Prenumerera på inlägg Jävla mors dag II
Publicerad 2009-05-31
Så var det då mors dag. Vi har pratat om det på morgonen jag och Love. Han har ingen mor och min mor (hans farmor) är väldigt sjuk och inte riktigt kontaktbar. Det som trots allt är bra är att för Love har det sett ut så ett tag nu så han reflekterar inte så mycket mer över det på ett barns vis, utan det är helt enkelt en realitet som han lever i och med. Men när jag sa att jag skulle åka till farmor med en blomma så undrade han: ”Du åker väl med en till Karin också?”
Han säger ofta Karin när han pratar om sin mamma, i tredje person. Jag vet inte varför och vad det kan betyda, men så gör han i alla fall. Han hade inte tid att följa med för han skulle till sin kompis och spela Yu-Gi-Uh. Jag svarade, ”Ja, det ska jag”, förstås.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Bråda sista dagar på före sommarlovet
Publicerad 2009-05-30
Det är sköna dagar för en som ska sluta trean så här års. Först lite läger i skogen med bad, kanotpaddling och fiske med klassen. Sedan den årliga friidrottstävlingen för alla ifrån trean till sexan nu under helgen. Bara att gå loss och have fun liksom. Springa sextio meter, stöta kula, bada och hoppa längdhopp samt att ha alla mat fixad och klar när man blir hungrig… Det är nästan så jag blir lite avundsjuk.
POSTAT I SKOLA | 0 KOMMENTARER
Jävla mors dag
Publicerad 2009-05-29
Hur gör man med mors dag med en kille som förlorade sin mamma när han var sex år två veckor före han började ettan? Svara den som kan…
Den här typen av firande har aldrig varit min påse, men det växer ju allt mer och det går inte att bara låtsas som om den inte finns heller. Men vad ska han säga när barnen ska rita något till mamma eller pyssla med något som fröken tycker att de ska ge till mamma på mors dag? Det är trots allt rätt ovanligt att vara utan mamma när man går i lågstadiet så lärarna tänker inte så. Jag bad Loves fröknar första året om att tona ner morsdagsgullandet. Men jag kan ju inte överbeskydda honom. Jag vet bara att han är rustad att klara av sånt, men det är klart att han känner sig utpekad och annorlunda någonstans.
Men vad ska jag göra och säga? Har faktiskt inte en aning.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Dave Gahan har opererat bort en tumör
Publicerad 2009-05-28
Dave Gahan, frontman och sångare i Depeche Mode, har opererat bort en tumör i urinblåsan. När turnén ställdes in i början av maj uppgavs det att Dave Gahan, 47, hade magproblem. Men det visade sig alltså att han hade cancer som nu opererats. Turnén ska återupptas den 8 juni och därmed kan Depeche Mode spela på Arivkafestivalen den 3 juli som planerat.
”Vi är såklart oerhört lättade att Gahan har blivit frisk och över bekräftelsen att spelningen på Arvika blir av som planerat”, säger Olov Hallberg, huvudansvarig Arvikafestivalen i ett pressmeddelande. Jag vet inte om jag skulle vågat använda formuleringen ”blivit frisk”. Så fort går det liksom inte och jag utgår ifrån att Gahan får cellgifter och/eller blir strålad för att förhindra dottertumörer.
Läs mer på Depeche Modes officiella sajt. http://depechemode.com/news.html
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
School’s Out
Publicerad 2009-05-28
Nu sitter man här och funderar över skolvalet igen. Och som vanligt blir det så påtagligt att jag inte har någon att diskutera det med. Love slutar ju lågstadiet om två veckor och han kommer då att skiljas från sina kompisar han gått med i tre år eftersom han byter skola. Men jag har ingen att diskutera det med, bara att få säga det högt, ”det blir bra det här”, till hans mamma och få en nick eller annan subtil bekräftelse och medhåll skulle vara skönt. Men jag vet att det blir bra, men skulle gärna få lite medhåll…
POSTAT I SKOLA | 2 KOMMENTARER
Kulturkrock mellan konstnärer och kulturtanter
Publicerad 2009-05-27
Förra året intervjuade jag den nyutnämnde Carnegiepristagaren Kristján Guðmundsson som fick Nordens mest prestigefyllda konstpris igår. Jag har gjort en hel del intervjuer genom åren. Somliga minns man inte över huvud taget, medan andra kommer man ihåg hur länge som helst. Kristján Guðmundsson glömmer jag aldrig. En lång och ståtlig karl född 1941 som ställde ut på Gävle Konstcentrum tillsammans med sin bror Sigurður Guðmundsson och deras respektive söner Gudmunður Kristjánsson och Árni Guðmundsson. Ja, ni ser, det heter nästan samma sak allihop. Tre av dem Guðmundsson i efternamn, den som inte gör det heter Gudmunður i förnamn och Kristjánsson i efternamn eftersom hans far heter Kristján i förnamn…
Så det var fullt sjå att hålla reda på vem som hette vad, och som bilden visar här nedanför så var det svårt att få dem att stå still också. Rena cirkusen ett tag där jag på allvar funderade på att klistra namnlappar på dem.
Kristján, Sigurður, Árni och Gudmunður, eller hur det nu var…
Foto: Pernilla Wahlman.
Men de var roliga och konsttanterna i vänföreningen på plats var så oerhört stolta och vänligt vördnadsfulla mot bröderna som är rejält kända och erkända i konstvärlden, så det var inte överraskande att Kristján Guðmundsson fick priset i går. Damerna skulle gå ut och äta middag med herrarna efter vernissagen. Problemet var bara att kulturtanter alltid underskattar konstfarbröders idrottsintresse. Eftersom tanterna inte hade en susning om att det samtidigt pågick ett fotbolls-EM hade de förstås heller ingen aning om att en av turnéringens prestigematcher skulle spelas samtidigt som de skulle äta middag: Holland vs Frankrike.
Eftersom Kristján och Sigurður Guðmundsson har bott i Amsterdam i många år så ville de förstås inget hellre än att se just den matchen på tv. Men de ville heller inte vara oartiga. Så där satt jag och intervjuade och åt småkakor med bröderna i en soffa medan de två mest uttryckte sin oro och var allvarligt bekymrade över hur de skulle ta sig ur knipan de hamnat i. ”Vi måste äta fort” försökte Kristján, ”Ja, ja, självklart”, la Sigurður till utan att låta allt för övertygande.
Mellan deras diskussioner svarade de artigt på mina frågor och jag tycker att intervjun blev ganska bra till sist. Men bröderna kunde inte släppa det där med hur de skulle få se matchen. Och jag undrade hur de skulle greja det hela, för att det skulle göra det var jag fullständigt övertygad om, när jag lämnade dem för att gå hem och se matchen efter intervjun.
När så Sigurður Guðmundsson två dagar senare utför ett performance på Konstcentrum, han gick in i trälåda och låtsades vara en skulptur som pratade, så frågade jag honom efteråt hur det gått. Han strålade av lycka eftersom Holland spelat fullständigt briljant fotboll och vunnit tungviktsmötet med 4–1. Han berättade att de hade sett matchen på en sportbar dit de övertygat kulturtanterna att de absolut måste äta.
Intervjun med isländska konstfamiljen här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1373967.svd
***
Här kan ni läsa mer om Carnegie Art Award av min gode vän och SvD:s konstredaktör Clemens Poellinger.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2957551.svd
***
När vi ändå är inne på konst, se den här underbara liveupptagningen med Kraftwerk: Electro Kardiogramm; http://www.youtube.com/watch?v=ovCK97hFiSI
***
POSTAT I MEDIER | 0 KOMMENTARER
Fotboll är lika med manlig gemenskap
Publicerad 2009-05-26
Jag skriver allsvenskan i fotboll åt Aftonbladet. Bevakar Gefle IF:s hemmamatcher på Strömvallen. I går kväll var det match igen när Gefle tog emot AIK. Då är det alltid fullt drag både på läktaren och bland pressen. Stockholmslagen drar alltid till sig extra stort intresse så det var mer än fullt på pressläktaren. Men inte en tjej så långt ögat nådde. Enda tjejen jag till sist hittade efter lite besvär var min kompis Pernilla Wahlman som fotograferar åt bildbyrån Scanpix.
Så här såg det ut på presskonferensen efteråt, sann manlig gemenskap med allvarliga miner på män som gärna använder poetiska metaforer i sina krönikor. Fotbollsreportrarna och krönikörerna är generellt ett betydligt allvarligare släkte än hockeyns dito. Nu när jag tänker efter så var Karin från Expressen där också, men hon verkade vara ledig.
Bevakar även Brynäs matcher härifrån åt Aftonbladet på vintern. Hockeyn drar till sig ett betydligt större intresse från kvinnorna både bland publik och press. Jag kan inte förklara varför tjejerna gillar hockey bättre. Men där har fotbollen något att fundera över. Varför kan man inte locka kvinnor på samma sätt som hockeyn och ska sanningen fram så är det mest farbröder som är intresserade av fotbollen också. Så föryngringen kan bli ett problem för fotbollen på sikt.
Gefle vann förresten mot AIK (1–0) i allsvenskan för första gången sedan 1983 och ligger nu helt sensationellt en på en fjärde plats.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/allsvenskan/article5224034.ab
***
Läser att islänningen och konstnären Kristján Gudmundsson fått det prestigefulla priset Carnegie Art Award på en miljon kronor. Intervjuade hela familjen för SvD förra året, det var hur roliga som helst, läs mer här http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1373967.svd
POSTAT I MEDIER | 2 KOMMENTARER
Cancer vet ingenting om gullvivor…
Publicerad 2009-05-25
…det gjorde inte jag heller för några år sedan. När jag stressade som värst på mitt jobb på SvD märkte jag inte ens årstidsskiftningarna. Nu gör jag det. Och jag försöker verkligen ta vara på dem på bästa sätt. Ett sätt är att jag plockar blommor (se även tidigare blogginlägg där min kompis tycker jag är lite gay när jag plockar blommor).
Jag börjar med vitsipporna, fortsätter med liljekonvaljerna och här ser ni ett gäng ö-plockade gullvivor. Jag tog min lilla båt, Ockelbo B15 från 1975 med vidhängande 15 hk Mariner från 1983, och åkte till närmast ön härifrån, Limön. En jättevacker ö där min kompis har en stuga som han håller på och snickrar på. Det måste vara lugnt på havet om man ska köra dit med en sådan här liten öppen båt, men det var det på söndagen. Där hittade jag den här fina buketten. Ja, killarna tyckte jag var lite fjollig, vet inte vad det beror på. Å andra sidan heterokompenserade vi det rejäl med att G drack kaffekask – kokkaffe och Renat.
Oftast sätter jag vitsipporna och liljekonvaljerna på Karins grav förstså. Hon tyckte om när jag plockade blommor åt henne, så då fortsätter jag väl bara. Säsongen är ju snart över.
Få se om det blir nåt bråk när AIK:s flåbusar kommer hit i kväll när Gefle IF möte AIK på Strömvallen, det ser i alla fall ut att bli en fin kväll. Och Aftonbladet skickar hit en till reporter, det känns bra så jag slipper vara ensam utifall det händer något.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Cancer vet ingenting om blues
Publicerad 2009-05-24
Jag vill bara länka till Mats Olsson superfina text om hans vän Lennart Persson ur Expressen i dag, ”Cancer vet ingenting om blues”.
http://www.expressen.se/sport/1.1580501/olsson-cancer-vet-ingenting-om-blues
POSTAT I MEDIER | 0 KOMMENTARER
Bland sjukhuspräster och debutanter
Publicerad 2009-05-24
Nu har jag bestämt mig vad jag ska skriva om i debutantbloggen som jag blivit ombedd att göra. Alla andra där skriver om hur det våndas inför utgivningen och hur stolta de är över sin bok. Om processen fram och hur glada de är att få bli utgivna. Och det förstår jag, det är ofantligt svårt att bli utgiven har jag förstått idag. http://www.debutantbloggen.se/
Men jag hade gjort precis vad som helst för att slippa skriva min bok. Jag är glad att det blir utgiven, visst, men jag hade varit allra gladast om min historia aldrig hänt och jag aldrig behövt skriva boken. Den tråden tänker jag ta upp.
***
Läsare av bloggen med gott minne minns kanske att jag lovat att intervjua en sjukhuspräst. Jag har inte lagt ner det, det är bara så att han är väldigt upptagen, vi har bestämt möte och det blir efter midsommar. Så det kommer en intervju om en dryg månad.
POSTAT I VARDAG | 1 KOMMENTARER
Sånger om sex, Gud och ond bråd död
Publicerad 2009-05-23
Känner mig lite splittrad mellan två böcker för tillfället. Tänkte ge mig på Joyce Carol Oates dagböcker, har inte läst så mycket av henne, så det är dags nu kändes det som. Men har även precis fått ”Ensamhetens broar” av Augustin Erba. Augustin och jag känner varandra sedan vi gick på Journalisthögskolan i Stockholm ihop i slutet av 1980-talet. Han har bett mig skriva något på debutantbloggen http://www.debutantbloggen.se/ som han driver. Kul.
Då känns det som om jag borde läsa hans bok allra först, eller hur? Har läst några sidor och den verkar verkligen vara välskriven. Många semikolon och kolon blir det, om jag säger som så…
***
Samtidigt läser jag också ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” av Lennart Persson. Men det är en bok som handlar enskilda låtar personligt berättade av Persson, så den kan man läsa lite här och där. Jättefin titel i alla fall. I dag hyllade TV4 Lennart Persson på morgon-tv. Bra.
***
Även unga hockeyspelare blir cancersjuka: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockeybladet/internationellt/article5204867.ab
***
Såg Siri Hustvedt bli intervjuad nu på morgonen också. Otroligt inspirerande kvinna, jag måste nog läsa hennes nya bok ”Sorgesång” också.
***
Lördagslunch: stekt strömming och potatismos.
POSTAT I BöCKER | 0 KOMMENTARER
Måndag hela veckan
Publicerad 2009-05-22
Klämdag. För mig är alla dagar klämdagar. Det låter kanske härligt, men egentligen är det inte det. Alla dagar ser i stort likadana ut, ungefär som ”Måndag hela veckan”, filmen där Bill Murray vaknar upp till exakt samma dag hela tiden. Det blir så när man inte har något jobb att gå till och saknar arbetskamrater helt när man jobbar hemifrån. Jag ska inte fördjupa mig i det nu.
Så vad vi ska göra i dag när vi är lediga tillsammans har jag inte en aning om, inte lördag och söndag heller.
Men eventuellt kommer Karins bror Erland hit med sin dotter och mitt gudbarn, Sandra Karin Ing-Marie Dahlblom som är två år. Hon har Sandra som tilltalsnamn men det känns oerhört speciellt att hon heter Karin Dahlblom och att jag får vara hennes gudfar. Hon föddes efter Karins död, men hon visste att hon var på gång i alla fall och var oerhört glad för det. Loves kusin.
Efter lunch ska i alla fall Love spela Yu-Gi-Oh-matcher med sin kort på ett ställe med en massa andra grabbar, för det är mest grabbar som håller på med Yu-Gi-Oh. Det är japanska mangakort med olika poäng och krafter. Det är väldigt komplicerat och jag fattar ingenting, men killarna är väldigt inne och koncentrerade när de spelar. Jag tycker att det kul, hellre det än hockeybilder som de bara byter med varandra, här använder de skallen rejält. Lite som schack. Risken man tar är väl att grabben blir en nörd…
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Tommy Sjödin till Rögle
Publicerad 2009-05-21
Karin gillade hockey och framför allt Brynäs. Och jag tänker förstås på vad hon skulle sagt nu när urbrynäsaren Tommy Sjödin lämnar klubben för att bli assisterande tränare åt Ängelholmslaget Rögle. Sjödda har nästan 700 elitseriematcher i ryggen med Brynäs.
Det här kortet såg han personligen till via en bekants bekant att Karin fick efter att hon opererats våren 2006. Det var väldigt gulligt av honom. Tommy Sjödin är en reko karl och jag träffar honom då och då genom jobbet och även på stan i bland. Jag ska påminna honom om kortet nästa gång jag stöter på honom.
***
I dag går vi på gymmet tillsammans jag och Love så han får se vart jag går någonstans på morgnarna ibland när jag lämnat honom på skolan. Det ligger på Brynäsgränd och är lite så där ruffigt newyorkigt. Trevligt ställe, alla från NHL-stjärnan Nicklas Bäckström, en 17-årig boxartjej som satsar på OS i London 2012 till vanliga saggiga farbröder som jag och pensionärstanter går där. Väldigt familjärt. Och inte minst, ingen gladreggae eller annan jobbig musik i stereon, näe, här bössar man på med Rockklassiker. Det är ett soundtrack som passar bättre tycker jag.
***
Jag glömde det allra viktigaste när jag förklarade varför jag skriver på min bok. Nummer ett i alla lägen är att jag vill hylla Karin som jag beundrar mer än någonting annat.
***
Musikkritiker Lennart Persson (1951–2009) som jag skrev om här tidigare i veckan som gick bort på rekordtid i cancer har fått en alldeles egen grupp på Facebook, det tycker jag är fint.
Här går det att läsa texter av honom på hans sajt ”Texter från andra sidan mainstreamfloden. Om musik, film, böcker och andra kärleksförklaringar”:
http://lennartpersson.se/texter.php
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Dragqueens i limousiner
Publicerad 2009-05-20
Jag börjar faktiskt inse att ni är några stycken där ute som kommer att läsa min bok när den väl kommer ut efter sommaren. Jag har nog egentligen inte reflekterat över vad det innebär för mig: Att totalt okända människor kommer att veta massor om mig och Karin.
Vad som sedan ligger i deras tolkning kan jag inte råda över. Så varför gör jag det är frågan att fundera kring. Jag känner bara att eftersom ingen från sjukvården bryr sig om att utvärdera eller ta reda på mina fullständigt vedervärdiga erfarenheter och lära sig något av det så vill jag berätta hur brutal verkligheten är för mig och massor med andra. För de står en lång kö med människor och deras familjer som i dag inte vet att det kommer att bli sjuka och väntar på det som jag varit med om. Jag kan dela med mig och på så sätt göra det enklare. Jag vet det. Sedan får folk tycka precis vad de vill om min bok. Jag känner mig säker på den.
***
Min kompis Peter tycker att jag är lite gay när jag plockar vitsippor, vad ska han säga nu när jag plockat liljekonvaljer?
***
Fortsätter min hyllning till Lennart Persson med att lyssna på Mary Gauthier hela dagen, han skrev om henne i sin bok ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” också. Just nu kör jag ”Drag Queens In Limousines”.
POSTAT I VARDAG | 2 KOMMENTARER
Sveriges största musikskribent är död
Publicerad 2009-05-19
Musikskribenten Lennart Persson är död. Och jag funderar över hur livet och ödet egentligen fungerar. För det kan inte vara en tillfällighet. Jag kommer hem från gymmet och känner att jag bara måste lyssna på Mary Gauthier. Jag började göra det redan i min Iphone på tåget till Stockholm i går. Hennes ”Mercy Now” var den enda jag hade av henne i telefonen, en fantastisk platta. På perrongen träffar jag Rolf Lassgård, vi är båda hardcorefans av altcountrysångerska från Södern visar det sig. Vi gör sällskap på vägen in mot centrum och pratade bara om henne. Han älskar hennes senaste ”Between Daylight And Dark”. Så alldeles nyss gick jag fram till min musikdator och letade reda på plattan.
Det var musikskribenten Lennart Persson som gjorde att jag fick upp ögonen för Mary Gauthier. När jag sedan loggar in på Facebook och Twitter ser jag att han är död. Cancer förstås.
Fan, fan, fan, ännu en. Jag blir så himla ledsen varje gång. Har hört talas om att Lennart varit dåligt ett tag, men det har gått enormt fort. Jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt väl. Vi har träffats några gånger, inte mer. Men jag tycker att jag kände honom i alla fall. För så fort han skrev om en platta så visste jag att jag också skulle tycka om den. Han var den som kunde skriva precis så man omedelbart förstod att det här var plattan för mig. Och oftast om artister så väldigt långt bort från mainstreamfållan. Vilken annan i Sverige skrev passionerat om Mary Gauthier, Derek Trucks, Lucinda Williams, Rufus Thomas, William Bell, The Temprees eller andra artister som de flesta aldrig hört talas om. Jo, Lennart Persson. Kunnig och välformulerat i tidningar som Sydsvenskan, Kvällsposten, Expressen, Aftonbladet och DN genom åren.
Han ingick ett tag tillsammans med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson i Feberkvartetten som var tidigt ute med en musiksajt. Lennart var den som var minst känd och minst hip av de fyra på 1990-talet. Men han var ändå alltid överlägset bäst. Febergänget gav också ut samlingsplattor utifrån sin egna smak, samma där, Lennart var bäst.
Foto: Per-Anders Jörgensen/Reverb
Lennart Persson har också gett ut böcker. ”Sånger om kärlek” från 2005 och ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” från 2008, jag ska gå ner på stan och köpa dem nu. Lennart Persson blev 58 år.
Uppdat: Det var då själva den att det var hans död som fick mig till sist gå att skaffa ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död”, det är en jättefin bok.
POSTAT I MUSIK | 0 KOMMENTARER
Stockholm hela dagen
Publicerad 2009-05-18
Jag har varit i Stockholm i dag. På förmiddagen var jag hos förlaget Wahlström & Widstrand som ger ut min bok ”Kärlek i cancerns tid” till hösten. Det var ett bra möte. Det känns konstigt att träffa människor jag aldrig träffat som läst och som vet väldigt mycket om Karin och mitt liv alla redan. Men det är dags att vänja sig inför utgivningen.
Jag hade också ett väldigt bra samtal på eftermiddagen med min kompis Karin Thunberg på Svenska Dagbladet. Vi hade platserna bredvid varandra när jag jobbade på SvD, så vi känner varandra ganska bra. Förutom att hon är kolumnist och krönikör så har hon ju skrivit några böcker, bland annat uppmärksammade ”En dag ska jag berätta om mamma” som gavs ut förra året. Den är precis som min väldig privat och utlämnande. Hon berättade lite vad som kan hända mig när den kommer ut (8 oktober). Det var gulligt av henne och jag tar med mig hennes råd på största allvar. Vilka behåller jag för mig själv.
Ibland undrar jag också om hur det kommer sig att jag hela tiden stöter på människor som råkat ut för cancer. Eller är det bara som det är när man väntar barn, helt plötsligt ser man gravida kvinnor överallt?
Min lägenhet kommer att stå tom en månad under sommaren och jag träffade en bekants bekant som är intresserad och bo där eftersom hon saknar bostad i sommar. Det visade sig att hon förlorat sin mor i cancer när hon var 16 år, hon har två yngre syskon. Jag blir väldigt berörd när jag hör sådant.
***
Hann in på Hötorgshallen innan jag tog tåget hem och köpte med mig 1 kg mild och 1 kg stark merques, algerisk lammkorv som är det godaste jag vet att grilla. Även fyra fina lammkotletter och harissa, en superstark chilipasta man använder i Nordafrika. Jag köpte en tub åt min kompis Peter också, han gillar sånt.
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Mediebilden av sjuka kändisar II
Publicerad 2009-05-17
Det var väl bara en tidsfråga innan även Michael Jackson skulle placeras bland de cancersjuka. Båda kvällstidningarna rewrightade The Suns artikel med rubriken ”He’ll Beat It” i helgen där Kungen av Pop ”enligt uppgifter” fått diagnosen hudcancer. Artiklarna illustreras med paparazzibilder där Jackson bär munskydd och där man ser att han är röd och har utslag i ansiktet. Bilderna sägs vara tagna när han lämnar en hud- och cancerklinik i Santa Monica, Kalifornien.
Källkritiken har försvunnit helt någonstans på vägen när artiklarna sedan skrivits om till svenskan. The Sun har åtminstone artikeln publicerad under vinjetten ”Gordon Smart’s Bizarre”.
POSTAT I MEDIER | 0 KOMMENTARER
Mediebilden av sjuka kändisar
Publicerad 2009-05-16
”Kämpa Klabbe”, ”Fast besluten att besegra cancern”, ”Nu väntar hårt arbete och jävlar anamma” och ”Står inför sitt livs fight” är bara några av rubrikerna kring att fotobollsspelaren från VM-bronslaget 1994 Klas Ingesson, 40, har fått cancer. Diagnosen lyder myelom som är en blodcancersjukdom som är mycket allvarlig. Jag är den förste att beklaga och sänder mina tankar till både honom och hans familj förstås. Han lät meddela det via TT, Tidningarnas Telegrambyrå i torsdags.
Medierna gick bananas vilket ger funderingar av mediebilden kring cancer och cancersjuka kändisar. Metaforerna blir oftast kring ord som ”kämpa”, ”sitt livs match”, ”tänker utmana och besegra sjukdomen”. Visst är det så och det är säkert nyttigt att Ingesson i det här fallet är en före detta toppidrottsman som är van att jobba med mål och målbilder och samtidigt har fysisk styrka. Men jag vänder mig ändå mot känslan jag får att alla dem som inte klarar sig inte har kämpat tillräckligt. För det finns där någonstans i undertexten.
Det är lite så jag känner; jaha, alla som inte kämpar klarar sig inte. Jag kan lova er att Karin kämpade som få, hon cyklade en och en halvmil till sjukhuset varje vardag i sju veckor för att få strålning, hon gick långa dagliga promenader, hon gick till sitt arbete för att avsluta vissa saker hon inte hann slutföra före hon skulle gå igenom en sex timmar lång operation. Hon vägrade gå med att hon var svårt sjuk över huvud taget. Kämpa är bara förnamnet på hennes inställning och insats. Men det räckte tyvärr inte. Men det hade på inget vis med hennes inställning att göra att hon fick metastaser som dödade henne. En del gånger går det inte att rädda människan, så är det bara. Då kan det heller inte ses som ett misslyckande och att det var fel på inställningen. För det är den risken jag ser i den här mediebilden.
Jag jobbar ju åt Aftonbladet och hade igår ett samtal kring detta med en av nyhetscheferna där. Jag säger inte att de gör fel, men dramaturgin att först måla upp den sjuke som dödssjuk och sedan hylla honom/henne som en hjälte och en kämpe när och om alla behandling fungerar är inte korrekt. Den är ofta istället djupt orättvis och direkt förolämpande mot oss som drabbats. Jag tycker att alla redaktioner ska ha det i åtanke.
Jag hoppas också att Klas Ingessons familj får det stöd som de nu behöver.
”Skräckbilderna på Patrick Swayze” skrek Expressens rubrik i förra månaden. Hollywood- och Dirty Dancing-stjärnan har exakt samma forma av cancer som Karin hade, i bukspottkörteln. Och då ser man ut så där kan jag säga. Men det är ingen skräckbild det handlar om, det är bara en bild av sanningen.
POSTAT I MEDIER | 1 KOMMENTARER
Man måste bara älska ”Skynda att älska”
Publicerad 2009-05-15
Alex Schulman har för de allra flesta bara framstått som en elak simpel bloggare och krönikör. Kanske det. Men det betyder inte att killen saknar begåvning. Har ni tvivel tycker jag ni ska läsa hans bok ”Skynda att älska” som handlar om hans far som dog 2003. Pappan och SVT-producenten Allan Schulman var 57 år när Alex föddes och i boken berättar sonen om hur det var att ha en så pass gammal pappa och se hur han åldras samtidig som han själv är ung. Det är en gripande och mycket kärleksfull berättad historia.
Någonstans på vägen genom livet hamnar vi alla i den situationen där vi liksom byter plats med våra föräldrar. Alex Schulman gjorde det lite tidigare än oss andra.
”Skynda att älska” handlar också om sorg. Den där sorgen som tar form redan när personen man sörjer är i livet. Så var det för mig med Karin, jag kände hur sorgen kopplade ett iskallt grepp om mig under hennes sista tid. Jag känner även så inför min mor som har alzheimer och Parkinson. Hon går inte längre att kommunicera med. Det är solklart vad som kommer att hända och då tar sorgen tag i mig ännu en gång för en människa i min närhet som fortfarande lever. Det är väl det som ”Skynda att älska” också handlar om.
Jag rekommenderar boken för alla, och kanske allra mest för alla seniordaddys som drar barnvagn på Söder i Stockholm. Jag tyckte att jag var gammal när Love föddes, 39. Men det är ju ingenting om man jämför med Allan Schulman som var nästan 20 år till när Alex föddes.
”Skynda att älska” är en mycket bra bok som är både välskriven och tänkvärd. Kanske är det lite förvånande för många att Alex Schulman var mer än bara en ilsken bloggare och effektsökare som inte drog sig för att smutskasta någon. Men som positionering var det mycket effektivt nu när hans karriärutveckling tagit ett annat spår.
Här går det att läsa en underhållande intervju som Alex Schulman gjort med Björn Ranelid:
http://nojesguiden.se/artikel/alex-schulman-moeter-bjoern-ranelid
POSTAT I BöCKER | 0 KOMMENTARER
Thing Called Love
Publicerad 2009-05-14
I november 2000 intervjuade jag singer-songwritern John Hiatt på ett hotell i Stockholm. Jag har stor respekt för honom och han har varit lite av ett soundtrack till mig liv, jag hittar ett klipp från SvD 2002 då jag skrev just så när jag recenserade honom på Konserthuset:
”På många sätt skriver John Hiatt soundtracket till mitt liv. Jag har gått igenom en smärtsam separation och lyssnat på Bring the family, varit nyförälskad till Stolen moments. Bland det sista jag och min gode vän gjorde tillsammans innan han hastigt avled, var att se John Hiatt spela hela sin då nya Crossing muddy waters inför ett slutet sällskap i november år 2000.”
Helt plötsligt när vi sitter där på hotellet, Sheraton vid Tegelbacken tror jag det var, berättar han att han haft cancer. Jag vet sedan tidigare att hans första fru tog livet av sig och att han haft grava alkoholproblem. Vad säger man? Han nämnde det i förbifarten bara.
”Eh, Mr Hiatt, you got cancer?”
”Well, yeah…” säger han och jag märker att han inte vill prata om det mer. Men han berättar i alla fall att han haft det i strupen innan han går vidare och talar om sin senaste platta. Jag visste inte vad jag skulle göra med den informationen, men jag skrev det i artikeln till sist.
John Hiatt är kanske inte världens mest kända artist, men han är en utsökt låtskrivare och ni har säkert hört hans ”Have A Little Faith In Me” om inte annat. Här ett klipp från i år när han spelar ”Thing Called Love” tillsammans med Lyle Lovett, countryartist, skådespelare och ex-man till Julia Roberts, hos David Letterman:
http://www.youtube.com/watch?v=3gnzWaJ6mHs
POSTAT I MUSIK | 1 KOMMENTARER
Den blomstertid snart kommer…
Publicerad 2009-05-13
Nu börjar det dra ihop sig mot skolavslutningar igen. Det är på många sätt en underbar tid men samtidigt lite melankolisk eftersom det leder till uppbrott och nya osäkra vägar också. Karin fick sin dödsdom att hon var obotligt sjuk i samband med skolavslutningen. Så det är en mycket speciell tid som närmar sig för Love och mig. Men det är samtidigt dags för oss att bryta med den del av staden där han fortfarande går i skolan och som vi flyttat ifrån i november 2007. Jag har låtit honom gå kvar där hela lågstadiet för att inte rucka på hans rutiner. Men nu byter han skola och därmed kompisarna också. Det kommer att gå bra.
Men jag är dålig på det där med att köpa lite finare kläder åt honom. Han vill bara inte ha en skjorta eller andra byxor än jeans eller mjukisbyxor på sig. Jag har heller inte orken att tvinga honom. Jag vet att Karin vill att han ska vara lite fin när han slutar skolan. Hon hade grejat det, men hur ska jag göra, ska jag tvinga honom?
***
I kväll ska jag bevaka Gefle IF:s match mot Djurgården i Svenska Cupen åt Aftonbladet och så har jag ett litet jobb åt SvD som jag måste ta tag i också.
***
I dag äter Love, jag och hans kompis pölsa, kokt potatis och rödbetor till lunch. Det finns väl inga många såna kvar längre va, såna som äter pölsa alltså?
POSTAT I SKOLA | 0 KOMMENTARER
Be om journalen
Publicerad 2009-05-12
Den här luntan papper är Karins journaler. Jag har inte räknat alla sidor men nog är det upp emot hundra A4:a-sidor. På bara drygt sju månader. Jag har två bruna landstingskuvert fyllda, ett från onkologen och ett från kirurgen. Det finns säkert fler från röntgen, ultraljud, hälsocentralen och akuten också. Men dem har jag inte brytt mig att hämta ut. Än.
Men det är en bra idé att hämta ut journalerna, för dem har ni rätt att få ta del av även om i alla fall ingen sa det till mig. Det var först ett år efter Karins död som jag bad onkologläkaren om att få dem. Och jag fick dem helt utan problem. Den från kirurgin var jag och hämtade så sent som strax före jul 2008.
Jag rekommenderar det till alla. Anhöriga, sjuka, friska eller under behandling. Be om att få en kopia på journalen. Även om ni tror att det blir obehaglig läsning, så be att få den i alla fall. Låt den i så fall ligga kvar i kuvertet och låt bli att öppna det. Kanske vill någon annan göra det om fem, femton eller trettiofem år. Barn, föräldrar, barnbarn eller du själv som klarat av en behandling. Det ger en förklaring och en dokumentation över vad som hänt och det är inte så smärtsamt att läsa som man tror. I alla fall var det inte det för mig. Den gav mig nödvändig distans.
Det är också intressant läsning med tanke på hur man har uppfattat vad som sagts vid alla läkarbesök. I journalen kan informationen se ut som om det är tydligt levererad. Men den kan ha upplevts helt annorlunda av mig när jag tog emot den. Jag känner mig också lite förd bakom ljuset några gånger, man kan se i journalanteckningarna att läkarna flera gånger visste så mycket mer än de faktiskt berättade.
Jag lägger alla saker som har med Karins att göra i en låda som jag tror och hoppas att Love kommer att vilja titta i när han blivit äldre. Han är ju bara nio år nu och har varit moderlös i snart tre. Det är klart att han någon gång framöver vill ta reda på mer om sin mamma, då finns alla hennes dagböcker, brev och andra personliga saker där i lådan tillsammans med kondoleanser och nu även journalerna om han vill veta lite mer. Så ta ut journalen.
***
Här går det att se mer om utställningen i Storkyrkan på anhörigtemat. Från SVT Nyhetsmorgon i morse.
http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige
***
Drar en lättnadens suck i dag efter att ha läst igenom förlagets redigering av min bok. De har gjort ett toppenjobb. Men jag har förstås lite synpunkter. Ska läsa allt en gång till i dag. Jag känner mig liiite trött på det och har svårt att förhålla mig till det längre känns det som. Men jag är nöjd med genomgången de gjort. Även om kanske en femtedel är borttaget. Men att skriva betyder också att våga ta bort.
POSTAT I FEST | 0 KOMMENTARER
Ny måndag – ny vecka
Publicerad 2009-05-11
Jag har ett mycket mödosamt arbete framför mig. Sitter med manuset till min bok som jag fått tillbaka från förlaget sedan de redigerat det. Jag satt själv en vecka och brottades med redigering och nu har de dragit det ett varv till och jag ska säga vad jag tycker. Jag har inte vågat läsa det än. Jag vet inte varför. Jag litar hundra procent på dem så det är inte det som oroar mig. Jag vet inte vad det är. Men jag ska sätta tänderna i det rätt snart. Får ladda en stund till. Jag tror jag måste lämna lägenheten när jag ska göra det. Annars blir det bara att jag går och vattnar blommor, dammar eller diskar bara för att slippa.
***
Har varit i kontakt med en person på kultur & fritids-förvaltningen här om att få ta hit Elisabeth Ohlson Wallin-utställningen i höst. Hon sa att hon skulle höra av sig rätt snart. Min erfarenhet av kommunen är att det betyder någonstans mellan en vecka och ett halvår.
***
Jag har också fått ett mejlsvar från sjukhusprästen Mats Johansson jag tänker intervjua för publicering här på bloggen. Någon som har några speciella frågor att skicka med mig? Hör av er i så fall. Så här skrev han i alla fall:
”Jag minns dig och jag träffar dig gärna. Just nu är jag och min almanacka på olika håll men jag slår dig en signal i mitten på veckan så kan vi söka en tid som passar oss båda.”
POSTAT I VARDAG | 0 KOMMENTARER
Du är hemskt fin i håret!
Publicerad 2009-05-10
Nu har jag bloggat ett tag och känt mig för hur mycket det går att skriva varje dag och hur det känns. Det har funkat ganska bra, jag vet inte vad ni tycker. Men jag måste nog ta allt till en högre nivå någon gång ibland. Inte bara prata om det lilla utan att också försöka koppla det lilla till den stora världen också. Därför har jag nu bokat en intervju med en sjukhuspräst som jobbar med det här dagligen för att se hur han arbetar och tänker. Så fort vi får till ett möte låter jag er veta. Det kan väl vara intressant?
***
Nya Jarvis Cocker plattan ”Further Complications”, han från Pulp, har gjort en riktigt bra skiva. En av de bättre i år faktiskt, mogen britpop lite som Ray Davies faktiskt.
***
Bästa plattan hittills i år är annars Buddy & Julie Millers ”Written In Chalk”. Olle Ljungströms ”Sju” har växt sig starkare också.
***
Har grejat två biljetter till Bruce Springsteen nu. Jag och Karins bror Erland går på Stadion tillsammans. Karin och jag såg honom på samma ställe för tio år sedan.
***
Min favoritbloggare, Kristin Nylander, är fullkomligt briljant ibland. Kolla den här skylten hon satt upp på sin dörr för att inte vara dum mot reklamutdelaren:
Här kan ni läsa mer av henne: http://blogg.gd.se/kristinpalaktaren/
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Songs In The Key Of Life II
Publicerad 2009-05-09
Så var det helg igen, jag har ju vittnat här om att det är helgerna som är tristast. Gäller även vanliga helger faktiskt. Man har liksom inget att samlas kring längre. Med det går allt bättre och i dag på eftermiddagen är vi bjudna på fika hos ett par grannar. En av dem fyller år, det var väldig vad många som fyller år i maj i min närhet. Det ska bli trevligt, han ville absolut inte ha några presenter, men jag kanske bränner en trevlig personlig cd eller så plockar jag några vitsippor och tar med mig, nåt bör man väl ha i alla fall. Men först tar vi en cykeltur in till centrum för att köpa godis för veckopengen till Love. Han har lyckats förhandla till sig 30 kr i veckan med en uppskrivning med fem kronor för varje år.
Jag har förresten grejat cykelnyckeln jag skrev om här tidigare så jag kan nu cykla på min egen cykel och inte Karins. Nyckeln gick ju av i låset och jag trodde det var kört med att få upp låset igen utan såg. Då fick jag tips här i en kommentar att det bara var att gå till cykelhandlaren med stumpen som var kvar så skulle det ordna sig. Trodde det vara omöjligt eftersom cykeln är från 1985. Men jag visade upp nyckeln, lämnade cykeln kvar och dagen efter var det klart, två glänsande nya nycklar och så var allt som förr igen. Trolleri. Tack för det tipset.
Nyckel till Crescent 2009 – och 1985.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Bildextra från premiärfesten i går
Publicerad 2009-05-08
Vernissaget av ”Anhörig – på liv och död” i Storkyrkan i går torsdag var välbesökt och hade en fin inramning. Det invigdes med tal av domprost Åke Bonnier som jämförde sorgen som något som man ständigt bär med sig och som är som en berg-och-dal-bana där man åker upp och ner och att den aldrig riktigt tar slut. Själv känner jag den mer som en vågrörelse som liksom sköljer över mig med olika styrka och temperatur. För vågen kan vara varm – och kall.
Nåväl, Mimmi Ekberg, grundare av Anhörigfonden, höll ett känsloladdat tal innan fotografen själv, Elisabeth Ohlson Wallin, berättade att hon faktiskt var lite rädd för uppgiften att närma sig och porträttera splittrade familjer. Jag ska se om jag kan ordna så vi kan se till att utställningen hamnar här i Gävle också.
Efter vernissage blev det mingel, mat och dryck och andra trevligheter på Pontus By The Sea. Det var trevligt. Här lite bilder.
Elisabeth Ohlson Wallin och Mimmi Ekberg inviger utställningen.
Lite mingel i Storkyrkan…
…och ännu lite till mingel
Min son Johan Sundin och min kompis författaren och Situation
STHLM-redaktören Cyril Hellman smakar på käket och vinet…
…och här gör Johans flickvän Ida Halling och Karins syster min
svägerska Ami Dahlblom det samma. Ja, ni ser ju att vi hade det skojsigt.
***
I dag fyller min dotter Erica 23 år, grattis på henne. Hon är utbytesstudent i Holland för tillfället så hon var inte med på festen igår. Men jag har, surprise surprise, fört över lite pengar i present. Det kan hon behöva. Jag såg bilder på Facebook på henne där hon hade en stor tatuering på armen. Jag hoppas verkligen inte att den var på riktigt… …nu vet jag att den är det eftersom Ida berättade det. Det är väl bara att hacka i sig och så får man vara glad så länge barnen inte piercar sig…
Här en jättefin bild från 1992 då hon bara är sex år och sitter i knäet på Karin som då är 24 år, har haft den på väggen i många år, redan när vi bodde i Stockholm på Tjärhovsgatan. Då dög en gnuggistatuering från tuggummipaketet fortfarande. Karin och Erica tyckte mycket om varandra. Nu är hon nästan lika gammal som Karin var då. Konstigt.
POSTAT I FEST | 2 KOMMENTARER
Elisabeth Ohlson Wallin-special
Publicerad 2009-05-07
Anhörigfonden har i dag vernissage för utställningen ”Anhörig på liv och död” med fotografier tagna av Elisabeth Ohlson Wallin. Utställningen visas i Storkyrkan i Gamla stan och ordnas tillsammans med Stockholms Domkyrkoförsamling och kommer att pågå till och med den 17 maj. Jag ska åka dit förstås, tar med kameran så kan jag visa lite vad som hände här i morgon. Här några prov.
Flygoveraller
Nillan och Bertil
Systrar
Duva
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Bland bögar och transvestiter i New York
Publicerad 2009-05-06
Tack snälla alla för hälsningar på min födelsedag. Köpte tre vinylplattor och två kassettband åt mig själv i present. Beatles ”White Album” i tysk press (nördfaktor), Kebnekajse och Devos ”Oh, No! It’s Devo”. Kassettbanden fick jag betala fem kronor styck för: ”The Best Of Country & Western Vol 5” och ”Godingar ur Carl-Gustaf Lindstedts skivhylla” utgiven av bensinbolaget Shell (jag älskar gamla bensinmackslogotyper).
Han hade, eh… varierad? musiksmak den gode Carl-Gustaf: Eartha Kitt, Lionel Richie, Georgie Fame, Family Four, Dolly Parton, Ingmar Nordströms och Lou Reed! Undrar hur han tänkte när han diggade Lou Reeds ”Take A Walk On The Wild Side”? Transvestiter och bögar i New York är väl kanske inte vad man förknippade med brumbjörnen Carl-Gustaf Lindstedt i först hand. Men han kanske gick i tjejkläder där hemma. Jag kör kassetter i bilen, det tycker jag är lite mysigt.
Karin och jag var förresten på ett transvestitställe i New York vid den här tiden 1998, jag tror det hette Stingy Lulu’s, det låg alla fall i East Village vid St Marks Place om jag inte minns helt fel. Det var vår New York-boende vän Peter som tog med oss dit. Det var jättetrevligt och jag minns att kyparen frågade när vi kom: ”Smoking, non smoking or chain smoking, sir?”. Sedan gav han Karin massor med tips vart hon skulle köpa kläder eftersom han såg att hon var ovanligt lång. Det var fler än han som gav henne tips om affärer den kvällen kan jag säga. Karin var glad och tacksam för det. Jag behöver väl inte säga att det var en kul kväll va?
Mina presenter till mig själv…
Till er som undrar om jag är på väg att fastna i någon slags offerroll här kan jag lugna och säga: Så är det inte. Jag vill bara försöka berätta hur det ser ut för många av oss som förlorat någon. Jag tror inte jag är ensam om att känna så här nämligen. Och jag har åtminstone gått igen tre av de fyra faserna man talar om vid sorg: chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyetableringsfas. Jag tror och hoppas att jag är i den sistnämnda. Jag har haft ett par rejäla bakslag när jag trott att jag varit i nyetableringsfasen. Men det är väl sådant man får räkna med.
***
Sitter och funsar över om jag inte ska försöka ordna en biljett till Springsteen på Stadion i juni i alla fall. Hade inte tänkt gå eftersom som jag sett honom så många gånger. Men det är rätt trevligt trots allt. Det kommer många av de stora till Sverige i sommar, men har aldrig varit något större fan av Madonna eller U2 heller för den delen. Och AC/DC har jag sett så himla många gånger. Orkar inte dunka till Göteborg. Men till Stockholm tar jag mig på 1,20 med en liiiten gnutta fortkörning strax över det lagliga, typ moms-körning, kan man säga så?
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Woman and Flowers
Publicerad 2009-05-05
Jag fyller år i dag. Tack ska ni ha. Tredje gången utan Karin. Jag har svårt att bry mig om mina födelsedagar sedan hon dog. Den första, 5 maj 2007, är en av mina värsta dagar någonsin. Den slog ner som en bomb och jag var helt oförberedd på alla känslor som kom.
Jag firar min födelsedag framför datorn under dagen och med en bostadsrättsföreningsstämma i kväll. Mark Olson från Jayhawks spelar här tillsammans med Gary Louris i kväll också, men jag måste nog gå på stämman. Har jag tur hinner jag gå på båda. Loves låtsasmormor Siv är barnvakt.
Jag har faktiskt fått en present, Love gjorde en bok på Världsbokdagen som han stolt gav mig i morse, ”Pojken och jätten. Text: Love Dahlblom” står det på den. Den har spiralrygg och inplastat omslag och baksida. Jättesnygg. Jag har bara läst resumén på baksidan: ”Pojken och jätten handlar om en pojke som är lite kaksig mot jätten så han får slavarbeta hos jätten”.
På mitt bord där jag sitter och arbetar har jag ett kort inglasat, ”Woman and Flowers” av Emil Nolde (1867–1956). Bilden är så otroligt lik Karin och jag sa det alltid åt henne också. Jag fick kortet till en present jag inte längre minns när jag fyllde 32 1992 av Karin. Så här skrev hon på baksidan:
Och så här ser det ut på framsidan:
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Nina ni na ni nanna… dagens boktips
Publicerad 2009-05-04
Jag tänkte tipsa om böcker i ämnet och hänvisar därför till en artikel jag skrev för snart två år sedan i Kyrkans Tidning. En artikel som är den mest besökta på min egen sajt och som jag får förfrågningar om med jämna mellanrum. Ämnet låter kanske tungt, men böckerna som är skrivna av bland annat Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield (”Kärlek är ett blandband”) och holländaren Ray Kluun (”En sorts kärlek”) är moderna romaner som kan läsa av vem som helst. Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) har blivit ett standardverk och Susan Sontags (”Sjukdom som metafor”) borde vara ett standarverk på medicinutbildningar.
Två böcker som har tillkommit sedan jag skrev artikeln som är värda att nämna är Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” som handlar om Aftonbladetjournalisten Paulrus sista tid och som är en mycket stark och vacker berättelse som gavs ut bara några veckor efter hans död.
Ray Kluun försökte följa upp succén med ”En sorts kärlek” med ”Änklingen” som handlar om tiden direkt efter hans frus död. Den kommer tyvärr inte i närheten av styrkan som hans första bok hade. ”En sorts kärlek” är en skakande berättelse och sjukdom, otrohet, ecstasytabletter och dödshjälp.
Förhoppningsvis kan min egen ”Kärlek i cancerns tid” läggas till listan när den kommer ut i oktober.
Fem bra böcker om sorg och saknad:
http://web.mac.com/anders.sundin/Webbplats/Reportage/Poster/2009/1/18_Fem_b%C3%B6cker_om_d%C3%B6d%2C_sorg_och_saknad.html
Och här finns mer info om min bok:
http://wwd.se/Bocker/Bokpresentationssida/?Isbn=9789146220237
***
Sitter och lyssnar på Neil Youngs ”After The Goldrush” från 1970 när jag skriver det här. Vilket mästerverk. En artist av typen Neil Young skulle inte ha en chans att komma fram i dag. En kuf med stripigt hår som inte sjunger perfekt är körd i dagens Idol-värld. Skivan han gav ut i förra månaden, ”Fork In The Road”, handlar om miljöbilar. Nu får han ju göra vad han vill, men hallå, en skiva om miljöbilar skulle få ett skivbolat att gå i taket. Den är heller inget vidare om sanningen ska fram. Men jag är glad att han gjort den.
Neil Young, en tjusig karl. Varför kan de alltid bära hatt så snyggt på
andra sidan Atlanten de där farbröderna? Skulle jag sätta på mig
den där skulle det se som om jag skulle på maskerad.
POSTAT I BöCKER | 2 KOMMENTARER
Maj, maj måne – jag kan lura dig till Skåne
Publicerad 2009-05-03
Pratade med en polare i veckan som erbjudits ett toppjobb i Skåne. Han vill inte ha det och ett av de tyngre argumenten att inte ta det är att han inte vill höra sina barn tala skånska. Det tycker jag är jätteroligt och skulle säkert väcka rabalder i vissa kretsar, men han var allvarlig.
Själv bor jag i bea- och gubbrockbältet Gästrikland. Vi låter inte i så smarta här heller, tänk Thomas DiLeva, Anders ”Masken” Carlsson eller någon annan som dyker upp i tv emellanåt och ni förstår hur det låter. Jag bodde i 15 år i Stockholm och gjorde allt för att behålla min dialekt ska kanske tilläggas.
Jag har otroligt liten erfarenhet av Skåne, jobbade där några månader på 1980-talet och så träffade jag en kvinna jag blivit lite kompis med i höstas som bor där, det är typ allt. Karins mamma kom från Skåne och även hon dog ju väldigt tidigt i cancer redan 1974 så jag har aldrig träffat henne. Karin hade just ingen kontakt med sin familj på Skånesidan efter att mamman dött.
Det är kanske därför Love blivit sådan bra mix, mormor från Skåne, farmor från Hälsingland. Det hör man ju att det blir något bra av det. Hälsingland är förresten Sveriges mest underskattade landskap. Är man konstnärligt lagt och har ordentlig kontakt med sitt känsloliv så är Hälsingland landskapet för dig. Lite så där skönt melankoliskt som en välskriven countrylåt.
Mamma Göta och jag, en vinter på 1960-talet. I dag är mamma helt väck och kan inte ens prata, men hon känner igen mig och blir glad när jag kommer i alla fall och hon har de bra där hon är. Hur cool är inte farsan Citroën DS 19 (mest känd som Paddan) som sticker fram nere till vänster på bilden förresten?
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Vikingarnas Fuck Truck och flottig mat
Publicerad 2009-05-02
Har ju för bövelen glömt att berätta hur det gick när jag sammanstrålade med honom jag skrev om i förra veckan. Han som varit knäpptyst i tre år från sedan Karin blev sjuk och som jag konfronterades med helt plötsligt på gymmet. Vi bestämde träff på en av pubarna och käkade tillsammans dagen för Valborg, han bjöd. Klassisk flottig pub mat, helt okej. Vi gick inte in på varför de tagit sådan tid och vad som hindrat honom från att höra av sig. Jag tror det var lika bra.
Men det var ändå trevligt att träffas och jag tror att det var mest befriande för honom. Han lever ett bra liv och har en rörelse som går bra. Vi snackade lite om det och lite gemensamma minnen och sånt som man gör. Vi får se om det blir någon mer träff. Men nu är i alla fall luften rensad och det känns bra. Vi tränar ju på samma gym så vi kommer väl att synas där om inte annat. Det blev inte ansträngt på något sätt i alla fall. Men jag tror att det är fler där ute som känner igen sig i detta. Jag har också en före detta granne som varenda gång vi setts de senaste två åren säger att han ska höra av sig, än har jag inget hört och jag önskar att jag slipper höra det nästa gång vi ses. Jag tror jag ska säga det åt honom.
***
Var och såg turnerande Big Comedy 2009 i går och skrev en recension åt Gefle Dagblad igår kväll. Det var Lennie Norman, Johan Rheborg, David Batra, Petra Mede, Peter Wahlbeck, Henrik Schyffert och Johan Glans som alla körde tio minuter ståupp vardera. Säg så här: Jag har alltid gillat Peter Wahlbeck, ända sedan han körde Kalender für alle någon gång på 1990-talet på ZTV med Dragan med mustasch av raklödder. Det tog ett tag, men när poletten väl ramlade ner förstod jag hans storhet. Han har vuxit på sig och mognat rejält i sin komik, kanske allra mest med utseende, framförande och karisma. Han är en klok man och en sann konstnär. Jag är imponerad. Däremot har jag svårt att se vad som är David Batras storhet.
Henrik Schyffert var rätt kul också när han som Christer Sjögren knullade sig genom Sverige i Vikingarnas Fuck Truck.
http://gd.se/noje/1.1008169
***
Jag hörde Karins höga härliga skratt för mig själv där jag satt med den tomma stolen intill mig flera gånger. Jag får alltid två biljetter när jag ska skriva, men jag är ju uteslutande själv. Love är bara nio år och alldeles för liten för att höra ett rejält bögskämt tydligt illustrerat av en juckande Henrik Schyffert. Typ.
Jag vet i alla fall vad Karin skulle ha skrattat åt. Hon var ju alltid med mig när jag var ute på uppdrag. Nu när det gått några år känner jag mest värme sådana gånger. Jag minns däremot när jag hösten 2006 satt grät för mig själv inne i Konserthuset när jag skulle recensera och var ensam för första gången. Det var inte kul. Det var Wayne Shorter som gjorde en fantastisk konsert jag skrev åt SvD.
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_33930.svd
Här sänkte jag några öl och åt flottigt pubkäk med min kompis.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Upp till kamp – mot dammråttorna
Publicerad 2009-05-01
Första maj är en konstig dag, jag kan dra ett roligt skämt på temat förresten: ”Vet ni vad som är hundra meter långt och luktar hembränt?”
Svar: ”Första maj-tåget i Hedesunda!”
(Hedesunda kan med fördel bytas ut mot lämplig småhåla med dåligt rykte i din närhet.)
Annars blir det städdag hemma hos Dahlblom/Sundin nu på förmiddagen. Måste aktivera mig på röddagarna, bli knasig annars. Men dammsuga måste man alltid göra någon gång emellanåt i alla fall. Jag är rätt bra på det. Så här ser det ut i Loves rum innan jag tar fram snabeldraken (dammsugaren).
Så himla stökigt har han inte kanske, det är mer att han har någon slags ordning i röran på alla sina Yu-Gi-Oh-kort som ligger överallt. Den ordningen är helt omöjlig att förstås. Men jag rör till den tydligen när jag plockar ibland dem. Det är inte ens någon idé att försöka få honom att göra det själv.
***
Jag ska gå och se Big Comedy-turnén nu på eftermiddagen, det är David Batra, Johan Glans, Petra Mede, Lennie Norman, Johan Rheborg, Henrik Schyffert och Peter Wahlbeck som är på turné. Ska skriva en recension åt Gefle Dagblad. Det kan bli kul. Jag är alltid rädd att det är jag som ska bli den där som de släpar upp på scenen ur publiken och som de sedan förnedrar offentligt. Det var faktiskt ruggigt nära en gång när jag och Karin såg en After Dark-show i Globen för en herrans massa år sedan. 120 kg Lasse Flinckman i tjejkläder stannade precis på raden framför mig och satte sig i knäet på den generade herren och sjöng en kärlekssång i strålkastarens sken. Jag satt på stolen bakom.
”Synd att han inte tog dig”, sa Karin och menade faktiskt allvar.
***
Svar till Maggans kommentar om inlägget ”Helger suger”: Du har rätt, men efter att ha förlorat fru, svärfar, far och morsan blivit en grönsak de senaste åren känns det inte så. Lägg till att de stora barnen är just stora och har dragit ut i världen. Men en liten familj är också en familj.
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg
Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006
Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober
Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma
Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier