodde att han hade en förkylning som aldrig gick över, berättar han i videon. Det anses ändå att tumören upptäckts på ett tidigt stadium och de flesta patienter kan i dag botas från den här cancerformen. Cirka 100 svenskar om året drabbas av cancer i spottkörtlarna
Intressant att notera hur alltfler stora artister i dag ger direkta uttalanden på sina sajter och låter fansen höra det direkt från artisten och inte filtrerat genom en nyhets redaktion.
Här kan du se Adam Yauch videouttalande om sin cancer.
http://www.youtube.com/watch?v=u7CH3M7cECI&feature=player_embedded
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Håller gubbrockfanan högt
Publicerad 2009-07-21
I dag är det inte så många som skriver om musik som artister som har några år på nacken ger ut. Därför kommer till exempel starka artister som Loudon Wainwight III helt på undantag. Även sångerskor och låtskrivare som Kate McGarrigle uppmärksammas inte trots att det båda fortfarande har aktiva karriärer. Loudons senaste skiva, ”Recovery”, från förra året fick inte en enda recension i Sverige vad jag vet trots att det är mycket bra. Loudon och Kate har förresten två barn, Rufus Wainwright (f73) och Martha Wainwright (f76), de får desto mer spaltutrymme. Men lyssna först på mor och far så förstår ni lite mer varför de två syskonen låter som de gör. De är båda förbannat bra ska tilläggas.
Martha Wainwright.
Nu sitter jag och lyssnar på en ny platta av Delbert McClinton, en mycket bra artist vid sidan av storheter som Bob Dylan. Texasbon McClinton har varit aktiv på scenen sedan 1962 och gör fortfarande bra plattor. Nya skivan ”Acquired Taste” släpps i augusti här i Sverige och kommer med största säkerhet förbigås med tystnad.
Jag ska skriva en recension till www.rootsy.nu som är en sajt som uppmärksammar den här typen av kvalitetsmusik som oftast lite slarvigt kallas för gubbrock. Vad de nu är för något. Ska kanske tillägga att gubbrock inte verkar ha något med kön att göra, för Lucinda Williams brukar också kallas för det av slarviga recensenter.
Lucinda Williams.
Kolla in Delbert McClinton från det här sköna liveframträdandet på Austin City Limits; ”Giving It Up för Your Love”:
http://www.youtube.com/watch?v=PxNnEEK6uG0
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
En helt vanlig dag på jobbet
Publicerad 2009-07-20
Så här kan en helt vanlig dag när jag jobbar se ut. Allvarliga människor som är koncentrerade och skriver i hast eftersom de har en deadline att passa. Det ovanliga med den här bilden är att det är två kvinnor med, Sara Johansson (Helsingborgs Dagblad) och Karin Skogh (Expressen). Annars är det manlig gemenskap som oftast gäller på matcherna. Både på planen och bland journalisterna.
Här är länkarna till mina ariklar (med syftningsfel och allt efter redaktionens oömma strykningar…): http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/allsvenskan/article5535914.ab
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/allsvenskan/gefle/article5536035.ab
Jag skrev en tredje artikel också, men det vette fan vad den tagit vägen, kanske är den i tidningen, den har jag inte lästa än.
Träffade nu på morgonen den gamle kulstötaren Jimmy Nordin (han som tog sig en rejäl fylla efter EM-misslyckande 2006 i Göteborg och skapade rubriker). Han har precis kommit ut med en bok så vi talade lite om bokutgivning eftersom jag också ger ut en bok i höst. Vi sågs på gymmet (jag tränade, han gjorde det inte). Jag köpte boken av honom i alla fall, ”Fram till EM.skandalen”. Läs mer om den här: http://jimmynordin.se/
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Semsterkoman rullar in
Publicerad 2009-07-19
Mitt i värsta semesterstiltjen tar jag själv lite semester från bloggen emellanåt. Annars vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar mig om jag har semester så där som man gör när man möter någon bekant på stan. Jag vet faktiskt inte, antingen har jag semester jämt eller aldrig. Det blir så när man är frilans, jobb ramlar in lite oregelbundet så där. I kväll ska jag till exempel jobba åt Aftonbladet när Gefle IF möter Helsingborg på Strömvallen. Så då har jag ju inte semester direkt.
Intervjun med mig i Arbetarbladet, http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.1190220, förra söndagen tillhör en av de mest lästa artiklarna på deras webb. Jag får fortfarande kommentarer kring den och jag ska som ett led av publiceringen vara med i SR Gävleborg på torsdag också och prata om boken. Det är inte helt lätt att prata om det här och jag behöver nog träna lite före releasen den 8 oktober känns det som. För jag vet redan flera stora redaktioner som har mig på sina listor och jag vill vara väl förberedd.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Dagens sommartips: Freluga trädgårdsscen
Publicerad 2009-07-16
I dag ska jag tipsa om ett underbart litet ställe i Hälsingland för er som är ute och reser, Freulga trädgårdsscen utanför Bollnäs. Visst är det ett vackert namn, Freluga. Hänvisar helt enkelt till en artikel jag själv skrivit i dagen SvD:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3211701.svd
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Olympiska nätter
Publicerad 2009-07-15
Jag har precis skrivit färdigt en recension på Mikael Wiehe och Björn Afzelius nya skiva ”Olympiska nätter”. Tre cd-n och en dvd. Jag minns när Björn Afzelius dog i lungcancer för tio år sedan. Jag var redaktör för SvD/Nöje när dödsbeskedet kom. Då låg redan en färdigredigerad, bild- och rubriksatt helsida klar. Vi visste att han var svårt sjuk sedan en tid tillbaka.
Cyniskt? Nej, så här går det till på tidningarna och man vet ju aldrig NÄR det händer på dygnet när en känd person går bort. Därför ligger artiklarna färdiga många gånger för att det ska bli en värdig och bra skriven text. Och när vi visste att Afzelius var mycket dålig i sin lungcancer så bad jag en av skribenterna att författa en text. Om jag inte gjort det och fått reda på kvällen att Afzelius dött, hur bra skulle den texten blivit? Självfallet så ändrar man och tar in nyheten för sig, men själva analysen och presentation av den döde är oftast klar.
Jag slutade snart för fem år sedan på SvD, jag vet en artist jag la ut en runa på som vi då visste var sjuk. Den personen lever än.
Visa/Progg
Mikael Wiehe & Björn Afzelius
Olympiska nätter
(Warner)
4/6 Det är lätt att glömma att världspolitiken såg väldigt annorlunda ut för trettio år sedan. Att artister faktiskt sjöng om och försökte på allvar förändra världen med sin musik. Envåldshärskare som Ceausescu, Berlinmuren och apartheidsystemet i Sydafrika var bara några av många oroshärdar när Mikael Wiehe och Björn Afzelius (1947–1999) startade sina karriärer i Hoola Bandoola Band. Redan 1976 blev de soloartister och återförenades som akustisk duo 1982. Det är bra att ha i minnet när man lyssnar på de här tre cd-skivorna som är liveupptagningar från Köpenhamn (83), Västervik (85) och Norge (94). Bland dagens svenska fluff-texter skulle sådana här ställningstaganden uppfattas som provocerande.
”Låtarna får sin textmässiga kraft när vi spelar ensamma eller tillsammans utan band”, säger Björn Afzelius gravallvarligt i SVT-dokumentären från 1987 som finns med som bonus-dvd och som överraskar mer än de tre cd-skivorna. Två fruktansvärt ocoola 40-åringar kunde då fängsla en storpublik med en präktig fredbejakande rädda-världen-attityd som 2009 skulle blivit utskrattat och omgående parodierats av något snajdigt humorgäng. Lite mer av Wiehes och Afzelius uppriktiga engagemang skulle behövas i dag, även om duon emellanåt blev lite påfrestande korrekta.
anders.sundin@mac.com
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Folk läser tidningen fortfarande
Publicerad 2009-07-14
Fortsätter att få glada tillrop för artikeln om mig och min bok i Arbetarbladet i söndags. Det är grannar och gamla polare jag mötte när jag var och hämtade min son Love hos sin polare i dag som hade läst. Folk läser alltså tidningen fast det är mitt i juli. Det är intressant. Annars tror jag att dagstidningen går en dyster framtid till mötes.
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.1190220
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
En helt vanligt dag på Stuvaregatan
Publicerad 2009-07-13
Ser på www.arbetarbladet.se att intervjun med mig är tidningens näst mest läsa artikel även i dag. En dag efter publiceringen. Har fått några till mejl och så var det en kvinna på Ica som hade läst och började snacka också. Hon sa att hon kände igen mig, men jag vet inte vem det var…
Annars har måndagen varit handla, tvätta, städa, laga mat och jogga. Hann se Gefle IF hämta upp 2–0-underläget mot Örgryte på PPV också.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Back from Småland med samma budskap: Vården är ett skämt
Publicerad 2009-07-12
Jag har blivit intervjuad för första gången inför min bok som kommer i höst, i dagens Arbetarbladet: http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.1190220
Precis som vanligt hör folk av sig och är förbannade och känner igen sig. Jag har själv skrivit av och till om det här sedan februari 2007 och kritiken är den samma från alla som hör av sig sedan: Vården fungerar inte och den tar oss anhörig inte på allvar. Vi blir helt utlämnade och vårdens ineffektivitet är som gamla Sovjet. Läs även min Dogge-intervju: http://anhorigfonden.se/blogg_post.php?ID=237.
Jag har som ni kanske märkt även hänvisat och länkat till artiklar som har med det att göra. Nu ramlar ju artiklarna in som berättar om vad som händer när de tar semester på sjukhusen. Få saker irriterar mig så mycket som att man över huvud taget har det uppe: Den som vet, berätta för mig varför inte ett sjukhus är bemannat exakt likadant året om? Du väljer inte när du blir sjuk.
Några mejl och telefonsamtal är vad jag hunnit med och få sedan jag och Love kom hem från Småland för en timme sedan. Så nåt rätt göra jag.
Här kan ni förresten se den trevliga familjen vi besökte i Alhagen, våra fd grannar från Tjärhovsgatan 41, Stockholm, Sweden.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Inregnad i Småland
Publicerad 2009-07-11
Vi åkte från det ena regnrusket till det andra. Det var typ rekordnederbörd i Gävle med 78 millimeter regn på en dag innan vi tog bilen och åkt ner till våra bekanta i Alhagen i närheten av Valdemarsvik i Småland igår fredg. Nu har det regnat hela dagen här också och jag vaknade till en åsksmäll i morse. Men vi har gjort lite småutflykter och varit på loppmarknader. Jag köpte fyra stenkakor och fyra djuptallrikar från Uppsala-Ekeby/Gefle Porslins-fabrik till ett hyfsat pris. Men det är kul att få komma ut och se lite i alla fall av Sverige.
Det är våra granna vi hade på Tjärhovsgatan under alla nio år vi bodde där vi är och hälsar på. Så de känner Karin också.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Dogge, fjällvandring och undermålig sjukvård
Publicerad 2009-07-09
Jag hade tänkte tagit några dagar semester från bloggen efter att jag lagt upp Dogge-intervjun. Många har hört av sig kring den. Tack för det. Men nu har det regnat på tvären i tolv timmar och det går fan inte ens att gå ut. Jag kan inte minnas att jag varit med om maken till regnoväder sedan Karin och jag fjällvandrade 1991. Då satt vi inregnade i Storulvån i Jämtland minns jag. Men i fjällen är det alltid vinter. Nu känns det som om det är oktober utanför fönstret. Vi skulle ha åkt till Småland till våra vänner där i dag, men i det här skitvädret var det bättre att stanna hemma. Orkar inte åka i fem timmar med vindrutetorkarna på helfart hela vägen. Vi får åka i morgon i stället. Har läst korr ännu en gång på boken istället, sista gången hoppas jag, men varje gång hittar man några smågrejor. Men det blir ju en professionell korrekturläsare det sista som sker. Nu läser jag inget mer, jag lovar.
I går var det dags igen: missförhållande på sjukhusen med bl a överbeläggningar eftersom man stänger avdelningar under sommaren på tidningslöpen. Igen. När ska de fatta att det inte går att stänga sjuhusen på sommaren, full bemanning året om, 24–7, är vad jag kräver. Ingen väljer när de blir sjuk. Jag har skrivit det här tidigare och jag skriver det igen. Karin fick symptom under jul- och nyårshelgerna och är döende under semestrarna. Det påverkade oss på många olika sätt. Ska det verkligen behöva vara så? Hon valde inte att bli sjuk då. Det är en grov förolämpning att inte sjukhusen är lika bemannade året om mot oss som drabbas. Alla politiker vet om det och ett bra journalistiskt grävjobb vore att ta reda på hur många av dem som har privata sjukförsäkringar i rädsla för att behöva bli vårdad på ett offentligt sjukhus. Tro mig, nästa alla politiker har det.
Läs DN:s artikel här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/overfulla-sjukhus-granskas-efter-larm-1.907099
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
”Jobbet och Gud blev min räddning”
Publicerad 2009-07-07
Anhörigbloggen fortsätter med att göra intervjuer en gång i månaden. Under juni träffade bloggen sjukhuspräst Mats Johansson. Juli månads profil är rapparen och artisten Douglas León, mer känd som Dogge Doggelito som förlorade sin fru i cancer 2004.
(Har ni någon som ni vill veta mer om får ni gärna höra av er med förslag på personer att intervjua till mig.)
Vi delar ett förfärligt öde Dogge Doggelito och jag. Vi har båda förlorat våra livskamrater och blivit ensamstående med små barn. Karin var 38 och hans fru 32. Min son var 6 och hans dotter 2. Hans fru dog den 1 augusti 2004 efter att ha fått symptom ett halvår före och Karin den 2 augusti 2006 efter sju månaders sjukdom. Likheterna är plågsamt många.
Jag har aldrig tidigare talat med Dogge. Men med hans fru pratade jag med flera gånger i månaden när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet eftersom hon arbetade med promotion på skivbolaget EMI. Dogge vill inte att jag skriver ut varken hans fru eller deras dotters namn.
– De har inget med mitt kändisskap att göra, jag vill hålla dem utanför allt sådant, säger Dogge.
Helt okej. Likheterna är många men den största olikheten mellan oss är att medan Karin och jag levde tillsammans i över sexton år hade Dogge och hans fru precis träffats.
– Allt gick rekordsnabbt. Vi lärde känna varandra genom skivbolaget, hon blev gravid, vi köpte hus, barnet föddes, vi gifte oss, hon gick till doktorn, var full av cancer och sedan dog hon. Allt tog två, tre år. Jag hann knappt reagera, säger Dogge.
Mycket av den här tiden är suddig för Dogge och minnena är lika oskarpa som bilderna han tog på hennes begravning.
– Jag fotograferade för att komma ihåg, alla bilder saknar skärpa. Bilderna visade bara upp mitt mentala tillstånd, säger Dogge.
Hur tycker du att du och din dotter blivit omhändertagna av vården?
– Inte alls. Det var helt värdelöst, jag fick en broschyr eller nåt. Har inte läst den än. Jag gick igenom allt det här själv.
Hur var tiden närmast efteråt?
– Det kom 200 personer på begravningen och telefonen ringde stup i ett. Sedan blev det tyst, som en pungspark. Folk sa konstiga saker när man träffade dem, ”bra att det gick fort så hon slapp ha ont”, ”du kan höra av dig när du vill”, ”vår dörr står alltid öppen” och sånt. Det passar sig inte att säga så, skulle jag höra av mig när jag mådde dåligt? Det fungerar inte så. Jag avsa mig bekantskapen med många och ville inte ha deras fejkteater i mitt liv. Jag lärde mig att se människan på ett annat sätt. Det har tagit fem år, men jag börjar komma ut på andra sidan och det känns bra nu.
Har det här ändrat din syn på det existentiella?
– Jag har varit troende ända sedan jag var liten och det är klart att jag funderat. Jag tror att Gud ledde mig till henne för att förgylla hennes sista tid i livet och hjälpte henne att få göra allt som hon ville hinna med: Att hon fick ett hus, resa, gifta sig, få barn och att hennes mamma fick en bit kvar av henne genom vår dotter. Tror du på Gud vandrar du aldrig ensam. Gud är större än jag själv. Tack och lov hade jag också mycket jobb. Annars vet jag inte hur det hade gått. Jobbet och Gud blev min räddning. Man blir också en sökare på nytt.
Hur har det gått för din dotter som just slutat förstaklass?
– Det har gått väldigt bra. Hon har växt upp utan sin mor och kommer inte ihåg så mycket av henne eftersom hon var så liten. Som tur är har hon sin mormor som blivit lite som en mamma. Det är viktigt med kvinnliga förebilder för ett barn. Men vi kollar på bilder, filmer och pratar öppet om henne. Men hon är sju nu och vill inte alltid höra. När hon blir 14, 15 kanske hon kommer att börja fråga mer igen. Det där måste jag vara lyhörd för och låta henne styra.
Lever du med någon ny kvinna?
– Det där med tjejer blir hur krångligt som helst när man varit med om något sådant här. Alla problem blir så små. Träffar man någon så är det ju en helt annan person som självklart inte kan relatera till det som jag varit med om. Men jag träffar en person nu, ja.
Våra fruars dödsdagar kommer upp dagarna efter varandra om mindre än en månad, uppmärksammar du den på något sätt?
– Aldrig. Det finns inget att fira. Jag går till hennes grav när det faller mig in. Det finns inget som man vill påminnas om, det är så sorgligt att se vår dotter växa upp utan mamma i alla fall. Så det där dagarna får gå förbi orörda för mig.
anders.sundin@mac.com
Fakta Dogge Doggelito
Namn: Douglas León
Ålder: 34 år
Yrke: Rappare och multikonstnär
Familj: En dotter och två pittpullterriers
Intressen: Musik, hundar, tjejer, sport och resor
Favoritfärg: Röd
POSTAT I MåNADENS PROFIL | 0 KOMMENTARER
Anhörigbloggen intervjuar Dogge
Publicerad 2009-07-06
Anhörigbloggen har bokat upp en intervju med Dogge Doggelito i morgon tisdag. Går allt som det ska ligger den utskriven och klar här någon gång i morgon eftermiddag. Han är en skön kille som tyvärr delar samma öde som jag: Fru som dör alldeles för ung i cancer och blir ensam med ett litet barn. Vi får se vad han säger om det i morgon. Men det ska bli kul.
Jag har alltid gillat Dogge och The Latin Kings ”Välkommen till förorten” från 1994 är en av de allra viktigaste svenska plattorna som någonsin getts ut. I samma klass som Nationalteaterns ”Livet är en fest” och Pugh Rogefeldts debut ”Ja dä ä dä”.
Här är länkarna till min artiklar i Aftonbladet i dag om matchen Gefle vs Häcken i går:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/allsvenskan/gefle/article5474529.ab
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article5475594.ab
POSTAT I INTERVJU | 0 KOMMENTARER
Manligt mys i katakomberna
Publicerad 2009-07-05
Kolla så mysigt vi fotbollsreportrar har tillsammans när vi trängs i Strömvallens inre i jakt på spelare efter matcherna. Gefle IF:s Jonatan Berg svarar vänligt på frågor i bara kallisipperna. Han är förresten storebror till U21-EM-stjärnan Marcus Berg. Han ser så där lagom intresserad ut va?
Jonatan Berg, TT:s utsände och Gefle Nyhetsbyrås Daniel Sandström.
POSTAT I MEDIER | 0 KOMMENTARER
Jäpp, nu är det jobb igen
Publicerad 2009-07-05
I kväll möter Gefle IF Röva (Häcken, visst är det ett urlöjligt skämt att kalla Häcken för röva?) och jag är förstås där som Aftonbladets utsände. Det har varit ett långt uppehåll och jag har inte gjort en match sedan i slutet av maj faktiskt. U21-EM har varit anledningen till uppehållet. Love får vara med sin morbror och moster under tiden.
I morgon ska jag ta tag i nästa intervju för anhörigbloggen hade jag tänkt. Det är väl lite halvfart på det mesta så här mitt i högsommaren så det kan vara svårt att få tag i folk.
Jag får kommentarer här ibland, mer sånt för bövelen, jag har bland att fått från Kristin. Men jag vet inte vilken Kristin det är, jag känner två nämligen. En i Stockholm och en här i Gävle.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Nix, det blev inget jobb
Publicerad 2009-07-04
Nej, jag fick inte jobbet som verksamhetschef för Musikhuset här i Gävle jag sökte. Ett hus som ABF och Studieförbundet Vuxenskolan driver många studiecirklar och som är fullt av replokaler för olika band i den gamla Sjömanskyrkan. Det stod mellan mig och en till. Men jag är mest glad att jag sökte jobbet och blev kallad till intervju i alla fall. För jag är inte säker på att det var jobbet för mig egentligen, det lät som rätt mycket administration och det är jag kass på. Och jag är nog journalist i första hand trots allt. Men saken är att jag sökte ett jobb, det var ett viktigt steg för mig i mitt arbete att komma vidare.
I går hade vi grillkväll med Karin syster och bror Ami och Erland Dahlblom och deras familjer på vår terrass uppe på taket här. Då såg det ut så här:
Ami och Erland Dahlblom, min svägerska och svåger in action.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
En vanlig morgon på kvartersgymmet
Publicerad 2009-07-03
Hockeyproffsen på sommarbesök på gymmet drar sig allt mer för sig själv. Jag förstår det. Men det är kul för min son Love, 9, som är med och se skymten av dem i alla fall. Mathilda, 17, som ska boxas i OS i London 2012 om allt går som det ska kör alltid stenhårt. I dag hoppade hon hopprep så det stod härliga till utanför på innergården.
”Man boxas väl med händerna?”, undrade Love. Nej, man boxas lika mycket med fötterna faktiskt.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Bland abborrar och lokaltidningar
Publicerad 2009-07-02
Har nu gett den första intervjun som har med min bok att göra. Det kändes bra, jag visste inte hur jag skulle reagera. Det var en av lokaltidningarna och jag såg det som ett prov för hur det kommer kännas inför hösten när väl boken finns tillgänglig. Medier på lokal nivå kan jag själv hantera och säga ja och nej till, men intervjuförfrågningar på riksnivå, vilket kommit flera alla redan, får förlaget ta hand om. Det blir för råddigt för mig att hålla koll på.
Tjejen som gjorde intervjun skötte sig bra. Det kan inte vara så lätt för henne heller med tanke på ämnets karaktär. Hon tog god tid på sig om man säger, jag ville i väg och bada. Men hon var inte för vördnadsfylld och att intervjua journalister är bland det svåraste jag vet i alla fall. Hon skötte sig bra och jag klarade av det.
Här tre abborrar som vi drog upp i går och som vi sedan rökte i en liten ABU-rök.
Det blev fantastiskt gott.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Lammkorv, pussar och äldre kloka kvinnor
Publicerad 2009-07-01
Så här himla fin ingång har de på Bonnierförlagen. Jag var ju där igår, Sveavägen 56. Ett mycket bra och inspirerande möte. Jag är redo för att bli utgiven. Många är också intresserade av att träffa mig och prata om boken. Tur att jag är i goda händer.
Jag var ner i Hötorgshallen precis som vanligt när jag är i Stockholm efter att jag var klar med vårt möte. Där brukar jag och Karin ses på luncherna ibland när vi jobbade och bodde i Stockholm och äta merques (algerisk lammkorv) tillsammans. Vi hade faktiskt våra arbetsplatser på samma gata: Mäster Samuelsgatan.
Ibland undrar man om det finns en tanke bakom allt. Så här års går det ju faktiskt att köra bil i Stockholm eftersom alla stekare är på landet. Efter att ha kommit in via Norrtull körde jag Sveavägen och tog av Tegnérgatan-Döbelnsgatan och sedan backen upp vid Johannes kyrka, där jag till och med enkelt hittade en parkeringsplats på Kammakargatan. Och eftersom jag kommit tidigt på grund av uteblivna köer så tog jag en promenad kring kyrkan. Pang, så kom minnena över mig. Hur Karin och jag köpte med oss mat en lunch en gång och gick och satte oss på den stora kyrkogården på en bänk här och åt tillsammans precis en sådan här ljuvlig sommardag för några år sedan. Jag minns inte alls vilket år det kan ha varit, 2001, 2002 någon gång. Men jag undrar hur minnet fungerar, för jag har ju inte ägnat det där en tanke. En sak minns jag bestämt: Vi pussades. Jag skulle verkligen behöva pussas lite förresten.
Jag gick till sist in i den stora praktfulla kyrkan och tände ett ljus för Karin. På vägen ute fastnade jag med en kvinnlig äldre kyrkvaktmästare och vi talades vid en bra stund, djupa tankar och hon var en sådan där person som man känner omedelbar respekt för. En klok kvinna. Vad vi talade om behåller jag för mig själv.
***
Jag var in en snabbis på Svenska Dagbladet också och sa hej till min bästis Clemens Maria Poellinger. Han hade lagt på sig nåt kilo, men i det här fallet är det positivt. Pratade en stund med Annina Rabe, kramade Bo Löfvendahl, tjabbade med Kjelle och hejade snabbt på Janne Bengtsson. Jag saknar dem ibland. För ni har ju märkt här att jag börjar behöva ett jobb att gå till. Men som jag brukar säga: Jag är man, snart 50 år, har ett svenskt namn och är heterosexuell – jag har allt emot mig för ett fast jobb i mediebranschen.
***
I dag blir det en dagsutflykt till min barndomskompis som har en stuga i södra Hälsingland, ett ställe med det förfärliga namnet Älgnäs. Långt ifrån lika vackert som det ställe jag jag precis gjort ett jobb för SvD åt som ligger några mil därifrån, Freluga. Vi ska i alla fall fiska. Och bada förstås.
***
Om min idé jag tog upp med förlaget föll i god jord vet jag inte. Men den verkade inte körd i alla fall. Tar den igen till hösten.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier