Prenumerera på inlägg En paus
Publicerad 2010-04-02
Som ni märker blir det färre och färre inlägg. Tiden räcker inte riktigt till så därför kommer jag att ta en liten paus. Vi får se om jag kommer tillbaka eller om någon annan tar över. Tack ni som läst! Vi ses på något sätt igen hoppas jag. Kram
POSTAT I | 4 KOMMENTARER
Om jobbdrömmar
Publicerad 2010-03-25
Till och från under de senaste åren har jag jobbat inom äldreomsorgen. Som extrajobb tycker jag att det är perfekt: spännande, givande och faktiskt ganska roligt. Men att jobba heltid med något som samtidigt är väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande är inget jag skulle vilja. Det jag har pluggat har lite gemensamt med svensk äldreomsorg och jag har helt enkelt andra planer för min framtid.
Många av dem jag har jobbat med under de här åren verkar ha eller ha haft en liknande inställning. Majoriteten är invandrare som av olika anledningar kommit till Sverige. Flera av dem är utbildade på hög nivå i sina hemländer, men som de flesta redan vet är det inte så lätt att få jobb som exempelvis psykolog om man heter Mustafa eller Özlem. Däremot får de gärna ta hand om gamla och äldreomsorgen tar emot dem med öppna armar. I vetskap om att arbetsmarkanden är jävligt tuff stannar många kvar även fast de i grund och botten vill göra något annat. Det gäller förstås inte bara invandrare utan till stor del också svenskar. En gång jobbade jag med en svensk man i fyrtioårsåldern som tio år tidigare tagit ganska många universitetspoäng inom humaniora. När jag berättade om vad jag pluggat fick han något drömskt i blicken och sa lite uppgivet: ” Ja, jo det var ju väldigt kul att plugga…men sedan sökte jag massa jobb utan att få ett enda. Och arbetsmarknaden ser ju inte bättre ut nu direkt”.
Jag minns att jag kände mig lite illa till mods när jag gick hem från jobbet den kvällen. För det är något väldigt sorgligt med människor som inte får leva ut sina drömmar eller inte får syssla med det de allra helst önskar. Oavsett vad dessa drömmar handlar om är det deprimerande att tänka att det finns personer som känner att de ständigt missar sina chanser för att de inte orkar armbågas på en tuff arbetsmarknad. Naturligtvis gäller det inte bara äldreomsorgen och självklart finns det de som verkligen vill jobba med gamla på heltid. Jag kan bara säga grattis. Det måste vara skönt att gilla det man gör och samtidigt veta att det finns nästintill obegränsat med jobb.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Den bittra timvikarien
Publicerad 2010-03-24
Jobbar jättemycket just nu. Det är både bra och dåligt. Bra för att jag tjänar pengar och slipper tänka på mig själv. Dåligt för att jag blir trött och har påsar lika stora som ikea-kassar under ögonen. Varför får man inte OB när man jobbar tidigt? Det är ju otroligt mycket mer ansträngande än att jobba kvällstid. Det och mycket annat funderar jag på medan jag avstyr bråk mellan dementa, hjälper dem på toaletten osv. Hoppas på att få mer tid till att skriva snart.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
Same shit, different cancer
Publicerad 2010-03-20
För ovanlighetens skull har det pratats mycket om tarmcancer de senaste dagarna, både i media och på facebook. Igår var det nämligen tarmcancerdagen, vilket uppmärksammades i och med ett nationellt möte i Stockholm. Professorn Mef Nilbert fick motta årets tarmcancerpris för sitt sätt att förena forskning med patientnytta. Se och hör henne här: http://svt.se/2.33782/1.1933334/lundaforskare_far_tarmcancerpris?lid=puff_1933334&lpos=rubrik
Egentligen önskar jag förstås att all cancer fick lika mycket uppmärksamhet, oavsett sort och dödlighet. Varför kan inte till exempel Tv4 ordna en cancergala istället för en bröstcancergala? Visst är det bra att uppmärksamma skillnader i symptom och behandling, men en allvarlig bröstcancer är väl lika vidrig som en allvarlig tarmcancer, livmodercancer eller bukspottkörtelcancer? Den här lite drygt ett år gamla artikeln i Fokus diskuterar saken närmare: http://www.fokus.se/2009/03/fincancer-och-fulcancer/
Nog med cancer för idag. Nu ska jag andas vårluft med söderhipsters.
POSTAT I DEBATT | 0 KOMMENTARER
Upp och ner: Stockholm-Gävle-Uppsala
Publicerad 2010-03-18
I förrgår åt jag lunch med en kompis som jag varken hört ifrån eller träffat på över ett år. Han var lyckligt ovetande om allt som hänt mamma och jag hade naturligtvis kunnat låta bli att berätta. Jag har inte alltid ett behov av att prata om mamma och cancerhelvetet men samtidigt har jag svårt att låtsas som ingenting när någon frågar hur läget är eller hur det är med familjen. Tyvärr går det ju sällan att berätta en sådan sak på ett naturligt sätt. Hur man än gör blir det alltid en chock för den som får höra det för första gången. Och sen då, vad ska man prata om? Vädret? Det kanske kommer en dag då död och sjukdom är lika naturliga samtalsämnen som mat eller vädret. Hoppas det, jag inbillar mig att det skulle kännas lite lättare då.
Någon som i alla fall inte har problem att prata om sjukdom och krämpor är min mormor i Gävle. Hon pratar så ofta om var det gör ont och på vilket sätt att livet blir smått outhärdligt för min morfar. De sitter i sin lägenhet i centrala Gävle och nöter på varandra men är för envisa eller rädda för att acceptera ett annat boende. Åkte dit igår för första gången på länge. Önskar att det blev oftare men av någon anledning blir det alltid ett projekt att ta sig från Stockholm till Gävle. Det är synd, för när jag är där känns det oftast väldigt bra. Efter att ha sett vad den fysiska smärtan gjorde med min mamma är det också lättare att förstå mormor. Rutiner och hjälp från andra blir så otroligt viktiga när kroppens egna krafter sviker. Skitjobigt för alla runt omkring men oundvikligt.
Förlåt mormor, jag var tvungen. Så fina.
När vi åkte hem från Gävle kom jag att tänka på det senaste avsnittet av Desperate Housewives, där Brees man, Orson, hamnat i rullstol efter att ett flygplan störtat i kvarteret. Han är otroligt bitter eftersom hon dessutom varit otrogen. Orson tar ut sin bitterhet över Bree och kräver att hon ska göra allt för honom, vilket hon också gör tills hon totalledsnar. Det slutar med att hon sprutar ned honom med diskmedel och vatten i trädgården, för att sedan få väldigt dåligt samvete. Scenen, som är både rolig och tragisk, är ju överdriven men lyckas ändå beröra de förbjudna känslorna som många i liknande situationer säkert kan känna. Jag kände aldrig så när jag var tvungen att lägga flera av mina planer åt sidan för att ställa upp för mamma. För mig var det en självklarhet, men vad hade hänt om cancerhelvetet fortsatt under flera års tid? Kanske hade jag fått brottas med liknande skuldkänslor som Bree. På sätt och vis är jag tacksam över att jag slipper det.
Nu är jag i Uppsala hos pappa. Vi har druckit öl och sett Messi spöa skiten ur Stuttgart. Det är annorlunda, men helt okej.
POSTAT I | 3 KOMMENTARER
Som R Kelly brukar säga: When a woman is fed up it ain't nothing you can do about it
Publicerad 2010-03-15
Hej alla ni som fortfarande läser min blogg. Har ägnat de senaste dagarna åt att tänka efter vad jag verkligen vill göra just nu. Det där embryot till c-uppsats växte till ett enormt missfoster så jag bestämde mig för att göra mig av med det, åtminstone tills vidare. Det är jobbigt nog som det är, utan deadlines och krav på prestation. Känns som ett bra beslut och istället ska jag ägna våren åt följande:
Hälsa på kompisar i världen. Planerar till exempel en resa till London i april. Ska bli intressant att se om jag tycker att staden är lika ball som när jag var 15.
Piccadilly Circus var skithäftigt när man var 15.
Sitta på bryggan på landet och läsa massa prettoböcker om Ryssland.
Lyssna på bra musik. Till exempel Alicia Keys senaste skiva. Tråk-alicia har ju äntligen släppt loss och gjort något som är intressant på riktigt.
Älskar Empire State of Mind, tur att det finns en part 2.
Jobba och sånna där vuxensaker lär jag också göra. Ringde jobbet idag och de frågade om jag kunde jobba varje dag. Kanske, kanske inte svarade jag. Att inte bestämma någonting är det bästa just nu.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
dokumentär: När himmelriket rasar
Publicerad 2010-03-11
Har precis sett ”När himmelriket rasar”– dokumentären om Emma Janestig, mamman till de två barnen som mördades i Arboga för två år sedan. Missade tyvärr de första tio minuterna men det jag såg var sevärt av flera anledningar. Dels är skönt att hon så öppet vågar berätta om sin sorg, dels är det intressant att höra henne bemöta den kritik hon fått för att hon valde att göra sorgen offentlig. Visst kan man undra hur hon orkat, men precis som Emma säger så var det hennes sätt att gå vidare. Att andra människor över huvud taget tagit sig rätten att ha åsikter om hennes sorg är skrämmande. Det säger väl också en del om den allmänna uppfattningen om hur det är att sörja och sakna: gråt och sitt hemma, annars är det inte på riktigt. Synd att det verkar finnas en mall för sorg, det borde inte vara så. Sorg och saknad är något individuellt, det finns inget rätt eller fel och alla har sitt sätt att hantera det jobbiga!
Se dokumentären här:
http://svt.se/2.122744/1.1910557/nar_himmelriket_rasar dokumentären
POSTAT I DEBATT | 1 KOMMENTARER
Internationella kvinnodagen och nostalgi
Publicerad 2010-03-08
Om det inte vore för ett sms från min syster hade jag inte ens tänkt på att det är den internationella kvinnodagen idag. Men sms:et fick mig att minnas den internationella kvinnodag som jag "firade" i Moldavien. Kom på att jag till och med bloggade om det i min gamla blogg. Bjuder på en liten nostalgisk repris:
För att kompensera för resten av årets förtryck har den moldaviska regeringen infört två dagars ledigt till alla kvinnornas ära. ”Hej vi köper tårta, blommor och låter er softa i ett par dagar så kom fan inte och säg att vi inte är sköna killar”. Kanske fanns det någon djupare tanke bakom beslutet även om jag är rätt övertygad om att det var blomförsäljarna som gynnades mest. Hur som helst hade jag inte tänkt ägna ett blogginlägg åt att svettas över dubbelmoral och oansvariga politiker medan jag vevar med mina arga feministarmar. Nej, tvärtom är jag ganska tacksam över denna oväntade ledighet som äntligen gav mig ett tillfälle att lämna Chisinau som på senaste tiden känts gråare än någonsin. Så när C, en av mina moldavkompisar som jag lärt känna via IJC, frågade om jag ville följa med till hennes mormor som bor i Rosu, en by utanför Cahul, Moldaviens tredje största stad, kunde jag ju knappast säga nej.
Cahul är långtifrån den fattigaste staden i Moldavien, trots det var det svårt att inte bli påmind om den massmigration( cirka 800 000, en fjärdel av befolkningen, beräknas ha lämnat landet enligt http://www.iom.md/strategy.html) som drabbat Moldavien sedan Sovjetunionens upplösning. Tomma hus och byggnader där studenter tidigare hade bott vittnade om en tid då en stor del av den yngre generationen fortfarande fanns kvar i staden. Även C:s familj är splittrad. När hon var sju år lämnade hennes mamma och moster Moldavien för att söka lyckan i Turkiet, där de tjänar så pass mycket att de kan försörja både sig själva och de släktingar som är kvar. Pappan flyttade till Chisinau där han lever med en ny familj vilket naturligtvis inte var helt otraumatiskt, speciellt inte i ett land som Moldavien där kärnfamiljen är så viktig.
Hur som helst, man kan säga mycket om moldaver och deras livsöden, men ingen kan anklaga dem för att inte veta hur man tar hand om en gäst. Under de dryga två dagar som jag var där blev jag gödd med kyckling från gården, borstj, majonässallader och mamaliga, något slags majsgröt som moldaverna av någon anledning är omåttligt stolta över. Jag fick till och med låna för korta mjukiskläder i en färgsprakande blandning, ”You’re the guest”. Väldigt synd att jag inte förevigades på kort (hade lånat Fabiennes kamera men batteriet tog slut) för jag såg ungefär ut som någon som grävt bland Myrornas allra skabbigaste utbud.
Mormor Marias köksbord i Rosu.
Självklart kom jag bättre överens med mormor Maria än med C. Det är något med mig och äldre tanter för jag blir så där otroligt oemotståndlig och de bara älskar mig, och jag älskar dem. Så om det obland var lite ansträngt med C så kompenserades det med den värme som lilla hetsmormor utstrålade. När det var dags för mig att åka fick jag till och med en flaska hemmagjort vin och två burkar inlagda tomater som avskedspresent.
På vägen hem höll jag på att kvävas till döds i avföringsångorna på världshistoriens äckligaste toalett: ett hål i marken med en meter kort cementvägg som skydd intill nästa ”toalett”. Kvinnan bredvid mig kräktes och jag kom att tänka på U från IM, som råkade tappa sin väska i ett annat hål, i en annan Moldavisk by. Jag mådde illa hela den brokiga vägen till Chisinau men när jag kom tillbaka till Riscani var allting plötsligt mindre grått. Mars ut sen blir det vår på riktigt.
POSTAT I | 2 KOMMENTARER
Tillbaka från vinterkoman
Publicerad 2010-03-07
I början av mitt bloggande skrev jag att jag gillar vintern men att jag säkert skulle börja gnälla som alla andra i slutet av februari eller mars. Känner tydligen mig själv väldigt bra, för det är exakt vad som hänt den här veckan. Har varit så less att jag till och med funderat på att strunta i uppsatsen för att istället dra till Asien och diskutera internationella relationer med amerikanska backpackers. När man sitter i ett färglöst rum på Studentpalatset med ledsen färdigmat från coop känns det onekligen rätt lockande att bara strunta i allt. Men att det här med uppsats är jobbigt verkar jag ju inte vara ensam om att tycka. Många av mina kompisar har nämligen beskrivit uppsatsskrivandet med meningar som ”den värsta perioden i livet” och ”jag satt bara och stirrade in i datorn i tre månader och ville dö”. Antagligen överdriver de men det är väl lika bra att ställa in sig på att festen får vänta till i sommar. Jag kör på så länge jag pallar helt enkelt.
Min mamma skulle nog ha sagt något i stil med att det bara är en uppsats och att jag bara skulle försöka fokusera på att få den klar, oavsett resultat. Men hade jag bestämt mig för att göra något annat, bara lalla omkring eller satsa på en karriär som kassörska på konsum, hade hon inte haft några invändningar. Hon hade en förmåga att få alla beslut att kännas riktiga. Hur vet jag inte, men så var det bara.
POSTAT I | 0 KOMMENTARER
En bra dag
Publicerad 2010-03-03
Idag har varit bra dag. En sådan dag då det känns som att det faktiskt kan gå vägen ändå. Ett embryo till c-uppsats har börjat växa i min hjärna och dagens metodföreläsning var till och med ganska rolig. Föreläsaren kör ganska mycket med den där torra akademikerhumorn som framförd i rätt sammanhang blir väldigt underhållande. Dagens citat: ”I have to be sarcastic to survive my profession”.
När jag kom hem låg ett nummer av Time i brevlådan, mitt första nummer som prenumerant. Som jag har saknat att regelbundet få hem en tidning! Jag har nämligen aldrig förstått det grejen med att läsa tidningar på internet, där känner jag mig verkligen som en missförstådd tant. Orkar högst tio minuter sedan halkar jag in på mtv.se eller facebook. Tycker, miljöfördelarna till trots, att det är synd att vissa papperstidningar håller på att försvinna. Frågade efter The Economist på 7 eleven för några veckor sedan men fick svaret att de slutade sälja den för flera år sedan. Buhu kände jag och blev nästan lite ledsen. Men det är jag inte ikväll i alla fall. Fett!
POSTAT I | 1 KOMMENTARER
Senaste kommentarer
Anhörigbloggen
Malin Fagerberg Wikström skriver på
Anhörigfondens blogg
Ålder 25
Bor Stockholm
Familj Pojkvän, pappa, bror, syster och hennes familj. Förlorade sin mamma i livmodercancer hösten 2009
Gör Pluggar ryska, internationella relationer och östeuropakunskap men har just nu studieuppehåll. Jobbar på ett äldreboende för att kunna betala hyran.
Bloggar om Livet före, under och efter cancern
Nås på malin.wikstrom.fagerberg@gmail.com
Bloggarkiv
Månadens profil
Blogglänkar
Kategorier