Försäkringskassan suger megastor hästb___e

Publicerad 2009-06-08

I dag är det precis tre år sedan jag arbetade på ett fast jobb senast. Men undantag för lite inhopp på SvD på somrarna 2007 och 2008. När Karin blev dödssjuk så sjukskrev jag mig och var hemma och tog hand om och passade upp på henne. Något Försäkringskassan bestraffar mig för i efterhand.

Jag hade en vänlig och lyhörd läkare som sjukskrev mig omedelbart när Karin fick sin dödsdom. Sedan var jag hemma på heltid juni, juli och augusti (Karin dog den 2 augusti). Från och med september var jag halvtidssjukskriven för att ta hand om mig och framför allt vår son Love som precis börjat i första klass resten av 2006 på läkarens inrådan. Vad sjutton skulle jag göra? Sjukskrivningen upphörde årsskiftet 06/07 och jag slutade mitt fasta jobb för att ta hand om Love på allra bästa sätt och börjad frilansa. Mitt eget val.

Problemet som uppstår är att jag varit långtidssjukskriven enligt Försäkringskassan (vilket får konsekvenser för exempelvis tecknade av privata försäkringar, det påverkar mig fortfarande). Visst har jag varit sjukskriven men aldrig i världen att jag varit sjuk. No way. Jag har varit hemma och tagit hand om min döende sambo. Jag har vårdat henne och varit en del av vårdapparaten.

”Jo, ja, det är sant, och vi beklagar verkligen din förlust, men så funkar det inte. Antingen är man sjukskriven eller så är man det inte. Och har man varit sjukskriven på halvtid eller mer i ett halvår så har man varit långtidssjuk.” Säger Försäkringskassan. Punkt.

Nu börjar jag bli lite irriterad. ”Vad i hela friden skulle jag ha gjort då? Ni får dra ut naglarna på mig och tortera mig om ni vill, jag har INTE varit sjuk!”

”Du skulle ha begärt anhörigpenning”, säger Försäkringskassan. End of story.

Anhörigpenning fick jag höra talas om första gången mindre en månad innan Karin dog, och tro mig, man börjar inte rådda med byråkratiskt tjafs när man har sitt livs kärlek dödssjuk och fullt upp med att få ihop dagen…

Försäkringskassan är nog det värsta jag vet. De ifrågasatte också om vi verkligen bott ihop de fem år som krävs för att få rätt till efterlevandepensionen när hon hade dött. Vi var sambo i femton år. Grejen var att när vi flyttade från Stockholm till Gävle 2003 så var jag fortfarande folkbokförd i Stockholm ett år eftersom jag jobbade där och hade en lägenhet jag bodde i halva veckorna. Det räckte för att Försäkringskassan skulle ifrågasätta om vi verkligen varit sambo i fem år. Torra okänsliga formuleringar på byråkratsvenska var vad som mötte mig. Jag kontaktade en familjejurist som ordnade allt till sist.

Men det var tuffa tider och jag hade litet helvete att få till allting och att se Karin bli reducerad till en juridisk term var mycket smärtsamt.

Jag kan inte vara ensam om att få problem med myndigheter så därför så skrev jag om det i Svenska Dagbladet redan 2007 och orkar ni kan ni läsa mer här, Sorgen och byråkratin: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_198565.svd

Läs mer

POSTAT I DOKUMENTATION | 1 KOMMENTARER

Senaste kommentarer

Anhörigbloggen

Anders Sundin skriver på Anhörigfondens blogg

Familj Tre barn, förlorade sin sambo Karin i cancer 2006

Gör Skriver om sport i Aftonbladet och kultur i SvD. Debuterar som författare med ”Kärlek i cancerns tid” (Wahlström & Widstrand) i oktober

Bloggar om Hur livet går vidare efter förlusten av sin livskamrat och hur det är att bli ensamstående småbarnsfarsa med en pojke som förlorat sin mamma

Nås på anders.sundin@mac.com www.web.mac.com/anders.sundin

Bloggarkiv

Månadens profil

Blogglänkar

Kategorier